Julica

... and you'll begin to wonder why you came.


Här ovan ser ni vad som hände när jag, Jossan och Signe blev ensamma i Irmas studentrum. Lite otippat ändå.

Och Signe står för allt som kräver kunskap, det vill säga kamerahantering och efterarbete. Bara så ni vet.

...det finns ingen pausknapp på livets videospelare.

Äntligen en lista i min smak!

Gör en lista över 10 band/artister du gillar (ingen speciell ordning.)

1. Red hot chili peppers
2. Timbuktu
3. Daniel Adams Ray
4. Terese Fredenwall
5. Peter Jöback
6. Lady Gaga
7. U2
8. John Frusciante
9. Salem al Fakir
10. John Mayer

Vilken låt är din favorit med nr 6?
Lady Gaga.
Hm.. Judas tror jag nog! Eller telephone för alla minnen..

Vilken är din favoritlåt med nr 8?
John Frusciante.
Time tonight är ju fortfarande fin... Fast At you enemies är skön!

Finns det någon låt med nr 9 som får dig att gråta?
Salem al Fakir
Nej, men många som får mig vemodig.

Hur många gånger har du sett nr 4 live?
Terese Fredenwall
En! I Vänkan!

Vilken är din favoritlåt med nr 5?
Peter Jöback
Under morgonljuset kanske... Eller...aaah, vetej!!!

När hörde du nr 3 för första gången?
Daniel Adams Ray
Jag vet inte, första gången som jag minns var hos Frijoh i november 2010 tror jag.
 
Hur upptäckte du nr 10?
John Mayer
Via en kompis så sent som i ettan tror jag. Fast jag hade hört Waiting on the world to change innan såklart.

Vilken är din favoritlåt med nr 7?
U2
Jättesvår! Kan faktiskt inte alls svara på den.

Hur många gånger har du sett nr 9 live?
Salem Al Fakir
Bara en tror jag faktiskt. I Umeå 2010.

Finns det någon låt med nr 2 som får dej att gråta?
Timbuktu
Näe, men jag blir fruktansvärt sentimental av Dansa för att den är så besvärligt mollig men fin.

Viken är din favoritlåt med nr 1?
Red hot chili peppers.
Hahahaha!! Vilket skämt. JAG HAR INGEN ANING. Eller jo, jag brukar säga Charlie så jag säger väl det nu också.

Hur länge har du lyssnat på nr 2?
Timbuktu
Mer frekvent sedan typ juni iår.

Till slut, vilket nr är bäst?
Nummer ett eller två faktiskt.

...vem ska lära dina barn?

Nu ska jag klaga. Såhär skulle min dag ha sett ut:

-9.00 - sista förberedelser.
9.10 - Nyckelfix
9.20 - Tunnelbana+buss (med SL) till Bromma flygplats
10.30 - incheckning + väntetid
11.00 - Avgång
12.05 - Ankomst
12.10 - Pappa hämtar väskan och mig och tar väskan i bilen på vägen hem.
Sedan oklart men troligen snabbid på stan för att inhandla diverse gåvor och efter det hemfärd senast kl.15 med buss och utan packning.

Det var alltså planen.

Så här har dagen sett, och kommer att se, ut:

09.00 - Krångel med vårat sopnedkast som var för litet för soppåsen = försening.
09.30 - Tunnelbana till Centralen (som jag stundom avskyr)
10.00 - Flygbuss (=60 kronor extra i utgifter)
10.30 - Incheckning + väntetid
11.40 - Avgång (det är här det spårar på riktigt)
12.46 - Ankomst (=pappa hinner inte hämta mig eftersom han var tvungen att vara på jobbet klockan 13.00)
13.00 - Inse att nästa flygbuss går 14.30
13.01 - BRINNA AV!!!!!!!!!!!
13.30 - Köpa internet för 50 svenska riksdaler/timme.
14.30 - Åka flygbuss med en sjukt stor väska + två mindre varav en innehåller världens tyngsta dator.
15.01 - Åka vännäsbuss med en sjukt stor väska + två mindre varav en innehåller världens tyngsta dator.
15.45 - Gå hem till huset med denna packning.
15.55 - Falla ihop på hallgolvet.

