Tystnaden som uppstår...så gör den inte det ;;PP:ppP;P:p
- Tystnaden som uppstår när poängutdelarna i Eurovision Song Contest inte tycker att det har varit en wonderful night. Och säger det.
- Tystnaden som uppstår man drar ett "Tystnaden som uppstår"- eller ";;P:P;p:PP;"-skämt för sina föräldrar.
- Tystnaden som uppstår när man kommenterar tystnaden som har uppstått.
Bilsemester - JA TACK
Så ge mig datum och sällskap för min bilsemester NU, tack.
PS. Det gör ingenting om den är gratis. DS.
Till min syster
Kära syster!
I måndags höll något otroligt på att hända. På riktigt otroligt. Det är så otroligt så att om det hade inträffat är sannolikheten stor att du skulle ha anat ugglor i mossen; trott att jag var hittad i frysdisken på Ica eller något liknande. Faktum är att när du läser det här finns risken att du tror det i alla fall. Alltså kan jag i och med detta utsätta mig för den miserabla upplevelsen att få sova i lekstugan, ja, kanske till och med ett tält, hela sommaren eftersom jag inte kommer räknas till familjen längre.
Men jag gör det i alla fall, jag berättar. Det är inte rakryggat att dölja något. Men jag tar det i tredje person. Det blir så personligt annars.
Måndag. Klockan kan vara något mellan 10.05 och 10.24. Solen lyser och vinden svalkar mer än nödvändigt. En klass spelar brännboll. Någonstans i fjärran sitter en person. Yrkesmässigt brukar man kalla denna person idrottslärare. I sin hand har han en pärm. Han kallar eleverna till sig, en efter en. Börjar med bokstaven A. Går vidare till B...
På planen står din syster, fortfarande helt omedveten om vad som väntar henne. Hon gör (till din lättnad?) inga extraordinära insatser.
Så blir det dags för C. Hon lämnar planen och går mot domen.
Kanske har du nu börjat ana varthän denna till en början så oskuldsfulla historia barkar? Kanske förstår du vad det är de pratar om? Just det! Såklart för de en konversation om det man brukar kalla för betyg. Och personen med pärmen säger något i stil med att din syster är en sådan som han alltid har velat placera på högsta level i skalan. Din syster fnissar lite inombords. Då säger han att med lite mer glädje på lektionerna skulle det kanske ha lyckats.
Lite mer glädje.
Din syster fnissar lite till men kan inte undvika att känna en liten lättnad. Hon tänker på sin äldsta syster. Tänker på vad hon har sagt. Någonstans långt bak i huvudet hör hon rösten som säger: "I våran familj kan vi inte få mer än G i idrott". Just därför är hon lättad, för det hade ju kunna vara så att med ett MplusVplusG i detta av familjen ej omtyckta ämne hade hon riskerat att bli bortstött för all framtid. Det skulle ju ha varit alldeles för långt ifrån familjens traditioner och värderingar.
Antagligen skulle hon ha sårat dem allihop.
Kanske hade hon gjort det nu också, då hon var så nära, tänker hon där hon sitter på sin pall
Ibland skjuter kanske nära en hare?
Det är med oro för sin framtid som hon går iväg och kallar på nästkommande offer.
Nu, kära syster, har jag lättat mitt hjärta.
Tyckte att du behövde få veta.
Jag hoppas du förlåter mig för det jag höll på att ställa till med.
Jag hoppas att jag inte har utsatt dig för en alltför traumatisk upplevelse.
Och jag hoppas att jag ändå får vara din syster.
//Julia, i skam.
PS. Pappa har också mörkt hår, så att jag har det är inget bevis på att du och jag skulle ha olika gener. DS.
Life on mars
För ganska exakt 13 dygn och 2-3 timmar sedan satt jag tillsammans med en drös fina konfirmander och ledare i en buss påväg mot Hemavan. Detta är en resa som jag har gjort vid ungefär samma tidpunkt fyra år i rad (maj -07, -08, -09 och -10). Under samtliga resor har vissa personer närvarat, däribland min vän som satt bredvid mig under årets tripp. Någonstans mellan Vänkan och Hemmisklemmis började vi prata om att det då var ganska exakt ett år sedan vi besökte SMU Fjällgård. Vi kom in på året som har gått. Vad som har hänt och vad som har ändrats.
Man säger att ett år går så fort. Men när man sedan börjar fundera, när jag sedan börjar fundera på mitt år, har det plötsligt gått väldigt långsamt. Inte för att jag har hunnit med ovanligt mycket. Jag har ju varken rest jorden runt eller dragit på mig världens mest häftiga jobb. Jag har inte heller gift mig. Eller förlorat någon nära på riktigt. Jag har inte ens fått barn (som om det skulle vara det mest troliga...). Men trots detta har det ändå hänt saker; hur mycket har inte mitt humör hunnit svikta? Mina känslor? Hur mycket har inte mina uppfattningar om personer ändrats, från det ena till det andra, tillbaka till det ena och från det ena genom det tredje till det fjärde?
