April, dumma sillar kan ni lura var ni vill!
Konfirmation 1 april 2010. Ingenting är som det ska; de anställda ledarna är borta, liksom 4 konfirmander, vi befinner oss i fel lokal, har bara 2/3 undervisningar och i och med det också väldigt mycket tid över. Det hela resulterar i ett 40 minuter långt aprilskämt. Kanoners!
Dock börjar eftermiddagen som vanligt med fika och prat. Klockan 16.00 är det dags för undervisning. Korsfästelsen står på schemat och vad jag vet händer ingenting annorlunda. Ute i foajén smider man däremot planer, i högst tio minuter, sedan går två av oss till kyrksalen för att öva in en låt. Sju minuter senare är det dags.
Låt improvisationen börja!
Ledarna börjar småprata sinsemellan i en lite för hög ton så konfirmanderna tillslut märker att någonting är fel. (Här är det vissa av ledarna som inte vet vad som håller på att hända men förstår att det är ett skämt på gång och hänger med på noterna).
Vi släpper bomben:
Ledarna: Alltså...Thomas (pastorn) ringde precis och...ehm...kyrkan är bokad den helgen ni ska konfirmeras och ända fram till dess. Så...ehh.. ni måste konfirmeras på söndag. Eller möjligtvis nästa söndag.
(Egentligen ska de konfirmeras i slutet av maj, alltså om två månader när det är sommar och fint ute)
Konfirmanderna: NÄÄÄ!!! DET HÄR ÄR ETT APRILSKÄMT! NI SKÄMTAR! SÄG ATT NI SKÄMTAR! VI KAN KONFIRMERA OSS I NÅN KYRKA I UMEÅ ISTÄLLET! BARA LÅNA!! HUR BLIR DET MED KORTEN??!?!?!?
Ledarna: Nä, alltså, vi trodde att Thomas skämtade med oss men tydligen inte... Korten kan vi ändå ta i maj och lägret blir av och vi kommer ändå ha festkvällen samma kväll.
Konfirmanderna: NEJ! DET ÄR ETT APRILSKÄMT! SÄG DET! VI GÅR INTE PÅ DET HÄR! DET FINNS VÄL INTE SÅ MYCKET SOM ÄR VIKTIGARE ÄN KONFIRMATIONEN? JAG ÄR BORTA PÅ SÖNDAG! KAN VI INTE KONFIRMERA OSS I MISSIAN BARA??!
Ledarna: Alltså, eftersom vi delar den här konfirmationen i Pingst så vill styrelsen att ni i alla fall konfirmeras i dom lokalerna när ni varit i Missionskyrkan hela året....Vi är bara budbärare och kan inte riktigt göra något. Anton kan ringa och kolla om det går att ordna men..
Anton går och "ringer".
Konfirmanderna: NI SKÄMTAR! NI SKÄMTAR! SLUTA! JAG ÄR BORTA PÅ SÖNDAG! DET ÄR JU MASSA KONFIRMANDER SOM INTE ÄR HÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!! ochsåvidareochsåvidare.
Tillslut får vi i alla fall in dem i kyrksalen, börjar ställa upp dem i längdordning, bestämma hur de skulle stå, gå in, förklarar hur viktigt det är att tänka på att man har kåpor på sig när man sätter sig i bänkarna, tränar "resningstecken", förbön och bibelutdelning och sedan är det äntligen dags för den obligatoriska sången: Psalm 99 som ingen (inklusive vi ledare) har en aning om hur den egentligen går.
Det är alltså den jag och Emma har "övat" på innan, egentligen har vi kommit på en melodi. Den är fantastiskt enformig och upprepas två gånger varje vers. Allt som allt är sången sex verser. Alltså samma melodi tolv gånger. Konfirmanderna finner sig i det och lär sig lydigt melodin. Det fixar även den kraftfulla höjningen.
(Ni skulle känna känslan när man sitter bakom pianot och hör hur några helt seriöst sjunger en melodi som inte är alltför bra och dessutom påhittad.)
När vi har utfört hela övningen efter konstens alla regler avslutar vi med andakt. Konfirmanderna väntar på ett erkännande. Vi säger inget. Andakten hålls. Helt seriöst. Klockan närmar sig sluttid. Konfirmanderna håller andan. Vi håller på att brista av skratt. Det blir dags för bön. Inget erkännande. Vi ber att det ska gå bra på söndag trots att det blev så stressigt. Sedan är konfirmationen slut.
Ledarna: Texterna till sången ligger här borta. Ni kan ju ta en innan ni går.
Tystnad. Stillhet. Rädsla. Någon påpekar för sista gången att det här måste vara ett skämt.
Ledarna: Vi måste låsa kyrkan nu. Ta en text nu så mailar vi er sedan om detaljer.
