Julica

...it's getting stronger from within.

Jag var ju på en konsert i lördags som hölls för att uppmärksamma Earth Hour. Det var WWF som ordnade och en massa artister som Loreen, Moneybrother och Danny var där. Allt var väldigt bra tyckte jag, de flesta av låtarna hade arrangerats om ganska rejält och fått lite halvakustisk känsla och alla sjöng jättebra. Mycket bättre än vad jag trodde att vissa av dem skulle göra.

Konserten hölls i Filadelfiakyrkan och det kommenterade Danny genom att säga att han tyckte att det var väldigt skönt att spela i en kyrka eftersom han själv är troende. Redan där förändrades stämningen lite. Nu har säkert många haft koll på det redan men ni kan ju tänka er att från att han har gått in på scenen till skrikande och hyllande publik och som en lite allmänt kul kille som, precis som de andra den kvällen och det är väldigtväldigtväldigt bra, ställer upp för att han vill värna om miljön blev han nu den första att kommentera lokalen och hur den relaterar till hans livsuppfattning. Men han slutade inte där, uttalandet blev en ingång till nästa låt som han alltså sa handlade om det. Att han är troende alltså.

Då tänkte jag att jaha, nu kommer det någon fin låt som finns på hans skiva från typ 2007 och som jag inte har hört. Det var helt fel. Den låt som började var nedanstående, i en FRUKTANSVÄRT BRA version som han sjöng FRUKTANSVÄRT MYCKET BÄTTRE än jag har hört honom sjunga den live tidigare.

Danny Saucedo – Amazing

Det blev väldigt häftigt och texten fick en helt annan innebörd. Coolt!

Och så ikväll kollade jag på hans video för att leta dolda budskap och jag vet inte om det var just för att jag letade men det kan ni ju bedöma själva. Titta till exempel på dansarnas ryggar 1.10 (och även senare) och rörelserna 1.26 när han sjunger "it's like a force" och 1.32 precis efter "pulling me in". Väldigt tolkningsvänligt är det åtminstone.

Förhoppningsvis har ingen missat den så jag tänkte bara påminna om att fina When I held ya just är väldigt fin.
Och nu var det gjort.

Om ni har missat den kan jag tipsa om Mofeta & Jerre - Briljanter & Smaragder. Tror att det var typ Sippie som tipsade mig om låten Briljanter & Smaragder i somras (fast jag är inte helt säker, så förlåt om det var någon annan) men tyvärr så fastnade jag inte. Och det var ju lite synd kan tyckas.

Hur som helst, om ni vill lyssna på svensk hiphop som är kul musikaliskt och har skickliga texter ska ni lägga lite tid på den här skivan, tycker jag. Ett tips är dock att inte sitta stilla vid datorn när ni lyssnar för skivan är som mest angenäm när man är ute och vandrar (JAJEMEN).

Kan även säga att jag första gången jag lyssnade inte var alltför förtjust och det berodde på att jag missade ungefär EXAKT ALLT det bra, förutom musiken. Med andra ord slölyssnade jag på texten, fokuserade på rösterna och hörde bara de mest vulgära raderna vilket gjorde att jag tyckte att allt kändes oerhört...typ vanligt.

MEN andra gången, ojoj, vilken skillnad! Som sagt, stundom helt genialiska textrader och ordval som gör att det ungefär alltid är spännande att lyssna eftersom man när som helst kan hitta någonting "nytt" i texten. Dessutom levererar de väldigt typiska personporträtt, i positiv bemärkning, och rätt igenom svängig musik.

