Julica

Idag gjorde jag en rolig sak. Jag visslade. Först tillsammans med Jossan i väntan på bussen. Sedan hemma framför datorn. Sedan startade jag spotify och visslade till bland annat Mission Impossible. Det lät ganska så falskt med jag  kände mig ganska så häftig så det gjorde inget. Sedan insåg jag det fula i det hela. Då var jag tvungen att skratta lite åt mig själv. Sedan visslade jag igen.

Jag vill ju helst inte vara sämre än någon annan så därför känner jag ett starkt behov av att skriva om detta kaos som har drabbat oss människor. Helt plötsligt blev vi liksom medvetna om att vi trots allt inte styr jorden. Att vi knappt har makt över det vi själva uppfunnit.

Visst har det hänt förut, för bara 2 månader sedan var det ju exempelvis jordbävning i Chile och bara några månader innan det på Haiti där en stor skara människor sedan bland annat blev boendelösa men nu är det annorlunda. Nu drabbas västvärlden. Och det som händer är att flygbolagen förlorar en halv miljon kronor om dagen för att vi inte kan flyga. De ber om hjälp från staten. Och den där affärsresan blir inte av. Några råkar till och med bli kvar i Thailand! Och det blir nästan kaos. Kaos i vår värld. Enligt vår mening. Själv har jag sovit dåligt hela veckan för att jag funderat så mycket över planet jag och mina vänner ska resa i på fredag för att se på en föreställning.

Det är konstigt, vi är inte vana detta. Vi är vana flexibilitet men det ska vara kontrollerad sådan: Vi ska kunna göra vad vi vill, åka vart vi vill och färdas hur vi vill med absolut inte styras av någon annan. Speciellt inte vädret. Speciellt inte naturen. Det brukar ju alltid lösa sig. Jag tror att vi alla blev lite chockade när det inte fanns någon direkt lösning.

Men vi lever. Vi har mat. Vi har boende. Vi har allting. Egentligen. Ingen kommer fullständigt att gå under, även om det kanske inte gynnar någons ekonomi. Och jag är rädd att jag kommer behöva åka buss istället för flyg när jag ska åka bort för att roa mig. Roa mig! Helt seriöst; märker ni det ironiska, eller snarare det lustiga? Märker ni hur lyckligt lottade vi är? Ja, det antar jag. Hoppas jag.

Det är ganska fascinerande att när vi drabbas av "kaos" så är det inte på liv eller död (i alla fall inte nu) utan det är på möte eller inställt möte, 1 eller 9 timmar, underhållning eller ej.

Men visst får vi klaga! Så mycket vi vill! Låt oss oroa oss, låt oss ligga vakna om nätterna och låt oss bli frustrerade men låt oss inte glömma att även om det är påfrestande och allmänt illa så är det inte livet. Det är en flygresa.

Och jag kommer antagligen ligga vaken ikväll också. Fundera på hur det går. För man får oroa sig. Hoppas jag.

På spanskan ska vi läsa nio kapitel i en bok till på onsdag. För ungefär en halvtimme sedan tog jag tag i uppgiften, läste en mening och gick ned till hallen för att kolla vad mamma hade köpt på IKEA. Sedan gick jag upp igen. Nu har jag läst klart en sida (också ett kapitel, det här känns helt okej) och därmed upptäckt det konstiga; boken börjar med kapitel fjorton. Fjorton?! Sedan kommer kapitel sex. Hur? Ordningen i början är

- kap. 14
- kap. 6
- kap. 7
- kap. 8
- kap. 9
- kap. 12
- kap. 13

och sådär fortsätter det. Helt utan större logik. Skumt. Det står någonting i innehållsförteckningen om att man har lagt kapitlen i den ordningen för att intrigen är lättare att förstå då. Okej, det var ju pedagogiskt och omtänksamt och fint på alla sätt och vis men jag är förvirrad. Jag vet inte om jag nu ska läsa boken i "rätt" ordning (1-2-3-4 o.s.v.) eller i den ordning kapitlen är i utgåvan som ligger bredvid mig. Blir nog det sistnämnda. Det skulle ju tydligen vara lättare.

