Älskling, låt dig inte luras...
...av mitt självsäkra sätt.
Jag kan inte spela fotboll, behärskar inte hockey på långa vägar, kan om jag har tur undvika att riva ribban i höjdhopp om den är lägre än madrassen och drabbas alltid av en mildare känsla av ångest om jag någon gång utsätts för att hoppa längdhopp. Jag är kort och gott ingen sportmänniska. Men om det fanns ett VM i nostalgi, i vilket man skulle tävla om vem som är den sanna nostalgikern, är jag relativt säker på att jag skulle vara en lämplig representant för mitt fosterland.
Det krävs nämligen inte mycket för att jag ska börja minnas, längta tillbaka och önska att jag fick spola tillbaka tiden - inte för att ändra något utan för att uppleva ännu en gång. Ge mig bara rätt låttitel, visa mig rätt bild, film eller valfri skolbok eller säg den rätta meningen och du får mig på fall. Får mig utan större ansträngning att känna en väldig massa känslor. Får mig att känna glädje, oro, ånger, kärlek, skam och en sjusärdeles nostalgi.
Tyvärr råkar det för mig, liksom med största sannolikhet en hel del andra, vara så att denna nostalgi tillslut blir till sorg. Främst när den i grund och botten tillskrivs ett tillfälle som när det ägde rum innebar renodlad glädje. Sorgen är en sorg över att tillfället aldrig kan återupplevas, att det i efterhand kan kännas så knäppt, att det inte ledde till vad man hoppades att det skulle göra eller att man kanske aldrig kommer att ha möjlighet att prata med de verkligt inblandade om det. Då gillar jag inte nostalgin. Alls.
Men ganska snabbt återhämtar jag mig. Inser för miljonte gången att jag har så mycket fint omkring mig nu som jag kommer att sakna om ett år, att jag ska vara glad att jag har finna minnen och ett gott minne och mat på bordet och vänner och familj ochsåvidareochsåvidare. Då är jag och nostalgin på god fot med varandra igen. Och jag varken aktar eller söker den. Den korsar liksom min väg om några timmar i alla fall.
Godnatt.
Jag kan inte spela fotboll, behärskar inte hockey på långa vägar, kan om jag har tur undvika att riva ribban i höjdhopp om den är lägre än madrassen och drabbas alltid av en mildare känsla av ångest om jag någon gång utsätts för att hoppa längdhopp. Jag är kort och gott ingen sportmänniska. Men om det fanns ett VM i nostalgi, i vilket man skulle tävla om vem som är den sanna nostalgikern, är jag relativt säker på att jag skulle vara en lämplig representant för mitt fosterland.
Det krävs nämligen inte mycket för att jag ska börja minnas, längta tillbaka och önska att jag fick spola tillbaka tiden - inte för att ändra något utan för att uppleva ännu en gång. Ge mig bara rätt låttitel, visa mig rätt bild, film eller valfri skolbok eller säg den rätta meningen och du får mig på fall. Får mig utan större ansträngning att känna en väldig massa känslor. Får mig att känna glädje, oro, ånger, kärlek, skam och en sjusärdeles nostalgi.
Tyvärr råkar det för mig, liksom med största sannolikhet en hel del andra, vara så att denna nostalgi tillslut blir till sorg. Främst när den i grund och botten tillskrivs ett tillfälle som när det ägde rum innebar renodlad glädje. Sorgen är en sorg över att tillfället aldrig kan återupplevas, att det i efterhand kan kännas så knäppt, att det inte ledde till vad man hoppades att det skulle göra eller att man kanske aldrig kommer att ha möjlighet att prata med de verkligt inblandade om det. Då gillar jag inte nostalgin. Alls.
Men ganska snabbt återhämtar jag mig. Inser för miljonte gången att jag har så mycket fint omkring mig nu som jag kommer att sakna om ett år, att jag ska vara glad att jag har finna minnen och ett gott minne och mat på bordet och vänner och familj ochsåvidareochsåvidare. Då är jag och nostalgin på god fot med varandra igen. Och jag varken aktar eller söker den. Den korsar liksom min väg om några timmar i alla fall.
Godnatt.
Kommentarer
Trackback