...håller jag om dig, håller av dig, håller avstånd.

Nordkoreas ledare är död, Saab har gått i konkurs, jag har tvättat för sista gången här i Högis, drar snart iväg på min sista föreläsning, ska packa, städa och äta laxen som jag kom på att vi har i frysen när jag kommer hem och imorgon stegar man väl iväg till tunnelbananen mott Hässelby Strand, kliver av i Alvik, tar buss 110 mot Bromma flygplats, flyger med de varma handdukarna och landar i Alvik i Umeå.

Sedan är det inget mer med det.

Sitter och ser en massa Schulman Show. Alldeles nyss avverkade jag Idol-specialen. Sibel och Daniel Breitholtz gästade studion. Ingen märkvärdigt alls egentligen. Mest Daniel som pratade och så, vilket jag i och för sig inte har något emot. Eller egentligen ska jag väl inte säga så mycket om någon av dem, de är inte huvudpersonerna i mitt liv över huvud taget. Knappt sådana som är i bakgrunden heller. Vad heter de förresten? S..s..s.. för några dagar sedan sa jag ju till och med att jag skulle satsa på en karriär som en sådan. VAD HETER DE?! Det här med att glömma ord för saker man vet kallas anomi, det vet jag. Men vafalls, inte stuntman. S...s...s... STATISTIKER... fast vad heter som sysslar med statistik då? Nej, en statistiker är en sådan som sysslar med statistik såklart. VAD HETER DE?! Ssss.. jag måste googla. STATISTER HETER DE SÅKLART.

Så, nu är jag nöjd. Sibel och Daniel är inte ens statister i mitt liv. Sådärja.

Nu kan vi fortsätta. Idol-special i Schulman Show var det. Helt okej avsnitt med uselt ljud. Givetvis kom de en bit in i programmet in på skvaller, skandaler och sex. Tre s som kanske egentligen borde vara relativt ointressanta i musiksammanhang men som istället tyvärr blir lite väl exponerade, särskilt i kombination med varandra.

Nåväl, självklart fick Sibel frågan om hon hade haft sex med någon i idol. En osmaklig fråga kan tyckas men i sitt sammanhang inte helt obefogad. Schulman Show är nämligen, för er som inte vet det, i allmänhet ett ganska intimt och privat program och de var inne på ämnet så det hade snarare varit märkligt om funderingen INTE smög fram så att säga. Det intressanta var det svar som Sibel gav och reaktionerna på detta. Ungefär såhär såg det ut:

Alex: Har du haft sex med någon i idol?
Någon: Men Gud...
Sibel: Nej.
Fniss och skratt och utandning från övriga i studion.
Daniel: Då är du nog en av de få som inte har haft det.
Sibel: Ja...Jag var faktiskt oskuld..
Alex (uppriktigt förvånad): Näe?
Sibel: Vilken tystnad.
Alex: Ja men vilken otrolig...
Daniel: Hehe, vad tycker du att vi ska säga om det?
Markus: Är detta ett Tourettes syndrom program så är det lika bra att hålla tyst...

Och jag tycker detta är intressant och en ganska tydlig bild av hur det faktiskt ser ut idag. Sexbegreppet slängs det lite hejvilt med och många gånger med förutsättningen att alla blir av med oskulden när de är typ 13 eller något sådant. Det motsatta framstår lätt som lite...speciellt och gärna också lite pretto och får folk obekväma på ett helt annat sätt.

Jag dömer ingen för när de väljer att göra sin eventuella "debut" men jag tycker det är väldigt BRA när någon kommer in och, lite sådär i förbifarten, säger att hon var oskuld också som 17-åring. Hon är häftig Sibel som pratar om icke-erfarenheter på samma flyktiga och hyfsat avslappnade sätt som många pratar om erfarenheter på området. Det är en självklarhet för henne, inte någon moralkaka. Och jag tror att det behövs fler som i media på ett lika avslappnat sätt nämner (inte föreläser om) sex ur det perspektivet.

