Du är bäst nu...
...men du var bättre förut.
Och hörrni, man är väl inte den som är den så jag gör till och med rubriker för det här, det kan bli långt det!
Resan
Bilresan i lördags gick bra. Inga tokigheter alls. Vi åt på Ikea, hängde i Söderhamn i några timmar där vi åt middag och gick och la oss.
Klockan 01.00 steg vi upp och åt frukost (känn på den Signe, Joel och Jo the pro!) och drog till Arlanda. Det var kult och så. Eller ja, jag halvsov mest hela tiden men det kan ju vara underhållande det också...
Planet till Malaga gick klockan 07.00 och landade 11.10. Inga konstigheter alls. Det kändes som att det var tokvarmt när vi kom fram men jag tror att det var ungefär samma gradtal som de andra dagarna (omkring 30?), vilket inte är tokvarmt längre. Det är ju i och för sig lite häftigt. Att jag inte tycker 30 är varmt längre alltså. Om vi nu har 30, det vill säga.
Etage
Rubriken anger namnet på restaurangen vi praktiserar på. Där gör vi allt mellan himmel och jord. Igår, till exempel, putsade vi fönster och polerade golvet med den brutalaste maskin jag sett på länge. Och kirrade kaffe. Och drack kaffe. Och diskade. Och skurade golv. Och pratade. Och serverade.
I förrgår gjorde vi ungefär detsamma. Fast då fick vi även lära oss av världens coolaste kock att ett medel som heter Conejo och består av typ....klorin?... är lösningen på ALLT som har med bakterier att göra men att det är farligt för kläderna. Blir fläckar och så. Och mycket riktigt, mina svarta byxor fick några mycket suspekta roströda prickar på sig (förlåt mamma!) när jag fixade och donade där i köket den dagen... Dock funderar jag fortfarande på vad som hände när kocken, som bara två dagar tidigare hade varnat mig för att få medlet på kläderna, idag stod och RENGJORDE sin skjorta med det. Det värsta av allt var att det blev rent.
Ja, kocken, han är ju uppenbarligen hyfsat häftig i största allmänhet. Säger åt en av servitriserna att hennes pojkvän är ful och att hon borde byta bort honom mot någon annan och så. Och lagar väldans god mat.
Annars är det inga knasigheter att tala om. Vi jobbar 10-16 den här veckan och är ledig i morgon. Sedan har jag för mig att vi inleder nästa vecka med ledighet för att efter det ha samma tider igen men att vi kanske byter ut någon dag mot kväll. (Ta det lugnt mamma, de säger att vi inte ska vara kvar tills de stänger utan måste gå hem före 22.)
Övrigt
Vi har det jättebra! Vi har ätit på goda restauranger och mår allmänt fint. Min teori om att jag inte lär frysa på 3 veckor har hållit hittills.
Övrigt 2
JAG SKA SE RED HOT CHILI PEPPERS I OKTOBER I STOCKHOLM OCH BLIR SÅ GLAD ATT JAG INTE VET VAD JAG SKA TA MIG TILL NÄR JAG TÄNKER PÅ DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Sådärja, nu funkar fejjan och hottan igen! Adjöss!
Josefin, jag vet att det blev väldigt bildfritt i detta inlägg också. Jag ber om ursäkt litegrann. Fast jag tror inte att du kan förvänta dig någonting annat i fortsättningen också. Är ju som sagt lite lat när det kommer till det där med bilder+blogg.
När jag ägde en spansk dam. Omedvetet.
Det hände idag klockan 10.30 kanske. Jag stod utanför restaurangen. Allt var lugnt och fint. Horisonten som utsikt. Sopade "golvet". Snart skulle vi ställa fram borden. Allt under kontroll. Eller... i alla fall tillräckligt.
Då hände det.
Två äldre damer kom fram till mig och började verbalisera. Följande sades (på spanska då, det är liksom det som är själva poängen):
Dom: Var är Los Boliches-vägen (tyyp).
Jag: Jag vet inte.
Ena damen till den andra: Hon förstår inte, såklart (och sedan muttrade hon på lite mer).
Jag: Jag förstår men jag vet inte var den är för jag kom hit för två dagar sedan.
Då knep de ihop munnen och gick där ifrån.
En minut senare blev det ett väldigt ståhej (överdrift!) bland de andra. Jag hade tydligen svarat bra. För enligt de andra på stället kan de spanska damerna vara lite snäsiga och otrevliga för att vissa som jobbar inte kan språket (vilket jag ju inte heller kan sådär hundra men aja).
Hela grejen var att jag inte alls menade att få tyst på dom. Jag ville bara säga som det var.
Så gick det alltså till när jag ägde en spansk dam. Omedvetet. Tungt läge. Här försökte man vara trevlig och sedan blev det sådär. Det är inte lätt alltså. Jobbigt att vara en person som bara glider runt äger folk omedveten. Liksom ha det där beteendet av naturen. Hårt. Svårt. Jag lider.
Jag behöver hela mig...
