Julica

Peter Jöback – Absent Friends

Den här låten är fantastisk. Inte texten i första hand. Inte sången heller för den delen. Men ändå. Musiken. Pianoslingan som man får på hjärnan. Stråkarna eller vad det nu är. Alla markeringar. Gillar arrangemanget.

Men min absoluta favoritdel är ändå 1:58 - 3:00. Han sjunger om Laika och det hela känns lite svajigt och han har väldigt mycket vibrato på rösten. Tycker inte det är riktigt behagligt. Sedan kommer en instrumental del som mynnar ut i en vers om Oscar Wilde. Och så tung den är i början! Men man känner hur musiken bygger upp och på grund av versen innan är jag nervös för en lång, hög och ständigt vibrerande ton. Istället är den så himla rak och rätt! Jag blir så lättad, så glad. Andas ut. Det känns i hela magen när han sjunger "grave". Befrielse. Och vibratot i slutet gör ingenting. En instrumental del kommer sedan. Den är bara skön. Lättsam. Glad.

Tack för min ytterst...hm...ja, jag vet inte vad jag ska kalla den men. Och Irma och Amanda (haha, det är ju bara ni som läser); lyssna gärna på låten.