Julica

Nu mina allra käraste vänner ska jag berätta om två väl spenderade timmar på MAX. Om det nu skulle ha undgått er när ni läste rubriken. Men innan jag påbörjar detta vill jag bara säga att det är ytterst medvetet som jag skrivit väl spenderade och inte välspenderade i rubriken och den i texten första nämnda meningen. Jag har alltså inte sysslat med någon form av obehaglig särskrivning utan menar att timmarna spenderades väl inne på MAX, inte att de var välspenderade. Vad som i praktiken skiljer dessa två, om det nu är något, har jag lite svårt att definiera. Egentligen vill jag mest bara påpeka att jag är medveten om att mellanrummet mellan rubrikens andra och tredje ord faktiskt skulle kunna raderas.

I alla fulla fall så inföll dessa två timmar igår, eller egentligen ska man väl säga "i förrgår" men jag känner mig inte på något sätt bekväm i att göra på detta vis bara för att klockan nu är några ynka minuter över tolv och det därför är lördag enligt kalendern. För övrigt ett mycket irriterande fenomen det där med att vissa tycks ha ett behov av att bevisa sitt eget kunnande om världen genom att påpeka att ett dygn är 24 timmar (även om det bara tar jorden 23 timmar och 56.1 minuter att snurra runt sin egen axel) och att det därför när dessa timmar passerat blir en ny dag. Nu gjorde i och för sig jag också det. Mest i förebyggande syfte dock. Om det nu förbättrar någonting.

Åter till röken. Förutsättningarna för de legendariska timmarna var ett stycke Amanda och Julia i behov av följande:
- Toalett. (Gratis)
- Mat. (Prisvärd)
- Sittplats. (FORT!!)
- Tidsfördriv. (Satteee)
 
Och efter många om och men kom vi fram till att MAX med största sannolikhet skulle tillfredsställa behoven.

Med bestämda steg traskade vi alltså in på hamburgerrestaurangen på jakt efter gratis vattenklosett och efter viss samrådan med personalen samt matbeställning (förvisso den största anledningen till den tidigare nämnda samrådan, som i ärlighetens namn inte heller kan kallas samrådan men aja) besöktes toaletten och matintaget tog vid. När vi bara hade en timme kvar innan det var en timme tills vi skulle sitta på cityterminalen och vänta i 45 minuter hade detta avslutats och tidsfördrivet förväntades ta vid.

"Småsnacket" gick och efter 50 minuter tog ett av våra ökända besserwissertugg fart. Det började med ett samtal kring ekvatorn (okej, missförstå mig rätt på den formuleringen) och slutade med att vi helt uppslukade i ämnet snurrade en ihopknölad H&M-påse med avbruten plastsked och ett litet pommes runt en sunkig kaffekopp. Alltsammans symboliserade givetvis solen, jorden, jordaxeln och Sverige, vilket såklart var glasklart för oss. Hängivna försökte vi förstå vart de tolv timmar tar vägen som enligt beräkningar, baserade på den teori vi lärt oss i skolan, försvinner varje år. Vi snurrade och vred och tittade och tänkte. Och var ELD OCH LÅGOR.

Det var då den föll över oss; medvetenheten. Där satt vi, i centrum av MAX med upptagna bord runt omkring oss och snurrade en H&M-påse runt en kaffemugg medan minuterna tickade iväg. För en sekund kändes det som att alla, ALLA, tittade på oss och funderade på vad som egentligen hände vid vårt bord men som de sanna estetarna vi ändå är brydde vi oss inte.

Nu kollade väl folk inte så mycket heller men ja, det kändes så. Och vi brydde oss visst, i alla fall jag. Det hela kändes faktiskt ganska pinigt. För någon sekund. Sedan fortsatte vi jakten på svaret.

Det tog oss 30 minuter att komma fram till att det måste ta jorden ca 23 timmar och 57 minuter att snurra runt sin egen axel (Amanda stod för den exakta beräkningen). Sedan kramade jag ut det sista av vår vistelse genom att, av principsskäl, besöka toaletten ännu en gång och efter det lämnade vi platsen. 

Där har ni de; våra två väl spenderade timmar inne på MAX med tyngdpunkt på vårt besserwissersamtal. Och oväsentligheter såsom rubriksvalet och anse-att-det-är-ny-dag-så-fort-klockan-är-några-minuter-över-tolv-syndromet. 

Kul text. Tydlig disposition och så. Hejdå.