...så jag kan ge dig hela mig.
Sedan 2009 har jag alltid sagt att 2008 var det bästa året. Alla kategorier. Att det hände tråkiga saker men att dessa fortfarande var små i jämförelse med allt det bra. Jag har framställt våren som historisk, sommaren som episk och hösten som fantastisk. Om jag ska överdriva mitt eget beteende och tankemönster.
Men nu, mina vänner, känner jag mig osäker. Det kan vara så att 2008 blir god tvåa i slutet av detta år om allt går som jag vill och alla får vara friska och pigga. För 2011, vilken potential det året har alltså. Trots allt.
Tänkte bara säga det. Vare sig ni ville veta eller inte.
Mitt coola jag och matematiken
I den mattekurs som jag har läst detta år ingår det något som kallas för Projektarbete i vår mattebok men som jag, efter att ha peahunt lite för länge och därför helst vill frambringa magsyra och halvt nedbrytna matrester från min buk över ordet, väljer att kalla för Fördjupning. Denna fördjupning innebär helt enkelt att man ska fördjupa sig inom ett område i matematiken, vilket i och för sig inte är helt otippat. Den innefattar ingen rapport och jobbiga sidnummer utan bara en redovisning.
I vår bok gav de lite olika tips på vad man kunde göra och min lärare sa till mig att jag kunde ta "Månskärorna". Jag svarade att okej, det kunde jag väl göra. Sedan tittade jag lite på några andra uppgifter, skrev halvhjärtat några formler på slumpmässigt utvalda sidor i mitt häfte, bestämde mig för att ta den föreslagna uppgiften och åkte hem.
Detta var tisdagen för två veckor sedan.
Fredagen lärde jag mig en hel del om den nutida konsten och muskler som palmaraponeuros (finns i handen) och supraspinatus (finns vid skuldrorna, under kappmuskeln). Jag hängde alltså inte på mattelektionen.
Tisdagen efter gled jag in en kvart försent, hälsade inte på någon (det var i den stunden fyra andra personer i rummet så icke-existensen av hälsningen gjorde det hela lite suspekt), satte mig ned, öppnade läroböckerna, gick och "småsnattrade" med Fanny när hon hade entrat platsen, återvände till min plats, försatte mig i arbete, lyssnade när rektorn kom in och utbytte ord med vår lärare och några andra elever, skrev formler, svarade "ja" när min lärare undrade om det gick bra, lånade ut min räknare, renskrev min lösning, plockade ihop mina grejer, tog farväl, lämnade lokalen.
Jag kände mig så sjukligt anonym och häftig. Som värsta liraren. Dessutom hade jag hela tiden i bakhuvudet att jag skulle kunna googla på om det jag kommit fram till var det rätta. Inte fuska. Dubbelkolla.
Och nu, nu känner jag mig sådär häftig igen för vi ska redovisa imorgon och jag plockade fram min lösning för ett tag sedan, googlade på månskäror, fick träff direkt, ett bevis som stämmer överens med mitt. Bam.
Gangster, det är vad jag känner mig som. Tuff. Helfräsig. Obrydd. Cool, helt enkelt.
I vår bok gav de lite olika tips på vad man kunde göra och min lärare sa till mig att jag kunde ta "Månskärorna". Jag svarade att okej, det kunde jag väl göra. Sedan tittade jag lite på några andra uppgifter, skrev halvhjärtat några formler på slumpmässigt utvalda sidor i mitt häfte, bestämde mig för att ta den föreslagna uppgiften och åkte hem.
Detta var tisdagen för två veckor sedan.
Fredagen lärde jag mig en hel del om den nutida konsten och muskler som palmaraponeuros (finns i handen) och supraspinatus (finns vid skuldrorna, under kappmuskeln). Jag hängde alltså inte på mattelektionen.
Tisdagen efter gled jag in en kvart försent, hälsade inte på någon (det var i den stunden fyra andra personer i rummet så icke-existensen av hälsningen gjorde det hela lite suspekt), satte mig ned, öppnade läroböckerna, gick och "småsnattrade" med Fanny när hon hade entrat platsen, återvände till min plats, försatte mig i arbete, lyssnade när rektorn kom in och utbytte ord med vår lärare och några andra elever, skrev formler, svarade "ja" när min lärare undrade om det gick bra, lånade ut min räknare, renskrev min lösning, plockade ihop mina grejer, tog farväl, lämnade lokalen.
Jag kände mig så sjukligt anonym och häftig. Som värsta liraren. Dessutom hade jag hela tiden i bakhuvudet att jag skulle kunna googla på om det jag kommit fram till var det rätta. Inte fuska. Dubbelkolla.
Och nu, nu känner jag mig sådär häftig igen för vi ska redovisa imorgon och jag plockade fram min lösning för ett tag sedan, googlade på månskäror, fick träff direkt, ett bevis som stämmer överens med mitt. Bam.
Gangster, det är vad jag känner mig som. Tuff. Helfräsig. Obrydd. Cool, helt enkelt.
