Julica

...kind of push us away more than help us to stay.

Min syster Josefin och hennes man Joel var på besök i Vänkan för ett tag sedan. Med sig hade de sin svarta och taniga katt. Då de är mycket djurintresserade köpte de snart också en isbjörn vars mankhöjd kanske var en meter kortare än höjden på en lastbil. (Alltså typ 2 meter?)

En dag när jag, Matilda, Joel och Josefin stod utanför Shell med isbjörnen, katten och en brokig skara människor var både Joel och Josefin tvungna att gå in butiken. Jag och min vän Matilda fick då ansvar för djuren. Det var mycket viktigt att ingen av dem rymde för dessa två varelser betydde oerhört mycket för min syster och hennes make.

Matilda höll i katten, som hade koppel och en tendens att slita sig. Hennes grepp var så slött, man kan säga att hon liksom krokade fast fingret i öglan och sedan var det bra. Jag sa åt henne gång på gång att hon måste hålla hårdare i kopplet och blev snart mycket frustrerad över hennes beteende. Hon roades av min ilska och lekte med min oro för att katten skulle slita sig och då vara borta för alltid. För så allvarligt var det; om katten slet sig var den oerhört snabb att gömma sig. Jag hade varit med om det förut och visste att det skulle bli ett väldigt göra att hitta igen den.

Mitt i allt detta fanns då isbjörnen, som varken jag eller Matilda kunde hantera egentligen. Isbjörnen sprang fritt och lyssnade på tilltal men den kunde inte prata, bara le. Jag försökte förgäves få den att lugna ner sig då den studsade runt överallt. Som svar på mina rop gav den mig ett busigt leende.

Plötsligt hände det. En lastbil rullade in på macken. Den var vit. Isbjörnen började leka med den. Jag sa åt den att sluta. Samtidigt retade Matilda gallfeber på mig genom att hålla mycket slött i kattens koppel och skratta när jag sa att hon skulle skärpa sig. Det hela blev i en makaber och stressad situation som slutade med att isbjörnen klämdes under den tillslut tippade lastbilen och dog. Brutalt.

Där har ni den, min dröm för några nätter sedan!