Följande låtar är mina heta tips:
Nedräkning - Sjukt fyndigt! Kolla på titeln och lyssna på mönstret säger jag bara.
Glasögon är fult - Rolig liknelse i refrängen, svängig och roligt personporträtt
Väderleksrapport - Hahahahaha, vet inte hur många gånger jag har skrattat åt den här låten. Lätt varje gång jag har lyssnat på den, vilket börjar bli ett antal. Ironin är så fullständigt perfekt när man tänker på vad "snö" är och den får dessutom "snön" att verka precis så patetisk och dum som den är. Dessutom är låten sjukt svängig, kul!
Kalifornien - De typiska tankar och känslor som framställs gör låten så rätt.
Bakom din rygg - Alltså jag vet att texten stundom är...grov... men trots det gillar jag låten, vet inte varför men det är typ "mystiken" i den kanske...
Lilla flicka - Usch, jag blir så fruktansvärt ledsen av den här för att man hör så tydligt varthän det barkar, hur hans syn på henne och det hon gör förändras, hur han tror sig ha rätt och hur han tycker synd om sig själv. Uschuschusch. Förändringarna i refrängerna är så fruktansvärt ledsamma att jag vet inte vad jag ska göra.

Håll till godo!

...för det var du som fick min fallskärm att vecklas ut.

Om ni vill lyssna på en bra låt kan ni lyssna på den här. Timbuktu och Oskar Linnros, kul! Första gången är den kanske inte jätteimponerande, eller jag tyckte inte det i alla fall, men när man har gett den typ en chans till är man fast. Helfast. Mest för att den är trallvänlig och har kul text, som alltid när Timbuktu är med i bilden. Sedan är det ju lustigt att man hör så OERHÖRT tydligt att Linnros har jobbat med den också.

Jag gjorde en liten painttolkning av "Du kastar maten som jag lagat på vårt köksgolv":


Här ser ni hur (1) Timbuktu glad lagar maten på köksgolvet och hur den andra människan (2) sedan kastar den. Sedan råkade hon/han få ett hår som jag själv tyckte var slående likt Pocahontas (som jag har sett en gång) så då ritade jag dit ett orange hårdband och en fjäder också för jag fick feeling. Och just det, det är Timbuktu som ligger förtvivlad på köksgolvet och sparkar med benen som ett barn. Men det kommer aldrig fram ordagrant i texten, jag läst lite mellan raderna så att säga.

...en millimeter från en gadd med ditt namn på.

Kom och håll om mig - Timbuktu

Alltså, jag känner mig alltid som en liten tonåring (fast det är jag ju fortfarande, tonåring alltså) när jag säger det här men låten här ovan är. Så. Fin. Och jag skäms för att säga det för den är lite smörig också. Men samtidigt så rå. Det är typ det, han låter så fruktansvärt besviken att det där smöriga inte blir smörigt utan bara gör ont i hjärtat.

Första versen smärtar. Refrängen är lite mesig men jag förlåter det för texten och andra versen. Nästan.

För då händer det. I andra versen kommer textraden som sabbar alltihop för en stund:

"Du kastar maten som jag lagat på vårt köksgolv"

Och den förstör verkligen ALLT för det enda jag ser framför mig är hur världens charmigaste Timbuktu sitter och lagar typ spagetti och köttfärssås på sitt köksgolv och att personen som han sjunger till sedan kastar den i papperskorgen. Jag ser aldrig hur maten som Timbuktu har lagat hamnar på golvet för att den där människan kastar den PÅ GOLVET. Och det stör mig.

Men förutom det är det en jättefin låt.

...men lilla rosen hon saknade färg.

Ska börja med att säga att jag aldrig har varit ett fan av Oskar Linnros, mest för att jag tycker som bäst om både honom och Daniel Adams Ray när de kör(de) Snook och därför har känt ett starkt behov av att hitta en anledning till varför de messade upp alltihop. Eftersom jag har gillat Daniels låtar bra mycket mer än Oskars blev Oskar därför syndabocken i kaloppsen enligt min mening. Därför, anledningen till varför jag inte gillar Oskar är att jag lever i tron på att det var han som sabbade allting med Snook genom att lura Daniel att det var en asbra idé att dra i Veronica Maggio i deras musik när det hela egentligen bara handlade om att Oskar själv var kär i henne och ville ha en anledning att få kontakt. Klart det blev konstig stämning mellan Oskar och Daniel då liksom. Daniel måste ändå ha känt sig lite utnyttjad plus att han garanterat var lite småförtjust i Veronica han också. Stackarn. Och ja, det är mitt starkaste argument. Patetiskt men sant.

