Julica

Nu har och kommer vi ju inte drabbats alltför länge av detta ersättningsbussfördärv, närmare bestämt mindre än en månad totalt, eftersom tunnelbanan ska börja gå den 26 september igen. Detta till trots har jag känt ett mycket starkt behov av att tänka ut fördelar med bussåkandet för att liksom känna mig tillfreds med min tillvaro.

Exempel på dessa fördelar kommer nu:

1) Jag får en helt annan uppfattning av min närmiljö eftersom jag faktiskt uppmärksammar Bäckahagens skola, Lidl vid Sockenplan, Enskedegård, Slakthusområdet etcetera då buss går ganska långsamt emellanåt och det finns mycket tid för att giva uppmärksamhet till olika ting och platser.

2) Jag kommer verkligen att GILLA och UPPSKATTA tunnelbana extremt mycket när den kommer igång.

3) Jag kan åka alla tre gröna linjer eftersom jag ändå måste byta vid Gullmarsplan.

4) Jag får jättemycket tid att fundera över konstiga socialpsykologiska fenomen som irriterar mig.

Okej, den sistnämnda är verkligen inte en fördel men en bra övergång till det som jag egentligen skulle skriva om, nämligen fenomenet att folk går så långsamt trängsel.

Alltså, det låter ju självklart, jag vet det, men i grund och botten är det jättekonstigt. Exempel:

Vi är en jättestor skara som ska byta vid Gullmarsplan. Vissa ska ta tvärbanan, andra bussar och väldigt många ersättningsbussar mot Hagsätra. De allra flesta har, eller tycker sig ha, bråttom. Alla har ett mål. Man kan lätt anta att ytterst få av oss har en inre önskan att flanera på perrongen eller i trapporna på Gullmarsplan. Detta till trots så går det långsamt. Så. Fruktansvärt. Långsamt. Ibland.

Jag förstår det inte fullt ut. Det är inga som stoppar flytet genom att gå sakta i bredd eller så men likafullt så hinner jag bli irriterad på den knappt existerande hastigheten. Alla andra verkar gå så otroligt mycket långsammare än mig men det är omöjligt för jag är inte unik. Vad är det som gör detta? Man tycker ju att de som går längst fram borde sätta ribban för hur snabbt proceduren ska gå och vi som hamnar efter (också intressant; varför blir jag aldrig först?) liksom ska hålla efter dem efter bästa förmåga eftersom vi också vill komma framåt. Men så verkar det inte blir eftersom jag tycker att de som hamnar först borde bära på en helt otrolig vinnarinstinkt när de faktiskt lyckas med det omöjliga, att hamna först, och även ha en sinnessjuk fart i sina ben.

Trångt blir det oavsett. Det vet man. Så det är inte värt att ge människorna lite utrymme eftersom det är allmänkänt att det hur som helst blir en viss närkontakt med främlingarna omkring.

Så vad i hundan är det som händer egentligen? Jag vill ha en studie som förklarar detta. Annars gör jag den själv!

Hejdå.