Julica

...baby I will keep this fire burning.

Sedan jag skrev imorse (det var förmiddag egentligen, jag vet!) har jag hittat:
- gratis drickyoughurt på uni
- Timbuktu på tunnelbanan
- en julgran utanför köksfönstret

och det är ju inte varje dag det händer!

...om inte du var den som hade rätt.

Drömde så hemskt om en orm inatt. Det var i Ockelsjö, vid det hus där min kära farmor och farfar bodde förut, och jag var utelåst när det plötsligt kom en orm slingrandes. Smart som jag är började jag kasta stenar mot den för att den skulle bli rädd och ge sig av. Det hände inte. Istället förstod den att det var jag som kastade stenarna och slingrade sig mot mig och uppför yttertrappan och lyfte upp "halsen" sådär som en kobra och var precis påväg att attackera mig så våldsamt när jag vaknade med rysningar i hela kroppen.

Nog om detta. Morgonen har i övrigt vara bra. Vi upptäckte hur liten världen är och så. Inget märkvärdigt alls. Jag har bränt sönder min mun med hyfsat starka nudlar också. Inget märkvärdigt alls det heller. Nu är det snart utbildningsdax.

Hejdå.

...är inte särskilt speciell. Heter ju Julia i förnamn och Carlsson i efternamn och eftersom det inte är det ovanligaste namnet i Sverige direkt får man lätt problem när man vill ha användarnamn eller mailadresser eller för all del en bloggadress som syftar på namnet. Då får man ta det som går, nämligen att manipulera bokstäverna på smidigt vis. Då står man inför lite olika alternativ:
Juca
Julcar
Julica

och då känns Julica närmast mitt riktiga namn. Faktiskt.

På den vägen är det.

Jag vill så gärna hävda att jag har bra humor men när jag kommer på mig själv med att skratta högt åt den här så börjar jag faktiskt tvivla på det hela...




Den ÄR faktiskt väldigt rolig... Tyvärr...

Frågor i stil med denna har minst sagt varit på tapeten i veckan. Anledningen är att vi har spelat Amandas tjejmiddagspel lite väl många gånger och att jag dessutom har försökt skriva klart mina sidor i hennes Mina Vänner-bok. Det sistnämnda är en uppgift som jag påbörjade för två månader sedan. Både en och två gånger har jag därför förväntats delge saker som jag ångrar, dåliga vanor som jag har och saker som de andra inte vet om mig. Men jag har inte lyckats. För mig hänger alla dessa ihop alldeles för mycket nämligen. Särskilt de två första.

Men nu ska jag i alla fall en gång för alla försöka skriva om en dålig vana som jag önskar att jag inte hade!

Som de allra flesta människor har en hel drös med dåliga vanor. De är av olika karaktär och alltifrån ytliga, dumma och komiska till genomdumma och på djupet idiotiska. Men samtidigt som i alla fall de där sistnämnda kan vara extremt dåliga så måste jag klyshigt nog säga att de mitt i allt är väldigt viktiga också, leder till insikter och fördjupad förståelse för diverse olika ting och personligheter och så vidare. Det är därför det här är så svårt. Och för att jag tycker att det finns två olika typer av dåliga vanor; de vanor som är dåliga för min omgivning och de som inte är de allra bästa för mig själv. Kruxet med det här är att varje vana i sin tur har två sidor där de vanor som är dåliga för min omgivning kan vara bra för mig och de vanor som är sämre för mig själv kanske är bra för min omgivning. Och eftersom jag rätt igenom TVÄRVÄGRAR att bara se till mig själv (även om jag tyvärr sviker det här löftet ibland) väger omgivningen tungt i mitt resonemang i frågan samtidigt som jag är tillräckligt insiktsfull för att förstå att det aldrig blir bra att räkna bort sig själv ur sitt liv.