Nåväl, det händer att jag lyssnar på Oskar trots allt; Ack, Sundbyberg kan till exempel spelas lite då och då här hemma och Från och med Du är faktiskt inte alls dålig. Dessutom finns det en låt som verkligen inte alls är särskilt bra men däremot mycket konstig och det är 25.

För det första kan ingen, INGEN, påstå att den INTE är extremt lik Från och med Du. Men det har varit konstanterat sedan länge och underligheterna slutar inte där. Ikväll mina vänner upptäckte jag nämligen att man 3:23 kan höra en liten slinga som är misstänkt lik, ja, faktiskt ganska identisk, med en stråkarna eller vad det nu är i refrängen i Lilla Lady, det vill säga Daniels låt.

Vad betyder detta? Det är ett tecken, jag är nästan säker. Vem har snott från vem? Eller är det ett bevis på vänskap trots allt? Deras egna lilla slinga som de brukade spela för varandra i studion när de skrev hittar som Mister Cool, 17 juni och Såpbubbler och som nu visat att ingen av dem har glömt? Frågorna är många och jag känner att jag vill gå till botten med detta.

...och åtta bedrövelser!

Lyssnar på Red Hot Chili Peppers. Inser att det bara är en ynka vecka och en stackars dag kvar till konserten. GLÄDJE! Som uppvärmning försöker jag bestämma vilken låt jag gillar bäst från nya skivan. Utan större framgång. Nästan alla låtar är bra. Därför allra käraste tänkte jag bjuda på en liten amatörrecenssion, mest för att få tiden att gå.

Monarchy of Roses
Helt sjukt med energi. Och tryck. Får mig att vilja gå FORT och LÅNGT. Absolut bästa att lyssna på när man är påväg till tunnelbanan. Gillar känslan i övergången från vers till refräng, som att man lyfter på locket och blir befriad typ. Häftigt.

Factory of Faith
Galet skön. Ska lära mig texten ordentligt, då kan den bli oslagbar, jag vet inte. Den är mest skön men samtidigt så full av energi. Gillar biljudet i andra versen. Slutet har jag inte bestämt om jag gillar eller inte, det är soft men lite långt.

Brendan's death song
Den är så otroligt fin att lyssna på till en början. Är vansinnigt förtjust i refrängen. Gillar den musikaliska stegringen, som jag kallar den. Tyvärr tycker jag att den spårar på slutet, kommer alltid till en fas när det blir för mycket ljud så att jag måste sänka volymen eller byta låt. Fast det är ändå skönt, kan tänka mig att det blir trevligt live.

Ethiopia
Gillar. Mycket. Har inte riktigt kommit på varför dock. Kanske handlar det om basgången, eller trummorna, eller kombon, jag vet inte. Skön låt bara. Knappast den bästa men ändå väldigt bra.

Annie wants a baby
Den här är ju inte dålig, såklart. Rätt soft. Men ingen favorit. Inte den jag väljer i första hand fast om den spelades på radion skulle jag bli asglad. Den nivån är det.

Look around
Den här är lika med tagg. Tror alltid att den är tråkig men inser på refrängen att den är MEGAKUL. Eller kanske redan i andra halvan av första versen. Gillar. Omkring 2:30 i den här låten verkar det för övrigt som att de sjunger samma sak som i By the way omkring 2:30. Alltså tidsmässigt exakt samtidigt. Fast jag vet inte om det stämmer och förstår ju att man inte kan mäta efter tiden. Men det är roligt. 

The adventures of rain dance Maggie
Den här är SKÖN. Gillar koskällan eller vad det nu är. Det var ju bland annat den här som jag lyssnade på när jag blev musikhög för ett tag sedan. En bra låt helt enkelt.