För helt ärligt, visst finns det någon som är med mig i hypotesen att övriga i studion hade haft lättare att acceptera ett svar som "nej, jag hade ju pojkvän då så jag ville självklart inte vara med andra" än "nej jag var oskuld då och ..... (+ ett resonemang som vi tyvärr inte fick höra)"?

Jag hoppas att ni förstår mig rätt. Det handlar inte om att jag vill att man inte ska prata om det. Det handlar om att jag tycker att om man avslappnat och lite "klatchigt" kan prata om frågan åt ena hållet måste man kunna vända på den. Inte bli ställd så fort någon berättar om att de inte har den sortens erfarenheter som "efterfrågas".
Det handlar inte heller om att sex ska bli ett "skämmigt" samtalsämne igen. Det handlar om att jag vill att det ska bli en fråga som diskuteras utifrån olika perspektiv men med samma bild av personerna på båda sidor. Utan att något framstår som moraliskt rätt eller fel när det gäller oskuld eller ej.
Det handlar om att jag vill att det ska MÄRKAS att folk vet (för de tror jag att de flesta gör) att människor skiljer sig i uppfattningen om ämnet.

Kort och gott tycker jag att det var svagt av övriga i studion att så påtagligt förvånas över Sibels svar och dessutom bli så obekvämna med det att de inte ens kunde låta henne utveckla det. Som att de utgick ifrån att hon antingen skämdes över detta faktum och helst inte ville prata om det eller att hon stod för det och var pretto och förtjänade en applåd. Jag förstår det inte. Om man nu så fritt kan prata om sex hit och dit och sedan måste applådera när någon har valt att vänta, vad har man då för syn på det egentligen? Någonting fult? Någonting man skäms över? Någonting som man egentligen inte borde syssla med över huvud taget? Jag som trodde att det var lite det synsättet man ville komma ifrån när man började prata om det i media på det här sättet.

Jag är inte helt säker på att jag kom fram till min poäng fullständigt. Ville nog tangera tanken om att något har gått fel när ett resonemang om sex inte kan utgå ifrån att vara oskuld utan att stämningen blir spänd på ett märkligt vis. Dessutom ville jag nog också uppmärksamma er om att det verkar som att folk inom media är bättre på att bemöta någons erfarenheter än någons icke-erfarenheter på området, vilket i sig nog säger en del om hur det ser ut bland oss andra också.
Men allra mest var det bara en betraktelse.

...och allt jag skriver blir samma skit.

Amanda gav blod idag. Bra gjort! Något jag verkligen aldrig kommer våga, får rysningar av blotta tanken på känslan när blodet rinner ur kroppen. Fy bubblan. Hur som helst, hon går runt här och är lite smygyr, vilket är helt förståeligt. Men i vårat icke-förhållande (dvs fejkförhållande/inteförhållandeöverhuvudtaget/vänskap) blir jag, likt en man som blir sympatigravid, sympatiyr. Så fort det snurrar till för henne visar det sig att detsamma sker för mig. Utan att vi är medvetna om varandras tillstånd.

Och det här, det liknar ju ingenting. Vad är det frågan om?

PS. När vi ändå är inne på det här med att bli gravid får jag äntligen säga HUR GLAD JAG ÄR över att Josefin och Joel (och Valle) ska få tillskott i familjen så att säga!!! DS.

Klockan slår 00.15. Jag sitter i soffan. Kuddarna på golvet. I sängen lite längre bort ligger mina två dramaqueens till väninnor. Hanna och Emma heter de. Två fina människor som tenderar att...REAGERA på saker och ting. Jag vill inte använda ordet överreagera för vem har rätt att bestämma när någon överreagerar egentligen? Kan man ens överreagera? Reagera för mycket? Ja, det är klart att man kan det. Men få gånger har man rätt att säga när detta sker hos andra än sig själv.

Men som sagt, de reagerar. Och det är kul. Det leder till att ingen kvart (eller ska jag skriva minut?) blir den andra lik. Och om man mot förmodan skulle märka att ojoj, nu har det visst gått 16 minuter med samma känsloläge och vänskapsläge (de "bråkar" en del) kan man bara säga Högtorp så får man REAKTION hos de båda. Ett litet tips bara om ni någon gång skulle träffa dem.

