Don't compare the worst in them...
...with the best in you.
När jag konfirmerades och döptes för närapå fem (!!) år sedan fick jag bland annat en andaktsbok av mina föräldrar. Under ytan II heter den och om man har varit tonåring i kyrkliga sammanhang kan det nog vara så att det är troligare att man har kommit i kontakt med den, eller dess föregångare, än att den har lyst med sin frånvaro. Och det är med all rätt för den har fruktansvärt bra och tänkvärda berättelser som berör livsåskådning, självbild, trygghet, relationer med mera. Vissa av dessa berättelser har etsat sig fast hos mig och blivit till ganska tydliga tips på hur man kan förhålla sig till sig själv, sitt ansvar, omvärlden och Gud. En av dessa är "Grindarna".
Grindarna handlar om den liknelse som författaren gjorde för ett antal högstadieklasser när denne fick i uppdrag att hålla ett antal 60-minuterspass om sex och samlevnad. För att förklara vikten av att vårda varandra och sig själv beskrev författaren den egna personen som omgiven av en mängd staket och grindar för att skydda det som finns innanför. Vidare fick högstadieklasserna förklarat för sig hur varje fördjupat steg, från "hej" till djup relation, kan liknas vid en grind som öppnas allt närmare den andra personens kärna. Avslutningsvis förklarade författaren för klasserna hur viktigt det är att, när man upplever att relationen måste ta några steg tillbaka, gå ut genom grindarna och stänga dem bakom sig. Anledningen till detta beskrivs bäst med författarens egna ord:
"Ju fler grindar du gått in genom, desto fler grindar måste du passera om du ska ut. Visst kan man sätta sig i en bulldozer och köra rakt igenom. Problemet är att man lämnar en djupt sårad människa bakom sig. Detta tror jag är viktigt att veta. Om det är svårt att bli insläppt genom en människas grindar, så är det om möjligt ännu svårare att komma ut utan att riva ner och förstöra alltför mycket."
Jag tänker lite så att om vi kunde ta hand om varandra på det sättet, varsamt och stegvis stänga grindarna och inte riva staket, så skulle vi bespara varandra så oerhört mycket. Givetvis är det inte alls lätt leva upp till det, särskilt inte eftersom det inte riktigt är de förväntningar som vi uttalat har på oss, men det skulle kanske vara FETT om det var så. Om man kunde se sig ansvarig för de grindar man öppnat hos sina vänner eller, kanske ännu oftare, sitt "ex" (en parentes: har sjukt svårt med det ordet) och inte hävda sig ha någon slags rätt att dra ifrån alltihop för att det inte riktigt passade längre och lämna någon kvar som borde CHILLAAAAAAAAA eller TAGGA NEEEER eller SLUTA ÖVERREAGERA.
För det handlar om ansvar och jag vet inte hur många gånger jag har hört om människor som utsatts för det där, att någon kört bulldozer genom staketen och (utåt sett) frånsagt sig just det där stackars ansvaret som är så jobbigt. Och det har alltid gett onödigt dåligt resultat.
Visst vore det lite häftigt ändå? Om vi tänkte på grindarna och vilka grindar vi har öppnat hos varandra och hur vi vill förhålla oss till dessa?
Jag tror det.
När jag konfirmerades och döptes för närapå fem (!!) år sedan fick jag bland annat en andaktsbok av mina föräldrar. Under ytan II heter den och om man har varit tonåring i kyrkliga sammanhang kan det nog vara så att det är troligare att man har kommit i kontakt med den, eller dess föregångare, än att den har lyst med sin frånvaro. Och det är med all rätt för den har fruktansvärt bra och tänkvärda berättelser som berör livsåskådning, självbild, trygghet, relationer med mera. Vissa av dessa berättelser har etsat sig fast hos mig och blivit till ganska tydliga tips på hur man kan förhålla sig till sig själv, sitt ansvar, omvärlden och Gud. En av dessa är "Grindarna".
Grindarna handlar om den liknelse som författaren gjorde för ett antal högstadieklasser när denne fick i uppdrag att hålla ett antal 60-minuterspass om sex och samlevnad. För att förklara vikten av att vårda varandra och sig själv beskrev författaren den egna personen som omgiven av en mängd staket och grindar för att skydda det som finns innanför. Vidare fick högstadieklasserna förklarat för sig hur varje fördjupat steg, från "hej" till djup relation, kan liknas vid en grind som öppnas allt närmare den andra personens kärna. Avslutningsvis förklarade författaren för klasserna hur viktigt det är att, när man upplever att relationen måste ta några steg tillbaka, gå ut genom grindarna och stänga dem bakom sig. Anledningen till detta beskrivs bäst med författarens egna ord:
"Ju fler grindar du gått in genom, desto fler grindar måste du passera om du ska ut. Visst kan man sätta sig i en bulldozer och köra rakt igenom. Problemet är att man lämnar en djupt sårad människa bakom sig. Detta tror jag är viktigt att veta. Om det är svårt att bli insläppt genom en människas grindar, så är det om möjligt ännu svårare att komma ut utan att riva ner och förstöra alltför mycket."
Jag tänker lite så att om vi kunde ta hand om varandra på det sättet, varsamt och stegvis stänga grindarna och inte riva staket, så skulle vi bespara varandra så oerhört mycket. Givetvis är det inte alls lätt leva upp till det, särskilt inte eftersom det inte riktigt är de förväntningar som vi uttalat har på oss, men det skulle kanske vara FETT om det var så. Om man kunde se sig ansvarig för de grindar man öppnat hos sina vänner eller, kanske ännu oftare, sitt "ex" (en parentes: har sjukt svårt med det ordet) och inte hävda sig ha någon slags rätt att dra ifrån alltihop för att det inte riktigt passade längre och lämna någon kvar som borde CHILLAAAAAAAAA eller TAGGA NEEEER eller SLUTA ÖVERREAGERA.
För det handlar om ansvar och jag vet inte hur många gånger jag har hört om människor som utsatts för det där, att någon kört bulldozer genom staketen och (utåt sett) frånsagt sig just det där stackars ansvaret som är så jobbigt. Och det har alltid gett onödigt dåligt resultat.
Visst vore det lite häftigt ändå? Om vi tänkte på grindarna och vilka grindar vi har öppnat hos varandra och hur vi vill förhålla oss till dessa?
Jag tror det.
Kommentarer
Postat av: amanda
braaaaaaaaa!
Trackback
