Julica

Det var i ettan på gymnasiet. Jag och min fränd Amanda satt och beklagade oss över det faktum att engelskanationella närmade sig med stormsteg. Jag vill gärna säga att vi brann av ett okänt antal gånger under det samtalet allt eftersom vi kom på fler värdelösa saker med det där provet. Att man skulle sitta och prata instängd i ett rum med en klasskompis om ett ämne som oftast inte var alltför intressant och som man dessutom på knappast mer än en kvart förväntades ha åsikter om som skulle framföras på engelska samtidigt som engelskaläraren antecknandes satt bredvid är bara ett exempel på vad som gav oss rejäla minusmuskler i ansiktet.

När vi hade suttit där vid varsin dator, för det var över msn det skedde detta samtal, ett längre tag så skrev jag något i stil med att mitt mål med nationella ändå var att överleva. Det ledde till att jag där och då, som den förvirrade sextonåring jag var, formulerade mitt mål här i livet: att överleva.

Jag står fast vid det.

Bildligt talat betyder det att varje sak som jag tar mig an vill jag överleva. Det betyder inte att jag inte bryr mig om resultatet utan snarare att jag absolut bryr mig om resultatet men inte så hårt att jag inte överlever processen. Jag skulle med andra ord inte slita så hårt för att nå ett visst resultat eller mål att jag skulle dö på vägen. Bildligt som sagt dårå.

Men faktum är att det slutar inte där för det går också att ta mig på orden gällande mitt mål. Jag vill överleva livet. Jag hoppas verkligen att jag överlever livet. För jag tror på ett liv efter det här livet, eller snarare en fortsättning. Detta betyder att mitt mål är att jag ska ta mig igenom livet, livet i den mening som vi har en tendens att definiera det i vår värld (man föds, man jobbar, man dör, ni vet), och faktiskt överleva det. Att jag, när jag är i det läget att jag dödsförklaras på jorden, fortfarande är vid medvetande men troligtvis någon annanstans och på ett annat sätt och då kan säga "Tack Gud".

Där har ni det, mitt mål här i livet. Mina drömmar och önskningar riskerar bara att bli klyshiga och långa och jobbiga så vi lämnar dem.

Som jag sa så skulle det gå dåligt det där med att skriva en per dag och jag har inte jättemycket att säga till mitt försvar. Nu kör vi istället.

Den här är svår, riktigt svår. Verkligen inte för att inte vill träffa en enda människa utan snarare för att jag vill träffa en väldig massa människor. Om jag fick skulle jag lägga alla mina nära och kära i ett litet etui och bära med mig det överallt. Sanslöst praktiskt när man saknar folk så att man nästan går sönder. Men om jag har förstått saken rätt så går det tyvärr inte. Fast bra vore det. Som antytt.

I vilket fall som helst så kan jag säga att det finns en person som jag verkligen vill träffa precis.just.NU. Egentligen sågs vi hyfsat nyligt, fast så känns det i och för sig inte, men kruxet är att det tyvärr är väldigt mycket för länge tills nästa gång vi ses. Vilket är sämst. Men ja... Det är i alla fall en fantastisk människa som man mår så bra av, som gör mig gladgladglad och som jag saknar galet mycket.

Så nu vet ni det.

...Gud, jag behöver dig.

Förra året skrev jag att jag oftast börjar skriva igen när skolan börjar efter sommarlovet (d.v.s. på hösten) och mycket riktigt verkar det så nu också. Till exempel kan man ju bara betänka vilken kvantitet det varit här de senaste två dagarna! Nu har jag ju inte börjat skolan än i och för sig och det lär väl dröja en sisådär två-tre veckor innan det händer men ja, ni fattar grejen. Det är ju närapå höst liksom.

Hur som helst så tänkte jag börja med någonting som jag aldrig trodde att jag skulle göra, något som liksom är emot mina principer av någon anledning. Vad det handlar om för principer den här gången är jag förvisso inte riktigt på det klara med ännu och lär förmodligen aldrig bli det heller men de finns. Någonstans. Av någon anledning.

Och nu, nu ska jag avslöja mina planer.

Jag ska, p.g.a. inspiration från min syster, börja med en sådan där lista där man skriver om en sak per dag. Nu lär ju det sistnämnda inte hålla eftersom jag inte har visat någon större begåvning på den fronten tidigare men tanken på det finns där. Och det är ju verkligen inte huvudsaken men ja.

I vilket fall som helst, det jag då ska delge här är följande:

1.   En bild på mig + 10 fakta om mig.
2.   En person jag vill träffa just nu.
3.   Min favoritårstid och varför.
4.   Mina mål/drömmar/önskningar.
5.   Någonting jag vill ha mer än nåt annat just nu.
6.   Typ av killar jag faller för.
7.   Vad jag skulle göra om jag fick 100 000 kr.
8.   Mitt andranamn – och vad jag tycker om det.
9.   En dålig vana jag önskar att jag inte hade.
10. Meningen bakom mitt bloggnamn.
11. Bild på mig och min bästa vän.
12. En bild på mig idag och vad jag hade på mig.
13. Någonting jag oroar mig för.
14. En bild på ett ställe jag varit på.
15. Mitt drömstad.
16. En bild på mig själv för två år sen.
17. Någonting jag ångrar.
18. Ett ögonblick.
19. Innehållet i min väska.
20. En person jag vill byta liv med för en dag – och varför.
21. Vad jag åt idag.
22. Min favoritplats.
23. En bild på det jag köpte senast.
24. Min favoritfilm.
25. En bild på mig själv som är tagen utav någon annan.
26. Min reaktion när jag ser mig själv i spegeln.
27. En låt som får mig att gråta.
28. Mitt favoritprogram – och varför.
29. Min favoritfödelsedag.
30. Ett foto på mig taget idag + 3 saker som har vart bra dom senaste 30 dagarna.

