Vi somnar och vaknar och glömmer att vi är osams...
...tokfrans!
Så.
Sjukt.
Himla.
Bra.
Ett tag trodde jag nästan att jag kunde flyga eller springa assnabbt eller bete mig på annat normbrytande och extremt fysiskt krävande sätt. När jag kom in i lägenheten trodde Amanda att jag var arg för att jag smällde i dörren. Det var jag INTE. Jag var glad. Nej, jag var inte glad, jag var euforisk. Övertaggad. Oslagbar.
Sedan lyssnade vi på den här låten flera gånger om och lagade middag. Jag blev inte lugn förrän allt det där var avslutat och vi hade tittat på Magnus Betnér.
På det hela taget en ganska obehaglig upplevelse ändå.
Kommentarer
Trackback
