Om att återvinna med social fobi
När jag och Amanda gjorde test på Aftonbladet eller Expressen fick vi varsin diagnos; jag hade social fobi och hon ADHD. Jag vill gärna påstå att det säger mer om kvällstidningarna och deras tester än om oss men vad vet jag. Hur det nu än månne vara så brukar vi samtala rätt mycket om de där diagnoserna. Oftast tokas om min sociala fobi. Hennes också för den delen, även om den inte är "diagnostiserad".
Denna sociala fobi yttrar sig då i olika sammanhang, både i klassrum och mataffärer till exempel, men det finns en faktor som, oavsett omgivning, alltid spelar in: man tror att man är i blickfånget. Nu sägs det i och för sig att de flesta människor har en tendens att tänka så, att de själva är i centrum och andra i periferin (utom Snook då, för de sjunger om en flicka som är liten och gullig men aldrig i periferin...stackarn), men uppenbarligen så lider inte alla av det. Då skulle vi ju gå omkring som en flock hispiga och socialfobiska varelser. Hur man nu är i flock då.
Idag hamnade jag i en sådan situation. Jag skulle återvinna. Mycket. Och jag visste inte vart jag skulle. Men jag traskade ut, inte särskilt nervös eller så (man arbetar väl på de sociala fobin liksom). I min famn hade jag tre relativt stora kassar med kartonger och plast- och pappersförpackningar. Det var alltså svårt att vara diskret så att säga. Smällde i räcket i trapphuset och hade mig, till exempel.
Så var jag då ute på gården. Och här bör man betänka att det runt omkring finns höghus, höghus och bara höghus. Och träd och vägar och så. Sammanlagt kan det alltså finnas oerhört mycket människor inom en radie på 100 meter. Och det är lätt att tänka att några procent av dessa sitter i sina lägenheter vid sina köksbord och gör ingenting. Kanske tittar ut genom fönstret då och då. Väntar möjligen på glassbilen, vad vet jag. Hur som helst kan man anta att för dessa stackare som inte har så mycket att göra, eller för den delen har väldigt mycket att göra som de inte gör, blir den där 19-åringen som dundrar ut ur höghuset med mer återvinningsbart jox än hon är lång dagens rolighet. Det skulle jag tycka i alla fall. För där vandrade jag till den station som fanns bara tio meter bort, kände livet i mig, var nöjd och glad och duktig och så vidare. Men negativt resultat. Bara glas, aluminium och tidningar. Så spatserade jag vidare nedför gatan, passerade en bil som det tyvärr satt en människa i, kollade av två andra stationer, gick uppför gatan igen, kollade på granngården och gick in i huset igen. Med lika mycket jox som jag hade gått ut med tre minuter tidigare.
Förstår ni? Jag hade tyckt det var askul att se. En vimsig människa med jättemycket grejer liksom.
Men det var inte askul.
Nu har vi lokaliserat ett ställe där det ska finnas plast- och pappersförpackningsåtervinning men jag vågar inte gå dit riktigt än. Måste vänta tills det har gått så lång tid så att de som jag antar satt och tittade ut genom fönstret och såg mig har flyttat sig. För då, mina vänner, då är jag tillbaka på ruta ett. Startar på ny kula. Ingen vet att jag är orutinerad och har dålig koll. För tänk vad pinsamt annars, om jag inte hittar rätt då heller och så ser någon mig traska in i huset med mitt BERG av mjölkkartonger EN GÅNG TILL.
Denna sociala fobi yttrar sig då i olika sammanhang, både i klassrum och mataffärer till exempel, men det finns en faktor som, oavsett omgivning, alltid spelar in: man tror att man är i blickfånget. Nu sägs det i och för sig att de flesta människor har en tendens att tänka så, att de själva är i centrum och andra i periferin (utom Snook då, för de sjunger om en flicka som är liten och gullig men aldrig i periferin...stackarn), men uppenbarligen så lider inte alla av det. Då skulle vi ju gå omkring som en flock hispiga och socialfobiska varelser. Hur man nu är i flock då.
Idag hamnade jag i en sådan situation. Jag skulle återvinna. Mycket. Och jag visste inte vart jag skulle. Men jag traskade ut, inte särskilt nervös eller så (man arbetar väl på de sociala fobin liksom). I min famn hade jag tre relativt stora kassar med kartonger och plast- och pappersförpackningar. Det var alltså svårt att vara diskret så att säga. Smällde i räcket i trapphuset och hade mig, till exempel.
Så var jag då ute på gården. Och här bör man betänka att det runt omkring finns höghus, höghus och bara höghus. Och träd och vägar och så. Sammanlagt kan det alltså finnas oerhört mycket människor inom en radie på 100 meter. Och det är lätt att tänka att några procent av dessa sitter i sina lägenheter vid sina köksbord och gör ingenting. Kanske tittar ut genom fönstret då och då. Väntar möjligen på glassbilen, vad vet jag. Hur som helst kan man anta att för dessa stackare som inte har så mycket att göra, eller för den delen har väldigt mycket att göra som de inte gör, blir den där 19-åringen som dundrar ut ur höghuset med mer återvinningsbart jox än hon är lång dagens rolighet. Det skulle jag tycka i alla fall. För där vandrade jag till den station som fanns bara tio meter bort, kände livet i mig, var nöjd och glad och duktig och så vidare. Men negativt resultat. Bara glas, aluminium och tidningar. Så spatserade jag vidare nedför gatan, passerade en bil som det tyvärr satt en människa i, kollade av två andra stationer, gick uppför gatan igen, kollade på granngården och gick in i huset igen. Med lika mycket jox som jag hade gått ut med tre minuter tidigare.
Förstår ni? Jag hade tyckt det var askul att se. En vimsig människa med jättemycket grejer liksom.
Men det var inte askul.
Nu har vi lokaliserat ett ställe där det ska finnas plast- och pappersförpackningsåtervinning men jag vågar inte gå dit riktigt än. Måste vänta tills det har gått så lång tid så att de som jag antar satt och tittade ut genom fönstret och såg mig har flyttat sig. För då, mina vänner, då är jag tillbaka på ruta ett. Startar på ny kula. Ingen vet att jag är orutinerad och har dålig koll. För tänk vad pinsamt annars, om jag inte hittar rätt då heller och så ser någon mig traska in i huset med mitt BERG av mjölkkartonger EN GÅNG TILL.
Kommentarer
Trackback
