Julica

Alex Schulman. Förr trodde jag att han var av det där dryga slaget (och det var han väl också?) men jag hade bara hört det ryktesvägen. Nu för tiden känner jag ju honom och får höra allt av honom face to face och därför vet jag att han är en bra person på alla de sätt och vis.

Nä, skämt åsido. Jag menade såklart att jag inte hade läst något av honom och jag måste säga att jag är glad för det. För om jag hade upptäckt honom under den period då han tyckte att han själv var ett monster skulle jag nog inte varit lika begeistrad i hans texter. Jag skulle kanske inte ha tyckt att det mesta som han skrev var mer eller mindre intressant, komiskt eller tankeväckande. Och jag är så glad att jag kan känna så nu, för att jag inte känner monstret i honom. För att jag inte hade mer än ett litet rykte att bearbeta.

Ja, jag vet att jag ger intrycket av att överskatta honom lite nu.

Hur som helst, jag är faktiskt seriös med det här inlägget, om än ordvalen kanske gav ett lite väl...ett lite väl uttryck helt enkelt. Och det jag vill komma fram till är att läs det här

http://blogg.aftonbladet.se/schulman/2011/01/ett-kapitel-ur-min-nya-bok

och begrunda. Tyckte det var lite fint på något sätt.

Godnatt!