Jag kommer inte att vara glad på min student
Nu börjar treorna lägga ut bilder från deras tid tillsammans med sina gymnasieklasser. Snart kommer de lägga ut bilder på varandra, vitklädda med lustiga kepsar på ett flak. Imorgon kommer de ha tonvis av blommor runt halsen, ett plakat i ena handen och vissa ett champangeglas i andra. De kommer le. De kommer krama varandra. Skriva i varandras mössor. Kanske träffas på kvällen. Och allt ska bli "den perfekta studenten"; lycka, sol, värme och glädje.
Jag blir vemodig av sånt här. När jag ser deras bilder och när jag imorgon ser ännu fler gör det lite ont i mig. Jag ogillar farväl, det har jag alltid gjort. Tycker det är jobbigt att kramas, att säga lycka till och vi måste ses och ta hand om dig och allt det där. Det betyder att någonting är slut. Att någonting inte kommer att komma tillbaka. För hur mycket vi än säger att vi måste ses så kommer vi få fler vänner och allt mindre tid och rätt var det är så har det gått alldeles för många månader för att träffas helt spontant.
När vi gick ut nian grät de allra flesta i min klass. Jag har aldrig varit den gråtande personen men den gången minns jag att jag verkligen önskade att jag kunde gråta. För det var sorgligt. Det var ett hejdå. Ett bokslut. Vi hade varit så tajta och nu skulle vi plötsligt inte träffas mer. Aldrig på samma sätt som vi hade gjort de senaste tre åren i alla fall. Vi skulle aldrig mer dela samma erfarenheter, aldrig mer sitta i korridoren och kasta nycklar, aldrig mer gå tillsammans till matsalen, aldrig mer våndas inför ett prov tillsammans, aldrig mer skratta åt våra lärare tillsammans. Aldrig mer. Det är någonting oerhört skrämmande i "aldrig mer". Och vid varje farväl är det alldeles för nära.
Men det är någonting annat också. Jag tror att det är insikten att man inte tog vara på alla fina människor tillräckligt mycket eller tanken på allt man ville ha sagt men aldrig sa som blir så påtaglig när man säger hejdå. Och jag är rädd att det inte går att göra någonting åt det för får man allting sagt och tar ständigt vara på sina vänner blir ögonblicket ändå lika smärtsamt för då vet man att kontakten med den väldigt nära vännen aldrig mer blir densamma.
Men våra farväl är nödvändiga. Det finns inget konstant. Varje sekund är en aldrig mer-sekund. Allting förändras. Jämt. Om vi så vill det eller inte så gör det det. Och det gäller att "inse att förändring är det normala", som någon sa en gång. Fast jag kommer nog ändå inte att vara glad på min student.
Jag blir vemodig av sånt här. När jag ser deras bilder och när jag imorgon ser ännu fler gör det lite ont i mig. Jag ogillar farväl, det har jag alltid gjort. Tycker det är jobbigt att kramas, att säga lycka till och vi måste ses och ta hand om dig och allt det där. Det betyder att någonting är slut. Att någonting inte kommer att komma tillbaka. För hur mycket vi än säger att vi måste ses så kommer vi få fler vänner och allt mindre tid och rätt var det är så har det gått alldeles för många månader för att träffas helt spontant.
När vi gick ut nian grät de allra flesta i min klass. Jag har aldrig varit den gråtande personen men den gången minns jag att jag verkligen önskade att jag kunde gråta. För det var sorgligt. Det var ett hejdå. Ett bokslut. Vi hade varit så tajta och nu skulle vi plötsligt inte träffas mer. Aldrig på samma sätt som vi hade gjort de senaste tre åren i alla fall. Vi skulle aldrig mer dela samma erfarenheter, aldrig mer sitta i korridoren och kasta nycklar, aldrig mer gå tillsammans till matsalen, aldrig mer våndas inför ett prov tillsammans, aldrig mer skratta åt våra lärare tillsammans. Aldrig mer. Det är någonting oerhört skrämmande i "aldrig mer". Och vid varje farväl är det alldeles för nära.
Men det är någonting annat också. Jag tror att det är insikten att man inte tog vara på alla fina människor tillräckligt mycket eller tanken på allt man ville ha sagt men aldrig sa som blir så påtaglig när man säger hejdå. Och jag är rädd att det inte går att göra någonting åt det för får man allting sagt och tar ständigt vara på sina vänner blir ögonblicket ändå lika smärtsamt för då vet man att kontakten med den väldigt nära vännen aldrig mer blir densamma.
Men våra farväl är nödvändiga. Det finns inget konstant. Varje sekund är en aldrig mer-sekund. Allting förändras. Jämt. Om vi så vill det eller inte så gör det det. Och det gäller att "inse att förändring är det normala", som någon sa en gång. Fast jag kommer nog ändå inte att vara glad på min student.
Kommentarer
Postat av: amanda
Men vi ska ju vara glada att vi alla tillsammans klarat av gymnasiet! Att läxorna är slut! Att vi har haft en bra tid tillsammans! Och vi kommer ses sen också, inte varje dag, men ändå! Så man behöver inte säga hejdå eller nåt, bara fira tillsammans! Och njuta av att det är den dagen som skolan officiellt är slut! Och just den dagen är man ju med klassen och är glada för att vara tillsammans! Och visst jag och flera kommer säkert gråta för att det är sorgligt men mest är det lyckligt! Gud vad många utropstecken men studenten ÄR en glad dag!
Trackback