Men på fullaste allvar, jag har aldrig sett det här upplägget tidigare. Är nästan lite skakad.

När jag lyssnar på den här sången blir jag alldeles stilla, förmår mig inte att göra någonting och låter tankarna röra sig helt fritt. Egentligen kan jag inte relatera till något speciellt när jag hör den men den är så...ja...fridfull. Behöver inte säga mer. Kan inte säga mer.

För några dagar sedan fick jag en kommentar som såg ut ungefär såhär:

Ey, jag läser också!:) Puss och kram /Jo the pro

2010-04-10 @ 12:44:40

och när jag tänker efter är jag inte förvånad. Denna Jo the Pro har alltid varit för det här med att ha koll på läget, milt uttryckt. Det finns en hel del trevliga undersökarhistorier om den fina människan, bland annat loggade hon in på sin mans apberget (detta var när den sidan var något ganska hippt) och klickade runt lite. Trots att hon tagit bort sitt konto för att det var just spanarvanan hon ville lägga ned. Naturligtvis visste inte karln i denna historia om någonting förrän ett bra tag efteråt. Alla vet ju att spioner inte avslöjar sin verksamhet för vem som helst.

Något annat som också är väldigt roligt och som jag fick veta på påsklovet är att Jo the Pro dessutom, när hon har tråkigt, brukar logga in på birthday.se för att se vem som är äldst på området eller i hyreshuset där hon bor. Dock förstår jag inte om detta är någon form av vana för i sådana fall tycker jag att den är ytterst konstig; inte ändras väl åldersförhållandet mellan grannarna särskilt mycket från vecka till vecka i ett hyreshus?

Så... för att återgå till där jag började så var det ett dumt misstag av mig att inte räkna med denna person som en av läsarna då hon faktiskt till och med visste om bloggen.

Sitter i köket med en kopp te och har precis ätit vindruvor. I och med detta har två saker slagit mig (dock har jag tänkt på dem förut men det behöver vi ju inte prata högt om):

1. Uttrycket "sitta med en kopp te" måste vara ett av de mysigaste som finns i vårt språk. Så fort jag hör att någon gör det bli jag så där lite lagomt avis. Det låter ju verkligen fridfullt! Slänger man sedan in "och en flit" som avslutning på meningen är allt fullbordat. För mitt ansikte ser jag en människa som sitter uppkrupen i soffan med, ja, just det; en kopp te och en filt, och inte har några som helst bekymmer. Troligtvis tittar denna också på tv eller, kanske allra helst, läser en god bok.
Grejen är det att när jag själv gör det blir det inte riktigt lika idylliskt. Fast vid närmare eftertanke har jag knappt gjort det.

2. Den här stunden är faktiskt fin. Ibland brukar jag tänka på den och längta lite. Att sitta i köket, just hemkommen från dansen, ha något gott att äta och facebooka lite, ja, det är nog en slags njutning. Det absolut bästa är att klockan är sådär runt nio dessa måndagskvällar och det betyder att man med gott samvete kan sitta här eftersom det är för sent för att börja plugga och för tidigt för att sova. Det är alldeles lugnt och fint och jag hör ljudet från tvn på övervåningen. Någon svensk serie skulle jag tro.
Ja, det är en fin stund! Det är bara synd att den bryts så snabbt för snart blir klockan mycket. Plötsligt har jag varit vaken för länge igen och är trött på kulturhistorian som aldrig tycks ta slut på tisdagsmornar.

Svar: Så länge ingen kommenterat det.

Det är en bra regel. Det var därför jag alldeles nyss ändrade "glases" till "glasses" när jag upptäckte min obehagliga felstavning. Tack och adjö.

Peter Jöback – Absent Friends

Den här låten är fantastisk. Inte texten i första hand. Inte sången heller för den delen. Men ändå. Musiken. Pianoslingan som man får på hjärnan. Stråkarna eller vad det nu är. Alla markeringar. Gillar arrangemanget.