Dessutom, för nej, inledningen är inte slut än, så finns det YTTERLIGARE en dimension, nämligen denna:
De vanor som är dåliga för min omgivning men bra för mig är samtidigt inte bra för mig eftersom min omgivning drabbas negativt, vilket i sin tur kan ha negativ inverkan på mig själv. Samtidigt kan de vanor som är dåliga för mig men bra för min omgivning vara bra för mig själv eftersom jag i längden kan få ökad förståelse för något eller någon, vilket sällan kan skada. UTÖVER DETTA kan de vanor som till en början är dåliga för min omgivning men bra för mig bli bra för min omgivning om DE kommer till insikt om varför jag har gjort på detta vis. Omvänt kan de vanor som är dåliga för mig men bra för min omgivning tillslut bli dåliga för min omgivning eftersom de i sin tur missar insikter som de skulle ha kommit till.

Och givetvis menar jag inte alls att detta är ett resonemang som enbart är applicerbart på mig själv. Tvärtom tror jag att det många gånger är allmängiltigt för hela världens befolkning. Vi lever ju i grupp och kan i princip inte göra någonting som inte påverkar någon annan. Faktiskt. Om man ska vara extrem.

Om man inte ska vara extrem utan bara skriva om en dålig vana som man önskar att man inte hade och heter Julia Carlsson och är enda skrivande på den här bloggen och inte ska analysera för djupgående kan man välja att skriva om två av många dåliga vanor. Och man kan välja att skriva en lite ytligare och en lite mer djupgående. Och då ska man helst skriva i jagform.

1. Jag har en liten hobby som inte fyller någon som helst funktion och som har följt mig genom hela livet. Den är rätt oskyldig i sig och går ut på att lära sig sångtexter. Jag kan komma på mig själv med att lyssna på samma låt om och om och om igen för att lära mig texten. När jag har gjort det är jag nöjd. Jag behöver självklart inte framföra sången på någe vis. Allt det här är ju i sig inte så farligt och jag räknar det inte som en dålig vana över huvud taget eftersom det inte gör varken mig eller någon annan särskilt illa. Det dåliga i vanan är när den yttrar sig i sociala situationer. När jag lyssnar på musik med andra människor i rummet och helt sonika får för mig att stänga av vad alla andra säger och enbart kontrollera om jag fortfarande kan texen till Decembernatt eller Såpbubbler eller någon annan randomlåt. ELLER när jag tillsammans med mina vänner börjar tralla på någon låt som jag olyckligtvis kan lite för väl och därför inte kan ge mig förrän jag har tagit mig igenom hela, trots att de andra inte visar samma intresse...

2. En annan dålig vana jag har är att jag tänker. Mycket. Fram och tillbaka, hit och dit, för och emot, å ena sidan å andra sidan och ja eller nej eller kanske eller sluta fast näe ELLER VA?! Det gör att man lätt fastnar fast man inte vill och inte vet om man inte vill för att man inte vet om det är dåligt att fastna för att alla säger att det är dåligt eller för att det är det på riktigt och om man inte vill fastna för att man känner att det är dåligt så vet man inte om man känner så för att alla alltid har sagt att så är det eller för att det är dåligt på riktigt. Det leder i sin tur till att man funderar på vad detta "på riktigt" är och vad man ska klassa som "på riktigt" och vad det är som gör att man inte kan det. Och sådär håller man på tills man inser att det ordnar sig på bästa sätt förr eller senare och att man antingen förbättrar eller försämrar men sällan förhindrar genom att tänka som man gör.

...how many times will you try?

Ibland slår det mig att det fanns en tid då jag redan var på skolan vid det här klockslaget. Och dansade. Och hade påbörjat bussresan dit en timme tidigare. Det är då man börjar fundera på HUR MAN LYCKADES.

Nu är klockan halv nio och jag är brutalt trött för att jag måste ÅKA om en halvtimme.

...blixtar prickar dig.

En rolig grej med att läsa psykologi är att man ibland blir visad youtubeklipp från diverse experiment genom tiderna. Nu ska jag delge er två favoriter. Kommer inte ihåg om jag har visat ena förut men det gör inget, den är kul ändå!

Favorit nummer 1
Detta klipp är ju för vansinnigt charmigt måste jag säga.



Favorit nummer 2
Detta klipp är ju för vansinnigt kul måste jag säga. Försöksdeltagarens miner är faktiskt oslagbara. Att han dessutom ger med sig gör det hela brutalt underhållande.

Mitt andranamn är Carolina och det är ett andranamn som jag nog alltid har varit relativt tillfreds med. Har något minne av att jag som nioåring eller någe tyckte att det skulle vara helfestligt att ha Carolina som tilltalsnamn till och med. Det var lite ovanligare än Julia nämligen.