Högtorp. En rolig historia förresten. Ingen vet egentligen vad som hände men tydligen så hävdade Hanna - eller Emma - att vi bodde i Högtorp, inte i Högdalen, när de åkte tunnelbana igår. Det är allt. Förutom det lillalilla faktum att båda hävdar att den andra stod för felsägningen. Sedan är det allt. Förutom det lillalilla faktum att de blir oense, nej fiender, så fort detta kommer på tal också. DET är allt.

SånuvetnidetImorgonskajagtittapåbildernasomdehartagitmedminkameraHejdå.

...when it goes to your head?

Som svar till anonym så gjorde jag en vild gissning att jag hade panik när jag föddes. Det måste man ju ha haft liksom. Obehaglig upplevelse på alla de sätt och vis.

I övrigt är det visst tio dagar kvar till julafton idag. Den lilla var jag inte beredd på! Sedan är det visst mindre än en vecka till Vänkandags också. Den var jag mer beredd på. Fast det är ändå lite tokigt måste jag säga. Men kul!

...snart är vi förbi den tid som varit.

Tänk om man fick samla alla sina vänner i en liten ask och ta med den överallt. Det vore något alldeles extra det.

Tagga det här förresten...

...fast asså näe.

Jag och Amanda fick lite inspo av Helenius Hörna och gjorde våra egna livskurvor någon gång förra månaden. Här nedan ser ni min. Inte helt tillförlitlig, streckade lite på känsla ibland så att säga, men ja, det kan ju vara kul med lite bilder på bloggen tänker jag.

Förresten så är topparna under första åren jular och födelsedagar. Tror att jag tyckte det var livets höjdpunkter då nämligen. Men man kan ju aldrig så noga veta såklart.

...alla fattar utom du.

I början av terminen tipsade någon viktig person hela Aula Magna om att man skulle göra sitt eget schema för att klara studierna. Det var kul. Särskilt eftersom han sa att det är av största angelägenhet att man ser till att ha en bra balans i sitt schema. Får inte vara för mycket studier och för lite fritid för då blir det obalans och då blir det kaos liksom. Ungefär så sa han. Han visade också hur "någon" (förmodligen en extremt fiktiv person för jag kan inte gissa att en enda student gör ett så ambitiöst schema som han visade) hade felbalanserat lite med alldeles för mycket studier. Det resulterade i att den här studenten började karva lite på tidsramarna, en sovmorgon där, en fika här och ja, ni förstår. Den här studenten var också på fest en kväll (det var inplanerat i schemat) och "ja, sen sov hon över hos någon och kom inte hem förrän på eftermiddagen dagen efter". Det var den roligaste delen i hans presentation. Mest för att det var då som han kom in på det här med balansen och att det är viktigt att man också tar tid för "beröring". Jag förmodar att han tänkte att man skulle schemalägga även den. Och det ÄR komiskt att universitetet tipsar om att schemalägga sådant!

Nåväl, jag har själv ett schema nu. Absolut inte lika detaljerat och det inkluderar INTE beröring. Men fortfarande ett schema. Det kommer att få veckan att springa iväg. Kul.

...kan se dina under, Gud.

Satt på tunnelbanan ikväll. Hyfsat trött, blöt, kall och sliten. Fick ett samtal. Detta är början på dialogen:

Jag: Halloj!
Saga 5,5 år: HEJ JULIA!
Jag: Heeej!
Saga 5,5 år: Jag saknar dig!

Då blev jag helt otroligt jätteglad. Och blir det fortfarande när jag tänker på det. Bara så ni vet.

...och drömmer på dagen.

Jag vill hem till Vänkan och träffa alla människor som jag har i mitt hjärta och som hör platsen till. Och mina fina vänner i Umeå. Nu på en gång. Det är inte så länge kvar nu. Inte ens två veckor faktiskt.

Och det är ju kul.

