Julica

...that life is beautiful around the world.

Nytt verb på ingång!

att peahundra = att jobba med PA-100

Infinitiv: att peahundra
Presens: peahundrar
Preteritum: peahundrade
Perfekt: har peahundrat
Pluskvamperfekt: hade peahundrat
Futurum: ska peahundra

I framtiden kan det tänkas att formen förkortas i perfekt och pluskvamperfekt till "har/hade peahunt".

Sådärja, dags att peahundra lite!

Jag är en mycket rädd männika. Har en hel del fobier och så vidare. För tillfället är jag rädd för att öppna ett mail. Det är ett helt normalt mail som inte borde vara farligt egentligen. Det ÄR inte farligt. Jag VET att det inte är farligt men ändå vågar jag inte öppna det. Det är inte normalt va?

...were in my life just to get high on.

Visst är det inte på något sätt okej om man hade FLER och samtidigt MER RELEVANTA källor för sitt specialarbete som man gjorde under 4 veckors tid när man var 14 år, än för sitt PA100 som man gjorde i ett år när man var 18?

...stötte han sitt lilla ben.

Ur Julia Carlssons PA100-rapport:

"... då det inte kan ses som normalt att leksaker har ett 'eget liv'"

I'm on fire. Funderar på att leta upp en källa som ger mig stöd för min teori om att leksaker inte lever.

...jag har varit där förut och jag är inte rädd.

Hörde på radion att 11 april är utnämnd till 1900-talets tråkigaste dag.

Så om ni har haft det lite tjötigt idag så kan det bero på att 2000-talets 11 april kanske inte riktigt planerar att leverera heller.

Själv väljer jag att anamma den teorin.

Men svenskafröken bjussade lektionen till ära på siesta så det var ju trots allt inte en heltråkig dag det här ändå.

Natti 

...when we argue, fuss and fight.

I tisdags hängde jag i min systers lägenhet tillsammans med mina systrar. Josefin och Johanna heter de och de är ungefär 25.5 respektive 22.75 år gamla. Eftersom vi bor lite utspritt så träffas vi inte så ofta så när vi väl träffas brukar vi kalla det för systermys.

Systermys är ett bra uttryck som lätt kan uppfattas som klyschigt om man inte vet att det används med viss ironi, då blir det istället väldigt roligt. Innebörden av ordet kan till exempel vara massage och TV-serien Skilda världar eller godis och film.

Hur som helst så stod såklart systermys på schemat den där tisdagskvällen. Eller det tyckte i alla fall Josefin medan jag och Johanna mer önskade det eftersom vi båda var tvungna att plugga och därför inte riktigt hade tid. Nu kan man ju tro att Josefin skulle vara mogen nog (25.5 år, remember) att ha förståelse för detta och tycka lite synd om oss som satt och skaffade oss kunskaper klockan 22 för att vi inte hade tid att göra det någon annan gång. Så var det INTE. Istället skedde följande:

Josefin (upprörd på riktgt): JAHA, MEN DET ÄR JU JÄTTEKUL. HÄR SKA VI HA SYSTERMYS OCH SÅ SÄTTER NI ER OCH PLUGGAR!
Jag: Men vi har ju inte så mycket val...
Johanna: Starta tvn eller nåt.
Jag: Ja, vi kan ju kolla på nåt tillsammans om ett tag bara vi hinner plugga lite först. Ta min dator tills vidare om du vill.

En kort tystnad uppstod (för övrigt ett väldigt ovanligt scenario när äldst'n finns med i bilden). Johanna satt på sin säng med datorn i knäet, jag satt i soffan med naturkunskapsboken och Josefin satt bredvid och tittade rakt fram. Sur. På oss. Efter ungefär en minut började Johanna att fnissa.

Josefin: Ja, Johanna hon pluggar ju inte. Hon chattar med någon på facebook.
Johanna: Jo, jag pluggar visst men ni två ser så roliga ut.

Sedan klämde Josefin ur sig något som syftade på att jag och Johanna var tråkiga varpå jag blev less och ännu en gång sa att hon skulle ta min dator. Svaret blev ett mycket kort "Nepp, nu ska jag spela spel på min mobil."

Mycket riktigt, hon plockade fram mobilen, valde det spel som lät absolut mest och drog igång. Och jag överdriver inte när jag skriver att jag inte har hört ett mobilspel som har låtit så mycket i hela mitt liv. Aldrig någonsin. Sedan använde hon någon funktion som gjorde att man liksom kunde ändra tonart eller något på låten, vilket skapade ett ännu mer makabert ljud.

Hon höll ut i två minuter och hävdade att det var hennes favoritspel, att hon ALLTID spelade det. Sedan gick hon och diskade.

Josefin Arvesen, 25.5 år gjorde det igen!

...with you right here, right now.

Ni vet att jag brukar säga att jag är en helt otrolig nostalgiker va? Ja, det är klart att ni vet. Hur som helst så har jag sökt på ordet på wikipedia idag. Var så god, jag bjussar på ett utdrag på hur 1700-talsläkaren Leopold Auenbrugger beskrev sina patienter:

"De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter. De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont, andnöd. De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem, varken medicin, argument, löften eller hot om bestraffning. Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan...".

Tror att synen på just nostalgi har förändrats en aning... Bara en känsla jag får.

Har min syster som är sju år äldre än mig hemma i huset för en natt. När mamma tidigare idag frågade i vilken säng hon tänkte sova svarade hon såhär:

- Alltså, jag kan ju sova i soffan annars... Ska ju bara sova och sedan gå upp.

Och jag tänker som så att hon ju bör ta soffan för det känns lite onödigt att bädda i en säng om man bara ska sova där liksom... Alltså, om hon skulle göra som folk gör mest och stanna i sängen hela dagen så kan man ju fatta vitsen med att bädda i den men nu när hon bara ska sova så känns det ju som lite slöseri med resurser.

Förresten så ska vi kasta ut spisen imorgon för vi lagar ändå bara mat vid den och sedan går vi därifrån.

...on my shoulder you can cry.

2004 vann Daniel Lindström Idol. En vecka senare släppte han en skiva. Typ. Har för mig att det var något sådant i alla fall. Hur som helst, jag var 12 år, gick i årskurs 6 och Daniel var min absoluta förebild inom musiken. Han sjöng fantastiskt och hans specialitet var den absolut bästa musikgenren: soul.

Att soul var det bästa hade min storasyster försökt att lära mig under en längre tid och med tanke på att hon var min andra förebild inom musiken anammade jag hennes åsikter utan någon större reflektion. Med anledning av detta var jag alltså helt övertygad om att My love won't let you down var Daniels absolut bästa låt.

Min vän Amanda tyckte däremot annorlunda, Got to be you var hennes favorit. Och vi har aldrig bråkat på riktigt och generellt kan man nog säga att vi har varit duktiga på att kompromissa genom åren men när det kom till Got to be you vs My love won't let you down vägrade båda att ge sig.

Nu, sex och ett halvt år senare är jag beredd att ge mig: Amanda, Got to be you ÄR faktiskt bättre.

Fast jag lovar att jag inte tyckte det då.

PS. Nu räknas väl egentligen även Got to be you till soul men ja, det tyckte inte jag (det gjorde dock Daniel själv, pommes vad jobbigt det blev när han sa det på sin konsert. Jag minns fortfarande tillfället...).