Har förresten hört några ord om att det var snack om att jag faktiskt skulle få Carolina som tilltalsnamn. Att pappa tyckte mer om det eller något men så blidde det inte i alla fall. Fick Julia istället, av praktiska orsaker. Mina systrar börjar på J så om jag skulle följa mönstret skulle de slippa märka om kläder och sånt som skulle ärvas. Och Julia var det enda kvarvarande namnet på bokstaven som mor och far kunde tänka sig att ge mig och på den vägen blev det (det inofficiella skälet, det officiella har jag ingen aning om).

Men ja, Carolina, det är iallafall ett helt okej andranamn det som sagt. Kul att säga ihop med mina andra namn också; Julia Carolina Carlsson. Låter lite som galopp eller något. Prova för sjutton gubbar!

...förstår ni att han aldrig finns där man tror han är.

Imorse klockan 07.30 hände något mycket märkligt. Det var nämligen någon tokfrans till människa som fick för sig att hans mamma bodde i vår lägenhet. Och nog för att jag har omkring 16 barn i Vänkan sedan gammalt men jag upplevde jag inte någon form av konnektion till den här mannen/killen. Kan inte direkt påminna mig om när jag skulle fött fram eller gött eller uppfostrat honom så att säga. Amanda upplever detsamma, vittnar hon. Alltså om sig själv och mannen.

Nåväl, 07.30 stod klockan på vid den aktuella händelsen som sagt och denna stackars människa hade inte begripit att man alltid ska försöka bete sig som folk, allra helst så tidigt i ottan. Nej, han tog i för fulla muggar och bankade på dörren och ropade i brevinkastet att hans mamma skulle öppna för det var ju bara han och bankade igen och avslutade med att sparka rejält innan han lämnade platsen.

Vid det laget hade jag maxpuls. Troligen Amanda också.

Nu har dagen gått och han har inte kommit tillbaka, gudskelov!

Okej, den här är faktiskt tråkig. Om jag fick 100 000 kronor skulle jag spara. Järnet. Till framtiden. Till boende. Till studier. Eller till framtida resa om det nu skulle bli aktuellt. Just NU skulle jag inte spendera dem i alla fall. Spara, som sagt.

...parfym och neon.

Amanda blev helt sonika ledig idag så hon sover än. Själv sitter jag med en otroligt stor kaffekopp och skriver på en inledning till terminens tredje rapport à la PA100 (gillar att jag fortfarande refererar till en kurs i gymnasiet, kommer nog aldrig någonsin att sluta med det). Och kaffekoppen behövs verkligen för vi var uppe till halv ett inatt och tolkade Veronica Maggios Snälla Bli Min. Jag beatboxade och Amanda rapade(musikaliskt rapande alltså)/sjöng/pratade. Högkvalitativt!

Annars har min jullängtan slagit till. Senare än vanligt tror jag bestämt. Men nu vill jag bara lukta på glögg och mandariner och äta lussebullar och köpa julklappar och mysa mest hela tiden. Och lyssna jättejättejättemycket på Peter Jöbacks julskiva, längtar så mycket efter att höra den att jag blir alldeles sentimental för att jag vet hur mysigt det kommer kännas i magen men jag vill inte börja redan nu för då förstörs alltihop och det här blev den längsta onödigt långa mening jag har skrivit tror jag. Jag längtar järnet redan till vårat julbord som vi ska i december i Vänkan också.

I övrigt är livet ganska fint. Efter två relativt onormala veckor med flygresor, Vänkanbesök, förvirring, begravning med mera med mera med mera känns det bra att vara tillbaka i Stockholm och det som uppenbarligen känns som en vardag fast jag inte själv visste om det och trots att den inte på långa vägar liknar den vardag som jag haft under mina tidigare år.

Och för att det ska återgå fullt till det normala har vi såklart besök inbokade: Irma nästa vecka, Simon Wendt första advent (kul rim, tänkte nästan inte på det!), mor och syster andra advent och Hanna, Emma och Amandas mamma fjärde advent. Bra saker alltihop! Vi är nog Sveriges mest varierande kollektiv som sagt.

