Julica

...och säga "det var längesen".

Hörrni, visst kommer ni ihåg listan på vad jag sa att jag skulle blogga om den här månaden? Nu är det den 27:e december och det har fortfarande inte hänt. Inte alls. Jag ska dock vara ärlig och säga att vissa försök har gjorts men efter ett tag givits upp. För jag kunde liksom inte knyta ihop säcken. Kunde inte få fram min tanke till sin fördel. Istället framställde jag mig själv som ett smärre pucko med något som denne tyckte var en revolutionerande idé. Jag publicerar inte gärna sådana skrifter, ja, sådana SKRIFTER, i onödan.

Imorgon är det roadtripp som gäller, ska nämligen marknadsföra spännande saker som händer påsken 2011, även kallat Någonting Större (www.nagontingstorre.se). Det kan nog bli bra! (Alltså, på riktigt, jag har jättesvårt för mig själv när jag skriver meningar i stil med de två föregående...). Hur som helst, vad jag skulle komma fram till var att roadtripp innebär packa, vilket är en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Jag är verkligen helt betagen, betuttad, ja, nästan kär, i packandet. Bestämma kläder, hitta kläder, vika kläder, tänka, prioritera och så vidare.

Fast nä, där ljög jag. Det finns inget värre än att packa! ("Förutom att packa upp" brukar vara det genrella svaret och JA, jag håller med om det. Och om vi nu ändå ska vara på det ilet kan jag ju säga att JA, det finns mycket som är värre än att packa upp också.) Jag ogillar det verkligen skarpt. Så därför bloggar jag, för att dra ut på tiden lite...

Oerhört högt underhållningsvärde på detta!


PS. Facebook slutar aldrig att leverera i alla fall. DS.

Jag gillar julen. Jag gillar stämningen, julkalendern, matintagen, planera julklappar, mysa, snö och, sist men inte minst, julmusiken. Den, den är något alldeles extra. När den är bra, det vill säga. Och det är den inte alltid. Här nedan finns en länk till en lista som alla ni som inte tycker om julen och dess musik kan använda som ett gott argument emot mig och min åsikt.

Jullåtar när de är som sämst

På riktigt, jag står inte ut. Den som kan ta sig igenom en av dessa låtar aktivt lyssnandes ska ha en eloge. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

VEM tillät det här?!

...when everything fails.

Sarah Dawn Finer – For A Friend

!

På rikt. Vi skrev samtidigt. Samtidigt. Kolla stavningen på "hej". Observera att båda sedan använde VERSALER. Jag är chockad. Chockad!

Saker som jag ska blogga om någon gång den här månaden:

• Min tandkräm (OBS! Måste ske inom en snar framtid)
• Respekt
• Ensamhet vs rädsla
• Musik

Alltså, som en liten teaser sådär. För att ni ska förstå vilken underbar kvalitet och kvantitet som kan väntas.


Saker som jag inte ska blogga om den här månaden:

• Saker som jag ska blogga om.
  
  

XOXO
LOVE
PUSS
KRAMIZZzzzZZ <3<3<3<3

Okej, jag SKA plugga. Jag MÅSTE plugga. Jag VILL plugga (fast nä). Jag ska hur som helst ta tag i det om ett tag. Tänkte bara att jag måste berätta om någonting underhållande först.

Det handlar om en man. Vi kan kalla honom "Larry" för att innehållet för en gångs skull ska ha något slags samband med rubriken. Den här Larry har aldrig räknas som en simmare på elitnivå. Tvärtom faktiskt. Det ryktas till och med att han när han som barn skulle ta det berömda "Simborgarmärket" i Hjoggsjön utanför metropolen Vännäs hade en kraftig lutning på kroppen. Ja, det var faktiskt så att han, enligt sägnen, misstänktes för att gå på botten och enbart röra på armarna. Ögontjänare på modern svenska.

Larry växte upp. Han gick ofta under namnet "badkrukan" av vänner och bekanta. Han övade aldrig på sin förmåga att simma.

Så hände det. Plötsligt. Ofattbart. Orimligt. Larry började simträna en gång i veckan. Han sa att han försökte övervinna sin rädsla för att vistas på djupt vatten.

Idag berättade Larry för mig att han brukar fundera på varför det går så långsamt för honom, varför han ständigt blir omkörd i vattnets virvlar. Han sa sedan att han dagen till ära hade givit sig på en inofficiell tävling mot en äldre dam som hade med sig rullatorn fram till bassängkanten. Larry tyckte att hon såg ut som en rimlig motståndare, särskilt med tanke på att hon inte visste att de tävlade. Så Larry började simma, fast besluten om att inte låta den äldre damen simma om honom.

Men något hände. Efter ett tag blev han omkörd. Av kvinnan. Med sin rullator väntandes vid kanten.

Larry kommer aldrig att simma snabbt. Men han kommer alltid att simma. (Kanske.)



Fotnot: Larry heter egentligen någonting annat.

Såg Twilight ungefär 10 år efter alla andra (alltså igår) och var rädd. På riktigt. Har inte sett en obehagligare varelse sedan jag såg Sjätte Sinnet typ.

Såg Twilight ungefär 10 år efter alla andra (alltså igår) och var rädd. På riktigt. Har inte sett en obehagligare varelse sedan jag såg Sjätte Sinnet typ.

Den här dagen höll inte. Var kanontrött (=mer trött än vanligt) på morgonen, på bussen och på vägen från bussen. Gick in i omklädningsrummet. Fick höra att vi inte hade någon balett men däremot en extrainsatt moderntlektion på eftermiddagen. Började alltså 09.55 och slutade 13.45 istället för att börja 08.25 och sluta 10.45. Fetdrygt när man redan är på skolan och är tjocktrött.

Som grädde på moset slog jag huvudet i en vattenflaska när jag skulle slänga mig bakåt på ett dramatiskt sätt för att beskriva min frustration. Fick en bula + lite huvudvärk. Kanske ännu drygare.

Meeeen, för att detta inte ska bli allt för deppigt tänkte jag dela med mig av något kul också:


Trodde han på allvar att hon kunde allt eller?

...det rusar runt i blodet nu.

Tror att jag tyckte att det här var universums tråkigaste låt första gången jag hörde den. På rikt. Den tilltalade mig inte över.huvud.taget. Jag tyckte att den var en överdriven och tråkig och klyschig kärlekslåt som jag lätt skulle klara mig utan. När den till råga på allt framfördes av en Peter Jöback som var iklädd meterhöga fjädervingar första (och enda) gången jag hörde den live tappade jag helt hoppet om den.

Förlåt Mr. Jöback.

Så hände något. Två år efter skivan släpptes gav jag den ännu en chans. Jag vet inte varför, jag vet inte var, jag vet helt ärligt inte ens om det var den där hösten eller om det faktiskt skedde tidigare. Hur som helst så insåg jag det fina i den. Jag fick ett litet nys om vad det kunde vara tänkt att den skulle förmedla.

Men det får ni tänka ut själva.

Ge den en chans.

Peter Jöback – Stoppa Mig

"Vi har flytt från Mofasa och nu ska vi döpa jesusungen."

"Alltså, oftast har jag ändå rätt kul med mig själv. Jag går runt i lägenheten ibland när jag är själv och drar skämt och skrattar."

"Ole, dole, doff. Som man bäddar får man ligga."

"Idag är det torsdag. Igår var det...onsdag. Och dagen innan det, då var det...tisdag."

Ett litet smakprov på vilka kommentarer som kläcktes efter lite för många timmar och dagar i en mörk Valhalla.

Fast nej, jag ljög. Timmarna blev aldrig för många. Inte dagarna heller.