Men min absoluta favoritdel är ändå 1:58 - 3:00. Han sjunger om Laika och det hela känns lite svajigt och han har väldigt mycket vibrato på rösten. Tycker inte det är riktigt behagligt. Sedan kommer en instrumental del som mynnar ut i en vers om Oscar Wilde. Och så tung den är i början! Men man känner hur musiken bygger upp och på grund av versen innan är jag nervös för en lång, hög och ständigt vibrerande ton. Istället är den så himla rak och rätt! Jag blir så lättad, så glad. Andas ut. Det känns i hela magen när han sjunger "grave". Befrielse. Och vibratot i slutet gör ingenting. En instrumental del kommer sedan. Den är bara skön. Lättsam. Glad.

Tack för min ytterst...hm...ja, jag vet inte vad jag ska kalla den men. Och Irma och Amanda (haha, det är ju bara ni som läser); lyssna gärna på låten.

Min vän Amanda åker till Italien imorgon (antar jag). Jag trodde det var ett aprilskämt eftersom hon sa det i torsdags. Men icket, det var sanning.
Jag hoppas att du får det jättejättebra min vän!

Jag vill även umgås med mina vänner här i Friendnose. Varenda en. Vet inte när jag gjorde det sist...tyvärr. Saknar när vi snittade 17 pers/kväll och det var helt normalt och trevligt. Sommarkvällar. Film. Alla promenader hit och dit. Saknar när alla hade cyklar, ja, på sin höjd mopeder. Varför måste man bli gammal? Hur har jag mage att säga att jag är gammal när jag inte ens fyllt 18?

Det gör lite ont att veta att det aldrig någonsin kommer bli så igen men egentligen vill jag inte att det ska det heller, det var en fas av livet. Men jag ska verkligen inte klaga! De allra flesta av oss har ju superbra kontakt och oj vad jag tycker om dem alla!

Min syster och hennes man har en katt (den som var på de 23 korten jag gillade på facebook). Det är en lustig krake. Han sjunger något som liknar opera, älskar Animal Planet, svarar när man pratar med honom och varje helg äter han kattungemat trots att han är 1,5 år.

Men han är en katt, ja, jag är nästan säker på det, och det är lustigt hur katter ändå blir en typ av vänner. Till exempel sitter min syster nu med honom i knäet och försöker prata med honom om hans pappa.
Jag tycker det är sött.

Konfirmation 1 april 2010. Ingenting är som det ska; de anställda ledarna är borta, liksom 4 konfirmander, vi befinner oss i fel lokal, har bara 2/3 undervisningar och i och med det också väldigt mycket tid över. Det hela resulterar i ett 40 minuter långt aprilskämt. Kanoners!

Dock börjar eftermiddagen som vanligt med fika och prat. Klockan 16.00 är det dags för undervisning. Korsfästelsen står på schemat och vad jag vet händer ingenting annorlunda. Ute i foajén smider man däremot planer, i högst tio minuter, sedan går två av oss till kyrksalen för att öva in en låt. Sju minuter senare är det dags.
Låt improvisationen börja!

Ledarna börjar småprata sinsemellan i en lite för hög ton så konfirmanderna tillslut märker att någonting är fel. (Här är det vissa av ledarna som inte vet vad som håller på att hända men förstår att det är ett skämt på gång och hänger med på noterna).
Vi släpper bomben:

Ledarna: Alltså...Thomas (pastorn) ringde precis och...ehm...kyrkan är bokad den helgen ni ska konfirmeras och ända fram till dess. Så...ehh.. ni måste konfirmeras på söndag. Eller möjligtvis nästa söndag.

(Egentligen ska de konfirmeras i slutet av maj, alltså om två månader när det är sommar och fint ute)

Konfirmanderna: NÄÄÄ!!! DET HÄR ÄR ETT APRILSKÄMT! NI SKÄMTAR! SÄG ATT NI SKÄMTAR! VI KAN KONFIRMERA OSS I NÅN KYRKA I UMEÅ ISTÄLLET! BARA LÅNA!! HUR BLIR DET MED KORTEN??!?!?!?

