Julica

Då hände det.

Två äldre damer kom fram till mig och började verbalisera. Följande sades (på spanska då, det är liksom det som är själva poängen):

Dom: Var är Los Boliches-vägen (tyyp).

Jag: Jag vet inte.

Ena damen till den andra: Hon förstår inte, såklart (och sedan muttrade hon på lite mer).

Jag: Jag förstår men jag vet inte var den är för jag kom hit för två dagar sedan.

Då knep de ihop munnen och gick där ifrån.

En minut senare blev det ett väldigt ståhej (överdrift!) bland de andra. Jag hade tydligen svarat bra. För enligt de andra på stället kan de spanska damerna vara lite snäsiga och otrevliga för att vissa som jobbar inte kan språket (vilket jag ju inte heller kan sådär hundra men aja).

Hela grejen var att jag inte alls menade att få tyst på dom. Jag ville bara säga som det var.

Så gick det alltså till när jag ägde en spansk dam. Omedvetet. Tungt läge. Här försökte man vara trevlig och sedan blev det sådär. Det är inte lätt alltså. Jobbigt att vara en person som bara glider runt äger folk omedveten. Liksom ha det där beteendet av naturen. Hårt. Svårt. Jag lider.