Did I let you know
Inte någon favorit. Gillar introt. Men annars är den väl i stil med Annie wants a baby. Väldigt mycket RHCP, alltså bra nivå. Men inte en av deras bästa.

Goodbye Hooray
Den här blir jag alltid rädd för i början och byter låt. Har inte så mycket uppfattning om resten. Men den kan nog vara rätt bra. Tror dessutom att den här stackars låten brukar hamna precis i slutet av resan, vilket gör att jag aldrig ger den en ärlig chans för att jag i huvudet redan är påväg någon annanstans.

Happiness loves company
GILLAR INTROT JÄTTEMYCKET. Och första versen. Och refrängen. Och hela sången. Det här var en av de första som jag fastnade för. Myssoft typ. Och andra versen med kören i bakgrunden. Det här mina vänner, det är en glad låt. Så är det. De har lyckats.

Police station
Introt för tankarna till serien Tusenbröder, det gillar jag. I övrigt har jag inte lyssnat jättemycket på den. Den är nog väldigt fin tror jag. Tycker om pianosekvensen i mitten.

Even you Brutus
Intressant intro. Piano här med. Spännande, de brukar inte ha så mycket piano annars. I övrigt för den tankarna till U2. Men den är soft har jag för mig.

Meet me at the corner
Okej, den här har jag verkligen inte lyssnat på mycket. Kan faktiskt inte uttala mig.

Dance dance dance
BRA. Jättemycket energi. Knyter ihop skivan så fint. Blir så glad av den. Kan inte säga mer men lyssna på den.

Sådärja, tiden sprang iväg här på slutet och jag måste iväg och lyssna på en föreläsning om synapser och nervsystemets anatomi. Men summa summarum är det en väldigt bra skiva med bra tryck och energi, tycker jag. Bara så ni vet.

Adjö. 

...imma på rutorna men ingen går hem.

Veronica Maggio. Bruttan som jag ogillade och sedan ogillade att erkänna att jag gillade. Fast ändå bara lite. Hon har en låt som jag oftast har sagt är den bästa av de hennes. Samtidigt är texten så misstolkningsvänlig. Och felhörningsvänlig. Därför ska jag nu ge er en alternativ tolkning av första och andra meningen i andra versen. Och jag ska göra det med hjälp av paint.

Nu kör vi!

Första raden går såhär:
Grannarna har klagat sedan kvart över tio
och det har jag illustrerat här nedan.



Här ser ni alltså grannarna som klagar klockan kvart över tio. Ni ser också Veronicas softa inställning till det hela. Hon bryr sig liksom inte.

Men eftersom hon sjunger SEDAN kvart över tio är det underförstått att de klagar fler gånger vad det lider:


Här är klockan halv tolv och till och med en katt har valt att reagera. Ett litet barn står också och gråter, får inte sova stackarn. Men Veronica är ändå chill med det hela.


Här är klockan kvart i två. Nu klagar så många grannar att jag inte orkade ge kroppar till allihopa. Och nu börjar Veronica tappa tålamodet också, de sabbar ju århundradets fest.
Den grå röken är för övrigt ilska.

Där har ni den första raden: grannarna har klagat sedan kvart över tio

Inget konstigt alls. Det konstiga kommer nämligen nu för fortsättningen går såhär:

Nu är alla i mitt kök och (och här kommer en helt fantastisk felhörning från Josefin Nylander med in i bilden också) jag gör ananaspaj.

Utan större ansträngning och utan att kallas dum kan man alltså anta att grannarna har klagat sedan kvart över tio och därefter, av outgrundlig anledning, hamnat i Veronicas kök, där hon dessutom gör ananaspaj.
Jag väljer att tro att Veronica helt enkelt BRANN AV och band fast dom i sitt kök och sedan tyckte att hennes fest behövde en paj. Det kan lätt illustreras såhär:



Betänk det där va!

Adjö!

...I don't wanna think anymore.

Telephone. Akustisk. Live. 
Så. Otroligt. Fin. Fortfarande.
Tack. 