Ledarna: Nä, alltså, vi trodde att Thomas skämtade med oss men tydligen inte... Korten kan vi ändå ta i maj och lägret blir av och vi kommer ändå ha festkvällen samma kväll.

Konfirmanderna: NEJ! DET ÄR ETT APRILSKÄMT! SÄG DET! VI GÅR INTE PÅ DET HÄR! DET FINNS VÄL INTE SÅ MYCKET SOM ÄR VIKTIGARE ÄN KONFIRMATIONEN? JAG ÄR BORTA PÅ SÖNDAG! KAN VI INTE KONFIRMERA OSS I MISSIAN BARA??!

Ledarna: Alltså, eftersom vi delar den här konfirmationen i Pingst så vill styrelsen att ni i alla fall konfirmeras i dom lokalerna när ni varit i Missionskyrkan hela året....Vi är bara budbärare och kan inte riktigt göra något. Anton kan ringa och kolla om det går att ordna men..

Anton går och "ringer".

Konfirmanderna: NI SKÄMTAR! NI SKÄMTAR! SLUTA! JAG ÄR BORTA PÅ SÖNDAG! DET ÄR JU MASSA KONFIRMANDER SOM INTE ÄR HÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!! ochsåvidareochsåvidare.

Tillslut får vi i alla fall in dem i kyrksalen, börjar ställa upp dem i längdordning, bestämma hur de skulle stå, gå in, förklarar hur viktigt det är att tänka på att man har kåpor på sig när man sätter sig i bänkarna, tränar "resningstecken", förbön och bibelutdelning och sedan är det äntligen dags för den obligatoriska sången: Psalm 99 som ingen (inklusive vi ledare) har en aning om hur den egentligen går.

Det är alltså den jag och Emma har "övat" på innan, egentligen har vi kommit på en melodi. Den är fantastiskt enformig och upprepas två gånger varje vers. Allt som allt är sången sex verser. Alltså samma melodi tolv gånger. Konfirmanderna finner sig i det och lär sig lydigt melodin. Det fixar även den kraftfulla höjningen.
(Ni skulle känna känslan när man sitter bakom pianot och hör hur några helt seriöst sjunger en melodi som inte är alltför bra och dessutom påhittad.)

När vi har utfört hela övningen efter konstens alla regler avslutar vi med andakt. Konfirmanderna väntar på ett erkännande. Vi säger inget. Andakten hålls. Helt seriöst. Klockan närmar sig sluttid. Konfirmanderna håller andan. Vi håller på att brista av skratt. Det blir dags för bön. Inget erkännande. Vi ber att det ska gå bra på söndag trots att det blev så stressigt. Sedan är konfirmationen slut.

Ledarna: Texterna till sången ligger här borta. Ni kan ju ta en innan ni går.

Tystnad. Stillhet. Rädsla. Någon påpekar för sista gången att det här måste vara ett skämt.

Ledarna: Vi måste låsa kyrkan nu. Ta en text nu så mailar vi er sedan om detaljer.

Konfirmanderna reser sig. Ställer sig faktiskt på ett led. Den första personen tar en "text". Så hon skriker när hon läser:
"April, april"

1-0!

Lyssna på den här:
Amy Winehouse – Tears Dry On Their Own
Jättebra och svängig, inte sant?

Så lyssnar vi på den här:
Various Artists – Ain't No Mountain High Enough
Lika bra och svängig, inte sant?

För säkerhets skull tar vi de instrumentala versionerna också så vi riktigt kan tralla med:
2000's Karaoke Band – Tears Dry On Their Own (Karaoke in the style of Amy Winehouse)
Stingray Music Karaoke – Ain't No Mountain High Enough - Karaoke Version

Och sedan kan vi konstatera att det här är lustigt.