Samtidigt vill jag aldrig lämna Högis och allt som har hört den här tiden till med Amanda, nyfunna vänner, besök, kreativitet, randomgrannar medmeramedmeramedmeramedmeramerameramer. Och faktiskt är det ganska lång tid kvar tills detta måste ske. Massa föreläsningar ska hinnas med, en tripp till Uppsala, kontraktskrivning, metodrapport, equmeniafix, någontingstörrefix, Svansjön (!!!), Hanna och Emma, Amandas mamma och förhoppningsvis ett kyrkligt besök.

Och det är ju kul.

Är alltså som ni förstår inne i en tid då jag längtar ihjäl mig efter alla människor och i förväg saknar tider som är nu.

Och det är ju inte så jättekul.

Jag är väl medveten om att man inte ska bygga sina åsikter på en enda artikel, i synnerhet inte när den handlar om en än så länge opublicerad studie från Karolinska instituetet. Gissar att det är mycket av vinklar, synpunkter och diskussion som försvinner när en hel forskningsstudie ska återges liksom. Men nu gör jag det ändå, med risk för att jag kan ha helfel.

Artikeln hittar ni här.

Rubriken är "Jympa kan förhindra mobbing". För det första skulle jag vilja stava gympa med g och ingenting annat men jag tror att båda två är rätt så det hör inte hit. I alla fall så handlar det alltså om en studie av Susanne Bejerot där hon har undersökt om det finns ett samband mellan motorisk förmåga och mobbing. Metoden har, om jag har tolkat artikeln rätt, gått ut på att fråga 2000 nu yrkesverksamma vuxna om deras uppfattning om sina grundskoleår med avseende på mobbing, prestation och motorisk förmåga. Resultatet visade i korthet att de som upplevde att de hade sämre motorisk förmåga än sina jämnåriga i högre utsträckning också angav att de blivit mobbade som barn.

(Redan här kan man fråga sig varför man har valt att göra undersökningen på vuxna och inte på dagens barn som faktiskt vistas i den miljö där man har valt att undersöka mobbing. Men hon är docent så jag gissar att hon har avsevärt mycket bättre koll än vad jag har vad det gäller avgränsningar och så vidare.)

Artikeln avslutas i vilket fall som helst med ett tips från Bejerot angående hur man kan hjälpa de utsatta barnen i skolan:
"Det kan till exempel handla om ge barnen extra gymnastik som tränar motoriken på ett värdigt sätt. Sedan bör skolan också jobba mer med barnens självförtroende, säger hon".

Det är just det där som låter så befängt i mina öron! Ett barn som blir mobbat skulle aldrig ha gjort något annorlunda för att inte bli det! Det är aldrig, aldrig, ALDRIG den mobbades fel! Ett barn ska kunna vara i skolan utan att skilja på höger och vänster och utan att kunna göra kullerbyttor eller fånga en boll och ändå inte bli utsatt. Ett barn ska till och med kunna vara i skolan och inte klara av att öppna bänken utan att få bänklocket i huvudet OCH ÄNDÅ INTE BLI MOBBAD! Vi kan inte utrota mobbing genom att utrota olikheter, vi ska utrota mobbing genom att utrota TÄNKET att olikheter är negativt. Vi ska utrota mobbing genom att ge barnen en möjlighet att förstå att vi är olika men att alla behövs. För så är det, vi är olika, det kan ingen ta ifrån oss och det är någonting väldigt fint och bra också men ingen olikhet är bättre än någon annan, det är något konstigt hittepå som vi får för oss då och då bara.

Sedan bör man kanske hjälpa barn med dålig motorik för att motoriken i sig är viktig för deras egen överlevnad. Men den ska inte vara viktig för deras sociala acceptans hos andra. Punkt.



PS. Jag funderar lite på om hon över huvud taget har några bevis på att de barn som uppgav att de hade dålig motorik och blev mobbade faktiskt hade dålig motorik på riktigt. Det är klart att man tror att man har det om man alltid blir vald sist på idrotten (för jag gissar att vissa av de tillfrågade gick i skolan när DET ansågs som en okej metod) och det är också klart att man känner sig klumpig och drumlig och fumlig om man känner sig negativt iakttagen av  klass"kompisarna" men känslan säger här väldigt lite om den faktiska motoriska förmågan. DS.