...on my shoulder you can cry.

2004 vann Daniel Lindström Idol. En vecka senare släppte han en skiva. Typ. Har för mig att det var något sådant i alla fall. Hur som helst, jag var 12 år, gick i årskurs 6 och Daniel var min absoluta förebild inom musiken. Han sjöng fantastiskt och hans specialitet var den absolut bästa musikgenren: soul.

Att soul var det bästa hade min storasyster försökt att lära mig under en längre tid och med tanke på att hon var min andra förebild inom musiken anammade jag hennes åsikter utan någon större reflektion. Med anledning av detta var jag alltså helt övertygad om att My love won't let you down var Daniels absolut bästa låt.

Min vän Amanda tyckte däremot annorlunda, Got to be you var hennes favorit. Och vi har aldrig bråkat på riktigt och generellt kan man nog säga att vi har varit duktiga på att kompromissa genom åren men när det kom till Got to be you vs My love won't let you down vägrade båda att ge sig.

Nu, sex och ett halvt år senare är jag beredd att ge mig: Amanda, Got to be you ÄR faktiskt bättre.

Fast jag lovar att jag inte tyckte det då.

PS. Nu räknas väl egentligen även Got to be you till soul men ja, det tyckte inte jag (det gjorde dock Daniel själv, pommes vad jobbigt det blev när han sa det på sin konsert. Jag minns fortfarande tillfället...).

...in this world all covered up in shame.

Anton Kuerti (Beethoven) – Moonlight Sonata No.14 in C-sharp minor - Adagio sostenuto
Den här är nog vackrast just nu tror jag. Den känns liksom i bröstkorgen. Jag överdriver inte, den gör verkligen det. Det är på riktigt ingenting som jag säger för att det skulle vara en fin beskrivning utan det är så jag upplever den. Någonstans vid lungorna håller den hus.

Vissa dagar kommer jag fram till att jag bara måste lära mig sådana här saker. Alltså, jag verkligen NÖDGAS att göra det. Känner mig inte tillfreds med mig själv förrän jag har gjort det. Nästan. Nu när jag har lov skulle det ha varit ett ypperligt tillfälle att äntligen göra någonting åt dessa känslor men då finns det lilla kruxet att pianot på Liljas lustgård låter apa för närvarande. Det är liksom smygostämt, tonerna som frambringas från dess inre svider i öronen.

Extremt frustrerande.

Ps. Tycker dessutom att det är ganska kul att någon klämmer fram ett slags hostljud i bakgrunden omkring 4.06.

...to fool around because you're high.

Eftersom det trots allt är fredag och jag inte är den som är den tänkte som så att jag ger er ett musiktips såhär på kvällskvisten.

Okej, hörupp för såhär ligger det till:

På Terese Fredenwalls hemsida kan man ladda ner ett antal av hennes låtar gratis. Man är till och med laglig på kuppen. Gör det! Satsa på "I'm not a one night projekt". Musikaliskt tycker jag nämligen att den är genialisk; behaglig, lugn och svängig på samma gång. När det kommer till texten är den oerhört målande och BRA: verserna är berättande och jag gillar refrängernas små förändringar starkt.

Dessutom: trots att hon i låten tar upp enligt min mening ganska diskuterade ämnen upplever jag den inte som en moralkaka (äckligt ord, får mig att associera till lårkaka) och inte heller som en...hur ska jag uttrycka det... som en fyra och tjugotvå minuter lång klyscha.

Och denna fantastiska skapelse får ni då tag på här. Så snälla, rara besvära er en gnutta och LADDA NER!

Sov gott! 

...och på drömmarna som trampas ner i gruset under morgonljuset.

Igår satt jag i en himmelens massa timmar och skrev på min PA100-rapport (har hört ryktas om att det i princip bara är på Miggan vi säger PA100 så därför kan jag ju förtydliga att det alltså handlar om det fasansfulla projektarbetet som varenda stackars gymnasieelev utsätts för). När jag tillslut kastade in handduken var jag på riktigt yr. Jag överdriver inte; jag hade yrsel efter att ha suttit stilla och skrivit i en sjuherrans lång tid. Bisarrt.