...'till you're missing it alot.

Alldeles nyss hände två jättekonstiga saker:

- Vi såg Irma på riksnyheterna. Hon åt macka inför Juholt.
- Amanda bytte kanal när Aktuellt var avklarat. Sedan gick allt mycket snabbt. Plötsligt var det brottning som visades på televisionen och hon utbrast förtjust "Ååååååh, naaaaaakna överkroppar". Jag vände mig dramatiskt om med uppspärrade ögon och förstod inte alls vad som hände. Hon brukar bete sig på det viset. Det dröjde kanske två sekunder innan jag insåg att hon skämtade i sin entusiasm. Det var kul.

Jag är en saknarmänniska, vilket jag har påpekat både en och två gånger. Kan sakna de allra flesta människor och händelser och perioder om det ska vara så. Mina vänner kan jag sakna jättemycket. Och min familj. Jag kan sakna konfirmationen eller högstadiet eller den tiden när jag gick på Umeå Dansskola något alldeles kopiöst. För att inte tala om diverse somrar. Jag kan sakna att jobba med Julshowen, engelskalektionerna (!) på mellanstadiet, ja, faktum är att jag till och med kan sakna Julkul, som vi gjorde i sexan. Jag kan sakna när jag var yngre och mormor var piggare och farmor och farfar bodde i sitt gamla hus. Jag kan sakna jobbet i somras. Utöver detta kan jag sakna när jag, Hanna och Amanda spelade in våran lilla skiva och när vi hade mindre "spelningar" lite här och var i Vännäs kommun. Och sceniska. Och en massamassamassa annat.

Som ni kanske märker finns det inget övergripande tema på min saknad. Det handlar inte om genomlyckliga minnen. Den inkluderar inte bara mina närmaste vänner eller familjen. Den förutsätter inte att händelsen är oåterkallelig. Ändå är känslan densamma oavsett om jag saknar Amanda för att hon är i skolan eller engelskalektionerna i årskurs fyra.

För länge sedan hade jag svårt att finna mig i saknaden. Nu är jag van. Vet att den kommer då och då och att det enda som jag kan göra är att minnas, tänka, sörja eller glädjas. Men bara ett tag. För jag vet också att jag om ett halvår kommer att lyssna på en låt, se en bild eller gå en promenad som påminner om det som är nuet just nu och sakna. Och jag vet att det betyder att livet nu inte heller är sämre än för ett år sedan. Egentligen.

...I really hope you do.

Kvällen till ära har jag åkt flygplan för fjärde gången på en och en halv vecka. Alla dessa flygturer har gjort att jag på riktigt har arbetat fram en rutin för kanelbulle- och kaffelserveringen som Malmöaviation sysslar med. Rutinen ser ut såhär:

1. Någon säger i högtalarna att det bjuds på kanelbulle och kaffe.
2. Random flygvärdinna delar ut pappersmugg innehållande mjölkförpackning (liten givetvis), servett samt konstig träpinne. Vill det sig riktigt bjussas det på vatten också. I plastburk.
3. Servetten plockas tillsammans med träpinnen fram ur sin plastbehållare och läggs ut på brickan. Detta för att bullen inte ska kladda och äcklas mot det lilla bordsstödet. Om man känner för det kan man sedan i smyg använda träpinnen som trumpinne för att fördriva tiden. Men man måste vara uppmärksam på vilka människor man har omkring sig, samt inkänna hur man själv har framstått som människa inför dessa.
3. Random flygvärdinna bjussar på kanelbulle.
4. Väntan. Vid det här laget lär man ha fått känsla för om man redan verkar konstig inför de omkringvarande och därför inte har så mycket att förlora. Då används träpinnen som trumpinne igen. Annars håller man sig på den fronten och kikar ut genom fönstret eller läser tidningen eller något istället.
5. Fortfarande väntan. Man småtuggar på bullen. Kanske klämmer man på mjölkförpackning och upplever den där kittlande känslan av att NÄSTAN - men inte helt - förstöra den. Kanske funderar man på hur mycket mjölk det skulle bli OM man förstörde den.
6. Flygvärdinna nummer 1 frågar om man vill ha te.
7. Man blir irriterad inombords för att inte kaffet kommer före.
8. Man ignorerar flygvärdinna nummer 1.
9. Flygvärdinna nummer 2 erbjuder kaffe.
10. Man tackar ja.
11. Fikastund!