Nu vet jag allt om mitt gångna år. För tolv månader sedan visste jag ingenting. Ingenting mer än att jag skulle gå i tvåan till hösten och antagligen vara på konfan och UR. Kanske skulle jag ta någon kvällskurs också. Men skulle jag vara trött? Skulle jag vara ständigt glad eller kroniskt nere? Skulle jag tappa orken totalt och skolka mig igenom hela våren? Skulle det här bli det bästa året i mitt liv? Vad skulle göra mig glad? Vad skulle jag ha för uppfattning om saker och ting? Vad skulle jag göra på min fritid? Vad skulle jag lära mig? Hur skulle mina vänner vara? Skulle jag lära känna några nya personer? Hur skulle jag tänka att de omkring mig tänkte?
Då reflekterade jag inte över att jag inte visste. För det skulle ju inte vara ett unikt år, jag skulle inte gifta mig eller så. Kanske har det inte heller varit ett unikt år. Jag tror inte det. Det har bara varit ett år av mitt liv och det är såhär livet är. Helt oberäkneligt, egentligen. Beroende på vår uppfattning om det är det antingen alltid detsamma eller aldrig sig likt. Men hur mycket vi än tror att vi har koll så vet vi ingenting. Egentligen.
Jag undrar vad jag kommer svara på frågorna i inlägget under nästa bussresa till Hemavan i maj. Om det blir någon. För det vet jag ju inte.
Att säkerhetskopiera är fasansfullt tråkigt och tidskrävande
Skyll inte på att historien upprepar sig...
Jag bor i övre Norrland. Det märks lite då och då. När jag pratar, till exempel. En annan gång när det märks är när jag tittar på tv. Inte på grund av de program jag väljer utan på grund av hur jag reagerar på vissa program. Framför allt nyheterna. Framför allt de regionala nyheterna. Jag är så ovan att se min omgivning på tv att jag tycker det är rent ut sagt häftigt att på tv4 kunna se exempelvis foajén till Idun. En miljö som jag kan identifiera. En miljö som gör att jag när den visas kan säga "Ah, där har jag varit!".
Och nej, det spelar ingen roll att det bara är regionala nyheterna. Absolut ingen roll. För det händer inte särskilt ofta i alla fall. Om jag hade bott i exempelvis Stockholm skulle jag antagligen inte ha tyckt att det var lika imponerande om något liknande inträffade.
Tilläggas bör att jag inte har någon speciell "relation" till den i texten nämnda platsen, det är inte så att jag jobbar där eller befinner mig där cirkus två gånger i veckan. Jag känner inte heller en enda person som gör det. Jag bor inte ens i staden där den finns. Men den är mig tillräckligt nära för att jag ska tycka att det är häftigt att den är en av miljöerna där man intervjuar en förtroendevald politiker som inte haft alltför hög närvaro på mötena.
Det är både lustigt, pinsamt och patetiskt.
Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att sluta skratta åt det här, del 2
Det roliga är att hon är så otroligt engagerad i början och man ser att hon verkligen gör allt för att vara en sådan där entusiatisk reporter som försöker få alla att förstå hur fantastiskt något är (vilket det här bygget förvisso är). Ungefär som folk som smakar på mat och i princip skriker "mmmmmm" med en makalös inlevelse samtidigt som de blundar och kniper ihop munnen på det där speciella sättet.
Och sedan händer det som inte får hända; hon klantar till det och FÖRSTÖR det som hon för bara några sekunder sedan höjde till skyarna. Hennes min då. Hon är så omtumlad, tafatt och man känner riktigt hur pinsam och klumpig hon känner sig, stackaren.
DEN MINEN är det roliga!
Och nu lät jag alldeles för hemsk för mitt eget bästa. Jag förstår verkligen henne men det är fortfarande något med minen. Den är så typisk en person som har gjort bort sig inför fel människor.
Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att sluta skratta åt det här
Sedan är det ju väldigt kul att hon säger typ "Ska jag inte hjälpa dig" och han svarar något i stil med att hon ska backa.. Och ja, vad ska jag säga, på något sätt förstår jag hans tanke..
Det här med bilder
Men det är trevligare. Känns öppnare. Kan inte säga något annat.
Vad jag däremot kan säga är att jag har ett boktips! Brukar aldrig ta mig tid att läsa böcker men nu, jag vill inte göra något annat än att läsa den här boken (okej, en överdrift men inte en stor sådan):
Skynda att älska av Alex Schulman
I januari detta år tipsade min vän Amanda om Alexs blogg (http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen) för att hon sa att han skrev så roligt, inte sådär typiskt som många andra bloggare gör. Jag började läsa den och fastnade mer och mer. Tillslut bestämde jag mig för att också läsa hans bok och, ja, vad ska man säga, den är så fin! Han skriver om sin pappa och det hela är en sådan fin blandning av barndomsupplevelser, psykologbesök, humor och allvar. Samtidigt är den intressant. Den får mig att vilja dra slutsatser, fundera på varför han reagerade som han gjorde när pappan dog. Och den är så ärlig, så öppen, man får förmånen och chansen att höra hur en annan människa tänker, vad en annan människa minns och hur en annan människas uppväxt har varit.
Och det bästa av allt; han glorifierar inte och han gör inte heller någon till offer. Han bara minns. Och beskriver. Och jag vill bara veta mer. Förstå.
Nu avslutar jag med en bild. Vågat.
