Julica

Igår var jag olydig och sprutade parfym i omklädningsrummet. Det får man inte för det finns allergiker där. I veckan satte dessa upp en lapp som någon borde fotografera och lägga in på www.argalappen.se. Tyvärr kan jag inte formuleringen men den var fantastiskt ilsken och bra. Dock förstår jag dem som skrev den för herrejösses vad det har luktat rosor och godis och vanilj och vad vet jag i veckan! Ettorna smällde av sitt projekt och av någon konstig anledning verkar de tro att man måste lukta gott på scenen.

Igår var det i alla fall parfymdags som sagt. När två av mina vänner kom på att det luktade mig lät dom lite glada. Då blev jag glad. När jag själv luktar på den där parfymen vet jag inte om jag blir glad. Jag får en sådan där känsla i magen som man inte vet om den är glädje, längtan, saknad eller vemod. Det pirrar som till, känns som när man är nervös men inte som det där klassiska kärlekspirret. Förresten, pirrar gör det inte, det suger till. Eller nej, men nästan. Och jag tänker på min och Amandas resa till Stockholm förra påsklovet, på min systers f.d. lägenhet, på tunnelbana, på Bounce, på vår, på hur trevlig resan var.

Av en ren slump spelas nu också The Man Who Can't Be Moved och känslan kommer nästan tillbaka. Lyssnade på den tokmycket samma vår. Jag tänker på mina promenader till bussen och på Danstalang 2009. Vet inte om jag saknar det.

Det är en konstig känsla i alla fall. När jag tänker på vissa händelser kan jag också känna den. Saker jag varit med om som jag gillade väldigt mycket. Saker som antagligen aldrig kommer upprepas. Jag tror det är det den handlar om. Händelser som vi tror aldrig kommer tillbaka. På gott och ont.