Men ikväll blev det knas! Enligt högtalarrösten bjöds det på "havre...kaka" istället för kanelbulle, kaffet levererades före teet och kakan kom I muggen istället för efter. Dessutom var det inte en havrekaka utan en havretärning. Stor skillnad för denna "tärning" såg ut som en Delicatoboll. Detta ledde till obehag och kognitiv dissonans. Min hjärna fick panik, kunde inte ta in fakta. Jag började tugga fradga och löpa amok längs gången och ingen vet riktigt vad som hände. Själv har jag faktiskt minnesluckor från förloppet. Piloten började sluddra om att kasta ut mig från planet som man kastade ut Jona från båten i Bibeln och om nödladdning och att besättningen kommer att bära röda västar när vi landar i vattnet och blås i munstycket och lampor längs mittgången och allt det där som redan sagts en gång.

Nåväl, lugnet lade sig tillsist och jag började titta på min havretärning, läste innehållsförteckningen, tyckte att det var snålt med choklad för att vara en chokladboll, tog en tugga, konstaterade att det inte smakade gift, drack kaffe, tog en tugga till, konstaterade att den verkligen var ljus för att vara en chokladboll också, analyserade varför man valt att ha så lite kakao och kom fram till att det såklart var av ekonomiska skäl. SEDAN, efter kanske halva intaget, insåg jag att jag verkligen inte alls satt och åt en Delicatoboll, att jag hela tiden vetat att basen i denna "tärning" var havre, att det därför inte på långa vägar var konstigt att de hade så snålt med choklad.

Då kände jag mig dum och lurad av mig själv.

...whom then shall I fear?

Tanken är att jag ska lämna lägenheten om 25 minuter. Än har jag inte duschat. Vet inte riktigt hur jag planerade detta.

...aldrig darra när andra ser.

Jag har för mig att min balettlärare sa något om att slalompjäxan och tåskon uppfanns ungefär samtidigt men att slalompjäxan sedan utvecklades bra mycket mer än tåskon, som idag i princip är likadan som då. Detta kan vara ett extremt faktafel men vi leker med tanken att det inte är det för i sådana fall gäller detsamma tandvården. I alla fall tandvården i Sverige. Hur extremt efter är inte den egentligen?

Jag hängde hos tandis häromdagen. Såklart var det inte veckans trevligaste så att säga men jag är halvhärdad vad det gäller tandläkarbesök så det gick ändå bra. Ända fram tills röntgen. Det är på den här fronten som tandhygiensindustrin är så sjukt efter resten av vården. Liksom, varför har inte någon kommit på ett smidigare sätt att röntga än att stoppa in en vass plastplatta i munnen? En platta som liksom skär in i den där delen under tungan där man är så otroligt känslig och som det antagligen inte är tänkt att man ska skadas på liksom. Som om inte det vore nog ska man dessutom plågas genom att själv vara tvungen att bita ihop så att det gör ännu ondare för att den där sablans plattan inte ska flyttas så att bilden blir suddig och fel och typ visar en röntgenbild av halva gommen istället eller något. Man ska liksom skada sig själv inför en tandläkare som helt lugnt och sansat sluffsar ut ur rummet och trycker på någon knapp så att man strålas genom kinden och får ett fruktansvärt ocharmigt kort av sina tänder.

Hur skulle det vara om någon uppfann en plastplatta med lite mjukare kanter så att man inte får obehagliga sår i munnen så fort man ska vara tandmodell?

Lämnade Umeå 9.35 imorse, landade på Bromma flygplats, utforskade efter en gansterbussresa Blå Linjen (främmande miljö), hängde på uni längelängelänge, hängde på Söder, lämnade resväskan i hallen, kramade Amanda och var allmänt glad över att vara i Högis igen, lyssnade på rapport om hennes helg, avlade rapport om min egen, åt middag, hamnade i soffan med Facebook och Spotify, går och lägger mig, hänger i lägenheten ett tag imorgon, drar till uni, vidare till sången, hem, packar, sover, åker till uni igen och sedan tillbaka till Vänkan.