Och mina vänner, man är väl inte vem som helst så jag tror att vi kör idag!

...men nu när vi landat är marken allt vi ser.

Detta är ett urklipp från min vän Hannas logg. Och det är tokigt. Hanna är ju ingen pojke.

...ofta att han inte var en tillräcklig människa.

Trots att jag blir irriterad på hur han sjunger kan jag inte hjälpa att jag gillar låten. Mycket. Och det stör mig. SÅ VANSINNIGT MYCKET.

Albin Gromer – Tillsammans

Nu mina allra käraste vänner ska jag berätta om två väl spenderade timmar på MAX. Om det nu skulle ha undgått er när ni läste rubriken. Men innan jag påbörjar detta vill jag bara säga att det är ytterst medvetet som jag skrivit väl spenderade och inte välspenderade i rubriken och den i texten första nämnda meningen. Jag har alltså inte sysslat med någon form av obehaglig särskrivning utan menar att timmarna spenderades väl inne på MAX, inte att de var välspenderade. Vad som i praktiken skiljer dessa två, om det nu är något, har jag lite svårt att definiera. Egentligen vill jag mest bara påpeka att jag är medveten om att mellanrummet mellan rubrikens andra och tredje ord faktiskt skulle kunna raderas.

I alla fulla fall så inföll dessa två timmar igår, eller egentligen ska man väl säga "i förrgår" men jag känner mig inte på något sätt bekväm i att göra på detta vis bara för att klockan nu är några ynka minuter över tolv och det därför är lördag enligt kalendern. För övrigt ett mycket irriterande fenomen det där med att vissa tycks ha ett behov av att bevisa sitt eget kunnande om världen genom att påpeka att ett dygn är 24 timmar (även om det bara tar jorden 23 timmar och 56.1 minuter att snurra runt sin egen axel) och att det därför när dessa timmar passerat blir en ny dag. Nu gjorde i och för sig jag också det. Mest i förebyggande syfte dock. Om det nu förbättrar någonting.

Åter till röken. Förutsättningarna för de legendariska timmarna var ett stycke Amanda och Julia i behov av följande:
- Toalett. (Gratis)
- Mat. (Prisvärd)
- Sittplats. (FORT!!)
- Tidsfördriv. (Satteee)
 
Och efter många om och men kom vi fram till att MAX med största sannolikhet skulle tillfredsställa behoven.

Med bestämda steg traskade vi alltså in på hamburgerrestaurangen på jakt efter gratis vattenklosett och efter viss samrådan med personalen samt matbeställning (förvisso den största anledningen till den tidigare nämnda samrådan, som i ärlighetens namn inte heller kan kallas samrådan men aja) besöktes toaletten och matintaget tog vid. När vi bara hade en timme kvar innan det var en timme tills vi skulle sitta på cityterminalen och vänta i 45 minuter hade detta avslutats och tidsfördrivet förväntades ta vid.

"Småsnacket" gick och efter 50 minuter tog ett av våra ökända besserwissertugg fart. Det började med ett samtal kring ekvatorn (okej, missförstå mig rätt på den formuleringen) och slutade med att vi helt uppslukade i ämnet snurrade en ihopknölad H&M-påse med avbruten plastsked och ett litet pommes runt en sunkig kaffekopp. Alltsammans symboliserade givetvis solen, jorden, jordaxeln och Sverige, vilket såklart var glasklart för oss. Hängivna försökte vi förstå vart de tolv timmar tar vägen som enligt beräkningar, baserade på den teori vi lärt oss i skolan, försvinner varje år. Vi snurrade och vred och tittade och tänkte. Och var ELD OCH LÅGOR.

Det var då den föll över oss; medvetenheten. Där satt vi, i centrum av MAX med upptagna bord runt omkring oss och snurrade en H&M-påse runt en kaffemugg medan minuterna tickade iväg. För en sekund kändes det som att alla, ALLA, tittade på oss och funderade på vad som egentligen hände vid vårt bord men som de sanna estetarna vi ändå är brydde vi oss inte.

Nu kollade väl folk inte så mycket heller men ja, det kändes så. Och vi brydde oss visst, i alla fall jag. Det hela kändes faktiskt ganska pinigt. För någon sekund. Sedan fortsatte vi jakten på svaret.

Det tog oss 30 minuter att komma fram till att det måste ta jorden ca 23 timmar och 57 minuter att snurra runt sin egen axel (Amanda stod för den exakta beräkningen). Sedan kramade jag ut det sista av vår vistelse genom att, av principsskäl, besöka toaletten ännu en gång och efter det lämnade vi platsen. 

Där har ni de; våra två väl spenderade timmar inne på MAX med tyngdpunkt på vårt besserwissersamtal. Och oväsentligheter såsom rubriksvalet och anse-att-det-är-ny-dag-så-fort-klockan-är-några-minuter-över-tolv-syndromet. 

Kul text. Tydlig disposition och så. Hejdå.