Sometimes I feel like my only friend...
Halva veckoslutet har bjudit på ett äventyr till, i och från städernas stad: Piteå. Det var kul och så vidare, ända fram till hemresans matintag. Det var bara brutalt, ja, faktiskt så var det min första nära döden upplevelse.
Klockan 11.30 stod vi inne på Subland, vilket man förstår på namnet är en Piteåvariant av Subway. Det var ett ställe som verkade mycket bra, bra priser och snabbarbetande personal och så, fram tills det att man skulle välja dressing. Problemet? Det fanns inte vitlöksdressing. Jag blev helt ställd och var dessutom stressad så av bara farten kläcker jag ur mig att jag vill ha Hot. Tänkte att det brukar ju vara gott med lite kryddigt liksom.
Sedan var det dags att välja dricka, vilket såklart blev Coca-Cola, och man är väl inte den som slafsar och spiller så allt gick bra. Det enda problemet var att de inte hade några lock så eftersom bussen skulle gå en kvart senare PRESSADE vi i oss så mycket som möjligt av drickorna. Man kan liksom säga att vi jobbade lite förebyggande mot törsten, vilket aldrig funkar men man kunde ju hoppas.
Tio minuter senare smugglade vi in mackorna på bussen och chillade i ytterligare tio minuter innan det blev dags för förtäring.
Jag brann upp. Bokstavligt, inte bildligt, talat. Under mina snart 19 år har jag aldrig varit med om något värre. Föreställ er att ni stoppar in en varm spisplatta i munnen. Så hett var det, fast inte på grund av värme utan av kryddor. Alltså, man kände ju att smaken hade potential men den där spisplattan låg liksom som en stickande hinna över alltihop. Förfärligt.
Och det värsta av allt var att jag liksom var tvungen att inta föda KONSTANT för att inte brinna upp, vilket resulterade i att det blev oerhört mycket Hot dressing i min mun under en väldigt kort tid, vilket i sin tur ledde till att jag fick panik när det inte fanns mer macka kvar. Jossan var snäll och lät mig kyla ned med lite currymacka, vilket hjälpe en aning. Sedan, okej jag ångrar mig för DET HÄR var det värsta med alltihop, var jag tvungen att skölja ned mackan med chips. Eftersom min dricka låg så fint i papperskorgen på busstationen.
Avskyvärt.
Nu, ett dygn senare, sitter jag här, ska snart skriva svenska och jobbar med vattenglas efter vattenglas. Har ingen aning om hur många liter vatten jag har intagit det senaste dygnet men det hjälper inte för jag har brännsår i munnen. Precis så som när man har ätit någonting för varmt. Men jag har ätit någonting för HOT.
Aldrig mer.
Drive until you loose the road...
...or break with the ones you've followed.
Vi pluggar alltid i bibblo som Amanda säger (hon är jättesöt när hon kallar biblioteket för bibblo förresten och jag tror att det är hon som har kommit på det) och igår var inget undantag direkt. Enligt Fanny är bibblo som bäst på torsdagar för det är den enda gången som det är tystare där än i korridoren. Annars lever folk om som bara den i där, menar hon. Fast jag vet inte, jag håller inte med... MEN, det var inte det där jag tänkte skriva om. Vad jag ville informera om var att vi igår, när vi pluggade OCH tjuvlyssnade, fick lära oss ett nytt verb. Ett väldigt bra sådant. Men nu kommer jag verkligen inte på vad det var för något. Det var två randoms som sa det när de gick ut. Åh, så jobbigt...
Fanny, HELP!
För varenda människa har sin egen saga...
...viktig för sin egen skull.
Ikväll jobbar facebook med att vi alla ska vara anonyma. Utom Frida Johansson. Intressant!
kulturigt.blogg.se
Nu: förberedning inför kulturnatta!
Stop don't say that it's impossible
...'cause I know it's possible.
Okej hörrni, klockan är verkligen på tok för mycket nu men jag tänkte bara säga att det ljusnar ute. Kan ni förstå det eller? Det ljusnar ute och klockan är 03.18. Det betyder att våren och sommaren närmare sig. Och fåglarna kvittrar. Blundar jag så tror jag att jag är på Lappis, vilket inte vore helt fel.
Det ljusnar ute, gott folk.
HÖR NI DET ELLER?! DET LJUSNAR UTE KLOCKAN ALLDELES FÖR SENT PÅ NATTEN.
På rikt.
I will be popular
Idag fyller Amanda år.
på min väns information.
Panik-illa.
Kära nån.
*Mammutklubbaren=min lånedator som jag har just nu eftersom min riktiga har hängt i Polen sedan typ vecka 15 p.g.a. dåligt ljud. En kuriositet i sammanhanget kan vara att jag gillar mammutklubbaren jättemycket, den väger 15 ton och har inget ljud den heller så jag blir otroligt stark och spänd i armar och rygg när jag bär den och sparar ordentligt på mina spotify-timmar eftersom det är lite onödigt att "lyssna" på musik. Kärlek! <3 <3 <3 <3
Låt mina fötter få gå...
...på vägar du vill jag ska vandra.
Nu ska jag nog skriva ett av mina klyschigare inlägg så vissa (Amanda) kan ju sluta läsa redan nu om ni (du) inte vill få rysningar.