Nåväl, eftersom jag är den typen av människa som tycker att det är väldigt komplicerat att skriva med bra musik eller intressanta samtal i bakgrunden skapade jag alltså min text med endast tystnaden som sällskap. Detta fick mig verkligen att inse något; jag håller på att utveckla ett beroende. Ett beroende av musik. Det är inget skämt. De två gånger som jag tog en paus för att exempelvis koka kaffe fann jag mig sittandes med spotify öppet i flera minuter, klickandes mellan massa låtar som jag KÄNDE MIG TVUNGEN att lyssna på innan jag kunde göra något annat.

Vet inte vad jag ska kalla det? Brutalt? Knäppt? Sunt?

Här har ni listan som fick mig att inse det:
Bäst musik just nu/återvinning

Vill inte riktigt gå och lägga mig.
Anledningen?
Jag har hittat ny musik.

Det började med att jag för ett par dagar sedan informerades om att ännu en artist skulle bokas till Någonting Större. Terese Fredenwall från Uppsala minsann. Jag planerade att lyssna in mig på henne men jag vet inte, någonting hände och det var inte förrän ikväll som jag tog tag i den uppgift som jag tilldelat mig själv och sökte upp kvinnan på Spotify. Och nu vill jag inte gå och lägga mig för jag har så mycket att lyssna in mig på; både texterna och musiken verkar nämligen mycket intressanta. Helt galet. Är som i extas.

Här har ni:
Terese Fredenwall – Colors from my heart

Godnatt
typ?

...together we cry.

Jag har upptäckt att jag är helt såld på självbiografier och för tillfället läser jag "Scar Tissue" av Anthony Kiedis som är sångare i Red Hot Chili Peppers. Dom hamnar för övrigt och utan tvekan på top 5 när jag ska lista band som jag aldrig kommer att tröttna på.

Nåväl, de enligt min mening absolut bästa styckena i boken är de när han berättar om bakgrunden till vissa låtar. Och när han kom till "Under the bridge"... Jag säger bara att jag kände en lättare smärta i hjärtat då. Men ni får läsa själva och kanske känna detsamma om ni vill. Scar Tissue som sagt.

Tills vidare kan ni ju alltid lyssna på låten:

Red Hot Chili Peppers – Under The Bridge

Jag gillar julen. Jag gillar stämningen, julkalendern, matintagen, planera julklappar, mysa, snö och, sist men inte minst, julmusiken. Den, den är något alldeles extra. När den är bra, det vill säga. Och det är den inte alltid. Här nedan finns en länk till en lista som alla ni som inte tycker om julen och dess musik kan använda som ett gott argument emot mig och min åsikt.

Jullåtar när de är som sämst

På riktigt, jag står inte ut. Den som kan ta sig igenom en av dessa låtar aktivt lyssnandes ska ha en eloge. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

VEM tillät det här?!

...det rusar runt i blodet nu.

Tror att jag tyckte att det här var universums tråkigaste låt första gången jag hörde den. På rikt. Den tilltalade mig inte över.huvud.taget. Jag tyckte att den var en överdriven och tråkig och klyschig kärlekslåt som jag lätt skulle klara mig utan. När den till råga på allt framfördes av en Peter Jöback som var iklädd meterhöga fjädervingar första (och enda) gången jag hörde den live tappade jag helt hoppet om den.

Förlåt Mr. Jöback.

Så hände något. Två år efter skivan släpptes gav jag den ännu en chans. Jag vet inte varför, jag vet inte var, jag vet helt ärligt inte ens om det var den där hösten eller om det faktiskt skedde tidigare. Hur som helst så insåg jag det fina i den. Jag fick ett litet nys om vad det kunde vara tänkt att den skulle förmedla.

Men det får ni tänka ut själva.

Ge den en chans.

Peter Jöback – Stoppa Mig