Konfirmanderna reser sig. Ställer sig faktiskt på ett led. Den första personen tar en "text". Så hon skriker när hon läser:
"April, april"
1-0!
Dock börjar eftermiddagen som vanligt med fika och prat. Klockan 16.00 är det dags för undervisning. Korsfästelsen står på schemat och vad jag vet händer ingenting annorlunda. Ute i foajén smider man däremot planer, i högst tio minuter, sedan går två av oss till kyrksalen för att öva in en låt. Sju minuter senare är det dags.
Låt improvisationen börja!
Ledarna börjar småprata sinsemellan i en lite för hög ton så konfirmanderna tillslut märker att någonting är fel. (Här är det vissa av ledarna som inte vet vad som håller på att hända men förstår att det är ett skämt på gång och hänger med på noterna).
Vi släpper bomben:
Ledarna: Alltså...Thomas (pastorn) ringde precis och...ehm...kyrkan är bokad den helgen ni ska konfirmeras och ända fram till dess. Så...ehh.. ni måste konfirmeras på söndag. Eller möjligtvis nästa söndag.
(Egentligen ska de konfirmeras i slutet av maj, alltså om två månader när det är sommar och fint ute)
Konfirmanderna: NÄÄÄ!!! DET HÄR ÄR ETT APRILSKÄMT! NI SKÄMTAR! SÄG ATT NI SKÄMTAR! VI KAN KONFIRMERA OSS I NÅN KYRKA I UMEÅ ISTÄLLET! BARA LÅNA!! HUR BLIR DET MED KORTEN??!?!?!?
Ledarna: Nä, alltså, vi trodde att Thomas skämtade med oss men tydligen inte... Korten kan vi ändå ta i maj och lägret blir av och vi kommer ändå ha festkvällen samma kväll.
Konfirmanderna: NEJ! DET ÄR ETT APRILSKÄMT! SÄG DET! VI GÅR INTE PÅ DET HÄR! DET FINNS VÄL INTE SÅ MYCKET SOM ÄR VIKTIGARE ÄN KONFIRMATIONEN? JAG ÄR BORTA PÅ SÖNDAG! KAN VI INTE KONFIRMERA OSS I MISSIAN BARA??!
Ledarna: Alltså, eftersom vi delar den här konfirmationen i Pingst så vill styrelsen att ni i alla fall konfirmeras i dom lokalerna när ni varit i Missionskyrkan hela året....Vi är bara budbärare och kan inte riktigt göra något. Anton kan ringa och kolla om det går att ordna men..
Anton går och "ringer".
Konfirmanderna: NI SKÄMTAR! NI SKÄMTAR! SLUTA! JAG ÄR BORTA PÅ SÖNDAG! DET ÄR JU MASSA KONFIRMANDER SOM INTE ÄR HÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!! ochsåvidareochsåvidare.
Tillslut får vi i alla fall in dem i kyrksalen, börjar ställa upp dem i längdordning, bestämma hur de skulle stå, gå in, förklarar hur viktigt det är att tänka på att man har kåpor på sig när man sätter sig i bänkarna, tränar "resningstecken", förbön och bibelutdelning och sedan är det äntligen dags för den obligatoriska sången: Psalm 99 som ingen (inklusive vi ledare) har en aning om hur den egentligen går.
Det är alltså den jag och Emma har "övat" på innan, egentligen har vi kommit på en melodi. Den är fantastiskt enformig och upprepas två gånger varje vers. Allt som allt är sången sex verser. Alltså samma melodi tolv gånger. Konfirmanderna finner sig i det och lär sig lydigt melodin. Det fixar även den kraftfulla höjningen.
(Ni skulle känna känslan när man sitter bakom pianot och hör hur några helt seriöst sjunger en melodi som inte är alltför bra och dessutom påhittad.)
När vi har utfört hela övningen efter konstens alla regler avslutar vi med andakt. Konfirmanderna väntar på ett erkännande. Vi säger inget. Andakten hålls. Helt seriöst. Klockan närmar sig sluttid. Konfirmanderna håller andan. Vi håller på att brista av skratt. Det blir dags för bön. Inget erkännande. Vi ber att det ska gå bra på söndag trots att det blev så stressigt. Sedan är konfirmationen slut.
Ledarna: Texterna till sången ligger här borta. Ni kan ju ta en innan ni går.
Tystnad. Stillhet. Rädsla. Någon påpekar för sista gången att det här måste vara ett skämt.
Ledarna: Vi måste låsa kyrkan nu. Ta en text nu så mailar vi er sedan om detaljer.
Konfirmanderna reser sig. Ställer sig faktiskt på ett led. Den första personen tar en "text". Så hon skriker när hon läser:
"April, april"
1-0!
Kommentarer
Trackback