Ikväll gick jag en promenad, en mycket lugn sådan eftersom jag är bärare av en förkylning och därför inte ville anstränga mig. Och detta med promenader, det är SÅ min grej! (Jag vet, redan här låter det klyschigt.) Alltså, det finns nog ingen gång som jag tänker så flitigt som under mina promenader. Tänker till och tänker bort. (Det blir värre och värre.)
Kvällen till ära gick jag efter strandpromenaden och, vet ni, det liksom är mitt ställe! Blir så...typ glad...av att få gå där med bra musik i öronen och kliva på bara de större stenarna, ni vet sådär som folk bara gör i filmer. (Okej, nu är det illa så klyschigt det låter.). För jag har så mycket minnen därifrån och det fantastiska är att de bara tillhör tillfällen som jag mår bra av att tänka på. Det handlar till exempel om konfirmationsfotograferingar och picknickar men också andra promenader som har blivit viktiga för mig och som jag då och då kan se tillbaka på.
Summa summarum: promenader, det är grejer det. Promenader längs strandpromenaden med bra musik, det är fantastiskt. Hur klyschigt det än må låta. Så nu vet ni det.
Adjöken. 
Är ju inte direkt fotoquinnan själv men jag hittade iallafall en bild från detta ställe från ett (såklart) fint tillfälle
Stop calling, stop calling
...I don't wanna think anymore.
Telephone. Akustisk. Live.
Så. Otroligt. Fin. Fortfarande.
Tack.
Jag ville inte veta ändå...
...vad som har hänt här.
Facebook. Nästan så att det borde ha en egen kategori här på bloggen så ofta som jag, i jämförelse med annat, skriver om det. Det är ju bra att ha på många sätt och vis och blablabla men det finns en sak som jag tycker är så ofattbart irriterande med det. Eller...egentligen finns det ju rätt många men aja.
Okej, det handlar om grammatik så vissa slutar väl läsa nu antar jag.
Såhär ser den korta infon om exempelvis mig själv ut: 
Och då kan vi lägga märke till att inga personliga pronomen används. Det står exempelvis inte "Hon har gått på Midgårdsskolan", utan bara "Har gått på Midgårdsskolan".
Om man kikar runt bland sina vänner så är det detsamma överallt. Inga personliga pronomen används. Det ska vara kort, koncist och informativt. Och jag har verkligen inget problem med det över huvud taget.
Men så kommer man till en person som fyller år. Och vad händer? Jo, följande:
VAD TÄNKTE DE NÄR DE BESTÄMDE ATT FÖDELSEDAGSINFORMATIONEN SKULLE SKRIVAS SÅDÄR PÅ FÖDELSEDAGEN? VARFÖR I HUNDAN BLANDAR DE PLÖTSLIGT IN PERSONLIGA PRONOMEN?
Jag förstår det inte. Som att de lite käckt vill upplysa mig om att han minsann fyller år idag! Tji fick du för han fyller år! Känn på den! Typ. Eller va? Varför har de gjort såhär? Bör de inte vara konsekventa? Det skulle på riktigt kännas så mycket bättre om det bara stod "Fyller år idag", precis som det står "Talar Svenska [...]" och ingenting annat.
Detta är mycket irriterande.
Hejdå.
Och Grattis.
PS. Det här händer alltså varje gång någon fyller år. Jämt smäller de in det där fjantiga lilla personliga pronomet. DS
You never let go
Det fanns lite olika vägar att gå för att Spotify skulle finnas som en fin hjälp i svåra och mindre svåra situationer; antingen köpte man ett konto och betalade en viss summa pengar varje månad och kunde då lyssna på musik dygnet runt om man så ville, eller så kirrade man ett användare helt gratis men kunde då bara använda denna ett begränsat antal timmar varje månad.
Men var man som folk var mest så "lurade" man spotify genom att ta sig friheten att få en så kallad invite från någon suspekt hemsida och på så sätt ha tillgång till ett konto där man kunde lyssna obehindrat.
Och det hela var fortfarande lagligt.
Jag kommer ihåg när jag "fick" denna invite. Kände mig makalös. Mäktig. Oslagbar. Jag, liksom många andra, hade lurat spotify. Stackarna. Dörren till musikens skattkammare stod öppen och det var bara att plocka på sig. Dygnet runt. Låt för låt. Kostnadsfritt.
Men nu har jag insett; det var jag som blev lurad av Spotify. Jag blev så in i bomben överlistad av dem. För nu när jag, som tyckte att jag var så listig när jag gav mig själv en invite för lite mer än två år sedan, har blivit bunden och förälskad i mitt konto så drar Spotify åt knuten och tvingar mig att köpa konstiga påfund som Unlimited eller Premium för att få det lika bra som förut. Annars får jag nöja mig med att lyssna på musik tio sketna timmar i månaden och samma låt endast fem gånger, vilket är min dagsförbrukning
De visste om det. De visste hela tiden om att idén var så bra att de skulle tjäna på att låta idioter som jag själv tro att de blev överlistade genom att vi kunde komma åt dessa invites och använda deras tjänst kostnadsfritt. De var så fruktansvärt medvetna om att vi skulle fastna i deras grepp och sedan känna oss tvugna att köpa oss in i fördärvet.
Spotify, ni lurade mig! Jag gick på det. JAG GICK PÅ DET. Jag gick på det så in i norden. Här har ni mig, en förlorare. När mina 10 timmar har gått ut ska jag genast köpa Unlimited.
Vilka lirare.
Julia - Spotify: 0 - 1