Där har ni dagen, morgondagen och torsdagen i en mening.

Tänker som så att varför inte ta upp den här listan igen, bara tre månader efter att jag började liksom? Det innebär att jag idag ska skriva om vilken typ av killar jag faller för.

Min mor har alltid varnat mig och mina syskon för musiker. För att de inte kan hålla tider och är dåliga på att planera. Eller det sistnämnda blir jag plötsligt osäker på om hon verkligen har sagt men något åt det hållet har jag för mig att hon har hävdat. Trots att jag alltså har vuxit upp med denna varning från en kvinna som i det här fallet vet vad hon talar om så måste jag inleda med att erkänna att ja, jag faller för musiker. (Kuriosa: min storasyster är gift med en så det verkar inte som att mor min lyckades särskilt väl.)

Ödmjukhet har hon inte varnat mig för däremot men det är jag också svag för. Och killar med en förmåga att tänka lite utanför boxen så att säga. Och uppmärksamhet. Inte att de tar uppmärksamhet utan snarare GER uppmärksamhet. Att man liksom upplever att de lyssnar på riktigt och så vidare. Tar en på allvar. Och att man märker att detta är en del av deras personlighet, att de ger de allra flesta människor i omgivningen denna typ av uppmärksamhet. Att den är äkta liksom.

Äkthet är för övrigt något som jag faller för generellt. Motsattsen, fejkhet, är ju oattraktiv i största allmänhet. Fejkad trevlighet, fejkat självförtroende, fejkad omtanke, fejkade åsikter, hugaligen!

Faller även för djup förresten.

Och just det, CHARM också!

Och sist men verkligen inte minst så faller jag för humor, eller borde jag säga komik? Eller kanske kombinationen? Hur som helst, jag faller för killar med liknande humor och som är smygkomiska. De som är roliga helt enkelt. Helst de som inte riktigt vet hur roliga de är.

Men det här är svårt. Och det må låta flummigt men det som jag faller allra mest för är nog att man känner någon form av konnektion i personkemin, typ att det känns naturligt och hyfsat oansträngt när man umgås. Fast nej, det håller inte heller.

Aja, det får räcka.  

Det började i början av året. Telia började skicka suspekta meddelanden till mig utan att jag hade någon aning om varför. Så småningon anade jag att de hade fått för sig att jag på något vänster var anställd hos dem. Och det är jag ju inte vad jag vet.

Snart lugnade det ned sig. Jag fick inte meddelanden lika ofta och så men nu har det eskalerat igen. Allvarligt, jag begriper inte vad de sysslar med egentligen. De två senaste månaderna har jag fått följande information:

Imorse:
Hej
Telia vill gärna ha din hjälp med att bli bättre och enklare att samarbeta med. Gå in på Tholbox och svara på några frågor det tar max 5 min.
Tack på förhand för din medverkan!
Vänliga hälsningar

Min kommentar: Jag vet inte vad Tholbox är. Och det är typ fyra A4 med frågor.

31/10 (två likadana sms)
HASPar ersätts av certifikat.
Det innebär att ni behöver installera ett så kallat certifikat i era webbläsare för att kunna orderlägga. Er Tholbox-ansvarige kommer att få ett mail med uppgifter om vart certifiktatet ska hämtas för installation på respektive dator. Läs mer i Tholbox. Hälsningar Telia

Min kommentar: Samma sak gäller här; jag vet varken vad Tholbox eller HASPar är för någe. Dessutom heter det VAR certifiktatet ska hämtas, inte vart.  

24/10 (4 (!!!) sms med samma information)
Klicka på länken! (Leder till bilden nedan)  

18/10
Hej
Telia vill gärna ha din hjälp med att bli bättre och enklare att samarbeta med. Gå in på Tholbox och svara på några frågor det tar max 5 min. Tack på förhand för din medverkan! Vänliga hälsningar Telia

31/8 (4 stycken sms med samma information igen)
Klicka på länken!
Tyvärr har bilden försvunnit nu men ja, lär ju ha varit "jobbrelaterat.

27/8 (4 stycken sms igen såklart)
Klicka på länken för att läsa meddelandet!

Tss, ett sådant ståhej ändå!