Förunderligt
Jag hade varit på kyrkan. Tänkte jobba lite med solouppgiften men internetuppkopplingen fungerade inte så väl. Med dåligt samvete plockade jag ihop mina grejer och gick mot utgången. När jag öppnade dörren slog värmen emot mig och efter ett snitt på -20 grader en hel vinter kändes +7 som en chock. Det spelade ingen roll att jag bara en timme tidigare hade varit ute - uppenbarligen hade jag redan glömt hur värme kändes.
När jag gått cirka 10 meter mötte jag två kvinnor. De bar ganska tunna jackor. Jag hörde hur det knastrade när de gick. Med ens blev jag lite vemodig. Ljudet fick mig att tänka på alla promenader till konfan i åttan, alla dagar när vi skrattandes gick till matsalen i nian, omedvetna om att vissa av oss knappt skulle träffas ett år senare. Det fick mig att tänka på den där dagen när jag och min vän började planera ett barnfilmsmarathon, den där eftermiddagen när vi bakade tårta till hela klassen och alla påskhelger hos min farmor och farfar. Jag tänkte på det påsklov då jag såg Sound of Music för första gången, de vårar jag tittade på Titanic otaliga gånger och den tid då jag jämt kollade på Rännstensungar. Kände hur jag längtade efter att få sitta i soffan och plöja mig igenom samtliga... Jag såg tillbaka på alla sportlovsläger under låg- och mellanstadiet. Hur många ronder mörkerkurragömma har jag egentligen kört? Hur många kilo godis köpte vi tillsammans? Varför åker jag inte skrana längre? Så mindes jag nians idrottslektioner med snölekar. Ganska snart kom jag också att tänka på den riktiga våren i nian. Kom på mig själv, ännu en gång, med att sakna den.
Så gick solen i moln. Allt blev grått och kyligt och precis som vanligt. Plötsligt fanns bara nuet och allt jag skulle göra. Men då kom jag på mig själv. Jag visste att jag i framtiden skulle sakna just det här; att jobba med solot, att ha sportlov även om det inte kändes som lov, att veta vilka fina människor jag skulle tillbaka till efteråt.
Det blev ljust igen. Solen kom tillbaka. Jag tänkte på förra året när jag satt på altanen och pluggade ekonomi. Hur jag verkligen hade ogillat det. Jag kom ihåg att jag på kvällen pratade med två stycken på Msn. Jag minns båda samtalen.
Det är något förunderligt med våren, eller vårvintern som jag skulle kalla den.
När jag gått cirka 10 meter mötte jag två kvinnor. De bar ganska tunna jackor. Jag hörde hur det knastrade när de gick. Med ens blev jag lite vemodig. Ljudet fick mig att tänka på alla promenader till konfan i åttan, alla dagar när vi skrattandes gick till matsalen i nian, omedvetna om att vissa av oss knappt skulle träffas ett år senare. Det fick mig att tänka på den där dagen när jag och min vän började planera ett barnfilmsmarathon, den där eftermiddagen när vi bakade tårta till hela klassen och alla påskhelger hos min farmor och farfar. Jag tänkte på det påsklov då jag såg Sound of Music för första gången, de vårar jag tittade på Titanic otaliga gånger och den tid då jag jämt kollade på Rännstensungar. Kände hur jag längtade efter att få sitta i soffan och plöja mig igenom samtliga... Jag såg tillbaka på alla sportlovsläger under låg- och mellanstadiet. Hur många ronder mörkerkurragömma har jag egentligen kört? Hur många kilo godis köpte vi tillsammans? Varför åker jag inte skrana längre? Så mindes jag nians idrottslektioner med snölekar. Ganska snart kom jag också att tänka på den riktiga våren i nian. Kom på mig själv, ännu en gång, med att sakna den.
Så gick solen i moln. Allt blev grått och kyligt och precis som vanligt. Plötsligt fanns bara nuet och allt jag skulle göra. Men då kom jag på mig själv. Jag visste att jag i framtiden skulle sakna just det här; att jobba med solot, att ha sportlov även om det inte kändes som lov, att veta vilka fina människor jag skulle tillbaka till efteråt.
Det blev ljust igen. Solen kom tillbaka. Jag tänkte på förra året när jag satt på altanen och pluggade ekonomi. Hur jag verkligen hade ogillat det. Jag kom ihåg att jag på kvällen pratade med två stycken på Msn. Jag minns båda samtalen.
Det är något förunderligt med våren, eller vårvintern som jag skulle kalla den.
Kommentarer
Trackback
