En prickig upplevelse och min tysta ni-skulle-bara-veta-glädje
Det finns någonting som kan få mig att bli sådär irriterad att det kliar i fingrarna; killar som busvisslar. När jag hör de äckliga, väsande, pipiga, flöjtiga tonerna som svänger på det där jättejättejättevidriga sättet får jag verkligen krupp! Nävarna knyter sig och jag önskar att vågade gå fram och drämma av med vilka kommentarer som helst som skulle få dessa människor att långsamt sjunka ner på jorden och inse att deras försök till, ja, vad de nu försöker med, inte är okej. Men jag gör det inte.
Det värsta är att jag inte kommer ifrån dem. Varken denna typ av killar eller busvisslingarna. Jag bor nämligen väldigt nära en gymnasieskola och vissa på skolan finner just dessa förfärliga ljud ytterst roande. Senast i förrgår var det någon som visslade på mig när jag var påväg hem. Jag andades hårt, inte av rädsla utan av ilska. Vad vill dessa människor? Vad i hela fridens dagar är de ute efter egentligen?!?!?!
Förhoppningsvis inte kontakt för då tycker jag synd om dem. Det kan på fullaste allvar inte finnas en enda kvinnlig själ i våran kultur som finner en busvissling smickrande. Finns det det så känner jag ett starkt behov av att samtala med denna kvinna och få se lite andra perspektiv.
Så vad är det då? Status? Får man som kille status om man visslar på en tjej som går hem från ett styrelsemöte klockan halv tio en onsdagkväll? Jag hoppas inte.
MEN, jag har fått revansch! Inte bara i onsdags (jag var osminkad, fortfarande inte helt fräsh efter dagens danslektioner och trött och de visslade på mig, som om de ville ge illusionen av att de ville ha kontakt med mig. De skulle bara veta...). Nej, redan innan jul fick jag min första, och än så länge också största, seger.
Det var förmiddag och jag skulle gå ut med soporna. Jag tog på mig min faders skor och traskade iväg de 10 meterna mot vår gröna tunna. Så stod de där på balkongen till huset på gatan mittemot. Som om inte det var nog drämde de iväg en sådan där äckelsak till vissling! Då log jag för mig själv för vad de inte hade en aning om var:
2-0
Det värsta är att jag inte kommer ifrån dem. Varken denna typ av killar eller busvisslingarna. Jag bor nämligen väldigt nära en gymnasieskola och vissa på skolan finner just dessa förfärliga ljud ytterst roande. Senast i förrgår var det någon som visslade på mig när jag var påväg hem. Jag andades hårt, inte av rädsla utan av ilska. Vad vill dessa människor? Vad i hela fridens dagar är de ute efter egentligen?!?!?!
Förhoppningsvis inte kontakt för då tycker jag synd om dem. Det kan på fullaste allvar inte finnas en enda kvinnlig själ i våran kultur som finner en busvissling smickrande. Finns det det så känner jag ett starkt behov av att samtala med denna kvinna och få se lite andra perspektiv.
Så vad är det då? Status? Får man som kille status om man visslar på en tjej som går hem från ett styrelsemöte klockan halv tio en onsdagkväll? Jag hoppas inte.
MEN, jag har fått revansch! Inte bara i onsdags (jag var osminkad, fortfarande inte helt fräsh efter dagens danslektioner och trött och de visslade på mig, som om de ville ge illusionen av att de ville ha kontakt med mig. De skulle bara veta...). Nej, redan innan jul fick jag min första, och än så länge också största, seger.
Det var förmiddag och jag skulle gå ut med soporna. Jag tog på mig min faders skor och traskade iväg de 10 meterna mot vår gröna tunna. Så stod de där på balkongen till huset på gatan mittemot. Som om inte det var nog drämde de iväg en sådan där äckelsak till vissling! Då log jag för mig själv för vad de inte hade en aning om var:
- Jag hade inte vistas ute på närmare en vecka.
- Jag var äcklig. Fruktansvärt äcklig. Prickig. TOTALPRICKIG! Jag hade vattkoppor (mesigt med barnsjukdom, jag vet). 86 stycken vidriga vad-det-nu-är-typ-blåsor-(?) i ansiktet. Säkert tredubbelt på resten av kroppen.
2-0
Kommentarer
Trackback
