Där jag kommer ifrån står vi på perrongen i år...
...och väntar på att tåget ifrån Spånga ska gå.
Det hände typ i torsdags eller nåt. Jag traskade iväg till tunnelbananen. Minns inte min sinnestämning eller så, och den är förvisso inte särskilt relevant för historien som sådan, men jag antar att jag var sådär lagomt munter.
Jag kom fram, lade mitt kort på den där blå grejen, gick igenom spärrarna, tänkte säkert på att om jag var lite coolare skulle jag planka, åkte nedför trapporna, tittade lite på de röda väggarna för att vänja mig vid dem (det går bättre och bättre, snart tänker jag inte alls på motsatsen till himmelen när jag ser röda bergsväggar), gick om tre killar, stegade in i sista vagnen, satte mig på ett säte och väntade på tid för avgång.
Då hände det. De tre killarna, en hiphop-lirare, en tatuerad lirare och en allmän lirare, satte sig i de andra tre fyrorna i vår fyra (ja, ni fattar). Tydligen kände de tjejen på andra sidan gången för de började prata med henne om dittan och dattan. Snart gled de in på Erik Saade och dansband eftersom hiphop-gangstern (iallafall enligt de andra) gillade dessa två fenomen. Då spetsade jag öronen för jag tyckte att konversationen blev mer och mer optippad. Och mer otippat blev det för tillslut var de inne och diskuterade The Voice, programmet som har börjat gå nu ni vet, och hiphop-gangstern tyckte att även det var så BRA. Och tro mig, han tyckte det var bra. Ingen ironi här inte. Han räknade upp positivt och negativt och vilka de olika coacherna, eller vad de nu kallas, var och så. Det var då han kom in på Ola Salo och hur bra han tyckte att även han var. Men han kunde inte titeln på en enda låt.
Han frågade sina vänner om de kunde någon. Alla sa nej. Då, mina kära, tittade han på mig och sa "du då, kan inte du nån låt med Ola Salo?" och jag blev alldeles paff, frågade om han menade mig och hur ny han tänkte att låten skulle vara och så. När jag fått svar på allt detta sa jag givetvis It take's a fool to remain sane, för det är ju den man först tänker på liksom, och så var det inget mer med det. Jag tog fram min ipod, tänkte att det där var ju lite lustigt och så blev det tid för avgång.
Det var andra gången en okänd, som inte ville att jag skulle skänka pengar, började prata med mig på tunnelbananen. Första gången var en liten flicka på fyra år. Två personer av väldigt många av de olika människor som jag åker med varje dag. Det blir inte en hög procent det inte. Tyvärr.
Och vet ni hur många okända jag har börjat prata med? Noll.
Därför blir det trots allt såhär:
Andra tunnelbananenåkare - Julia: 2 - 0
Det hände typ i torsdags eller nåt. Jag traskade iväg till tunnelbananen. Minns inte min sinnestämning eller så, och den är förvisso inte särskilt relevant för historien som sådan, men jag antar att jag var sådär lagomt munter.
Jag kom fram, lade mitt kort på den där blå grejen, gick igenom spärrarna, tänkte säkert på att om jag var lite coolare skulle jag planka, åkte nedför trapporna, tittade lite på de röda väggarna för att vänja mig vid dem (det går bättre och bättre, snart tänker jag inte alls på motsatsen till himmelen när jag ser röda bergsväggar), gick om tre killar, stegade in i sista vagnen, satte mig på ett säte och väntade på tid för avgång.
Då hände det. De tre killarna, en hiphop-lirare, en tatuerad lirare och en allmän lirare, satte sig i de andra tre fyrorna i vår fyra (ja, ni fattar). Tydligen kände de tjejen på andra sidan gången för de började prata med henne om dittan och dattan. Snart gled de in på Erik Saade och dansband eftersom hiphop-gangstern (iallafall enligt de andra) gillade dessa två fenomen. Då spetsade jag öronen för jag tyckte att konversationen blev mer och mer optippad. Och mer otippat blev det för tillslut var de inne och diskuterade The Voice, programmet som har börjat gå nu ni vet, och hiphop-gangstern tyckte att även det var så BRA. Och tro mig, han tyckte det var bra. Ingen ironi här inte. Han räknade upp positivt och negativt och vilka de olika coacherna, eller vad de nu kallas, var och så. Det var då han kom in på Ola Salo och hur bra han tyckte att även han var. Men han kunde inte titeln på en enda låt.
Han frågade sina vänner om de kunde någon. Alla sa nej. Då, mina kära, tittade han på mig och sa "du då, kan inte du nån låt med Ola Salo?" och jag blev alldeles paff, frågade om han menade mig och hur ny han tänkte att låten skulle vara och så. När jag fått svar på allt detta sa jag givetvis It take's a fool to remain sane, för det är ju den man först tänker på liksom, och så var det inget mer med det. Jag tog fram min ipod, tänkte att det där var ju lite lustigt och så blev det tid för avgång.
Det var andra gången en okänd, som inte ville att jag skulle skänka pengar, började prata med mig på tunnelbananen. Första gången var en liten flicka på fyra år. Två personer av väldigt många av de olika människor som jag åker med varje dag. Det blir inte en hög procent det inte. Tyvärr.
Och vet ni hur många okända jag har börjat prata med? Noll.
Därför blir det trots allt såhär:
Andra tunnelbananenåkare - Julia: 2 - 0
Kommentarer
Trackback
