Min dator litar inte på mig längre
Nej, helt sant, min dator litar verkligen inte på mig längre. Varenda gång jag ska skriva en liten kommentar på någon trevlig människas blogg så kommer den där säkerhetsrutan där man ska skriva konstiga ord upp. Typ "flying the" eller något annat random.
Random, vi pratade om ordet i ettan någon gång. Jag undrar om det kommer bli ett sådant ord som försvenskas och stoppas in i ordlistan (för jag antar att de ännu inte har kommit dit?).
Sidospår. Det var datorn det handlade om som så många gånger förr.
Känslan är i alla fall ömsesidig! Jag litar inte ett smack på min dator! INTE ETT SMACK! HA!
Nu. Utvecklingssamtal. Har alltid haft någon slags skräck för det. Känslan av att sitta med både sin förälder och sin lärare och bara prata om sig själv. Huvva!
Jag tror att min skräck började ordentligt på mellanstadiet. Vi hade en jättetrevlig lärare och jag tyckte om henne. I vanliga fall skrämde hon mig inte utan var bara snäll, glad och lagom men på utvecklingssamtalen, hugaligen, då var det läskigt! Hon hade en speciell blick, som att hon tittade in i ögonen och vidare in i hjärnan, analyserade allt som fanns där och sedan kom ut på andra sidan. Dessutom log hon hela tiden. Och nickade. Snacka om att man vara uttittad!
Jag var inte ensam om att tycka det. Min kompis tyckte detsamma. Vi sa det till läraren också, lite sådär på skämt. Tyvärr ändrade hon inte sitt beteende men hon visste om det. Tänkte att det kan vara bra att meddela, så att det inte verkar som att jag skriver någonting bakom hennes rygg. Skulle jag aldrig göra mot henne för vid närmare eftertanke är hon nog en av de bästa lärarna jag har haft. Med undantag för utvecklingssamtalen då.
Random, vi pratade om ordet i ettan någon gång. Jag undrar om det kommer bli ett sådant ord som försvenskas och stoppas in i ordlistan (för jag antar att de ännu inte har kommit dit?).
Sidospår. Det var datorn det handlade om som så många gånger förr.
Känslan är i alla fall ömsesidig! Jag litar inte ett smack på min dator! INTE ETT SMACK! HA!
Nu. Utvecklingssamtal. Har alltid haft någon slags skräck för det. Känslan av att sitta med både sin förälder och sin lärare och bara prata om sig själv. Huvva!
Jag tror att min skräck började ordentligt på mellanstadiet. Vi hade en jättetrevlig lärare och jag tyckte om henne. I vanliga fall skrämde hon mig inte utan var bara snäll, glad och lagom men på utvecklingssamtalen, hugaligen, då var det läskigt! Hon hade en speciell blick, som att hon tittade in i ögonen och vidare in i hjärnan, analyserade allt som fanns där och sedan kom ut på andra sidan. Dessutom log hon hela tiden. Och nickade. Snacka om att man vara uttittad!
Jag var inte ensam om att tycka det. Min kompis tyckte detsamma. Vi sa det till läraren också, lite sådär på skämt. Tyvärr ändrade hon inte sitt beteende men hon visste om det. Tänkte att det kan vara bra att meddela, så att det inte verkar som att jag skriver någonting bakom hennes rygg. Skulle jag aldrig göra mot henne för vid närmare eftertanke är hon nog en av de bästa lärarna jag har haft. Med undantag för utvecklingssamtalen då.
Kommentarer
Trackback
