Nej Ammi, jag har inte glömt...om du ens funderade på det.
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där? din kreativa talang? Med några spännramar och metervaror (gills IKEA-katalogen förresten, annars orkar jag helt enkelt inte.)
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? Min urdruckna kaffekopp.
3. Vad var det senaste du såg på tv? Wosh...typ en bit av en fotbollsmatch i...söndags?
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är: 12.25
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu? Min mor som öppnar dörren.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då? Vandrade hem från kyrkan i gårkväll.
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen? En annan text som jag började skriva här men tog bort.
8. Vad har du på dig? En sån där vad det nu heter som är shorts och tröja i ett.
9. Drömde du något inatt? I så fall - vad? Det gör man väl alltid, bara det att man inte kommer ihåg det? Hur som helst var det något rörigt. Fast jag minns inte vad.
10. När skrattade du senast? Igår någon gång.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu? Hyllor, en ljushållare och en tavla.
12. Har du sett något konstigt på sistone? I förrgår såg jag en väldigt konstig frisyr och ett sjukt random (men snyggt) tyg.
13. Vad tycker du om den här utmaningen? Helt ärligt har jag gjort roligare.
14. Vilken var den senaste film du såg? Hm.. Nyckeln till frihet.
15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa? Grejer till renoveringen som vi håller på med nu, sedan allt som behövs till Någonting Större. Hm, det står ju "köpa", betyder det att man inte får skänka? I sånna fall skulle jag väl köpa upp alla resurser i hela världen och fördela dem lite jämnare. Och alla vapen i hela världen så att jag kunde förstöra dem. Kanske skulle jag köpa allting som enligt min mening som förstör människor och förstöra det? Hur skulle det bli? Mer kaos eller en perfekt värld? Antagligen inte perfekt för pengar löser ju inte allt. Aja, en lägenhet i Stockholm och Spanien också. Och inredning till dem.
16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till. Räknade nyss ut att det finns en, två, tre, fyra personer som jag helt oväntat och av diverse olika anledningara saknar just nu.
17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara? Snor Amandas svar rakt av; fördelningen av pengar/resurser/mat/vatten/makt.
18. Tycker du om att dansa? Ett tveklöst ja.
19. George Bush? Är såå pasé... Nämen allvarligt så kan jag väl inte påstå att han inom politiken har vunnit min sympati. Fast jag har inte varit så engagerad så egentligen borde jag väl inte uttrycka mig alls.
20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka? Eli, Elia och Elis är ju fina pojknamn, och kanske Nellie till flickan, fast det har egentligen min syster bokat så det är väl lite taskigt att ta det... Och att kombinera Nellie och något av pojknamnen kan bli lite overkill, eller bra, jag vet inte. Men hur som helst får jag ändå inte ta Nellie.
22. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands? Ja.
23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten? Jag vill inte att han ska säga något, jag vill att han ska le och krama om mig.
24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna? Jag har typ inte ens fyra läsare så...
Listigt
Allsång på Skansen.
Fotbolls-VM.
Renovering.
- (Minus)
Att jag har missat samtliga mål i kvällens match.
Jag kommer inte att vara glad på min student
Jag blir vemodig av sånt här. När jag ser deras bilder och när jag imorgon ser ännu fler gör det lite ont i mig. Jag ogillar farväl, det har jag alltid gjort. Tycker det är jobbigt att kramas, att säga lycka till och vi måste ses och ta hand om dig och allt det där. Det betyder att någonting är slut. Att någonting inte kommer att komma tillbaka. För hur mycket vi än säger att vi måste ses så kommer vi få fler vänner och allt mindre tid och rätt var det är så har det gått alldeles för många månader för att träffas helt spontant.
När vi gick ut nian grät de allra flesta i min klass. Jag har aldrig varit den gråtande personen men den gången minns jag att jag verkligen önskade att jag kunde gråta. För det var sorgligt. Det var ett hejdå. Ett bokslut. Vi hade varit så tajta och nu skulle vi plötsligt inte träffas mer. Aldrig på samma sätt som vi hade gjort de senaste tre åren i alla fall. Vi skulle aldrig mer dela samma erfarenheter, aldrig mer sitta i korridoren och kasta nycklar, aldrig mer gå tillsammans till matsalen, aldrig mer våndas inför ett prov tillsammans, aldrig mer skratta åt våra lärare tillsammans. Aldrig mer. Det är någonting oerhört skrämmande i "aldrig mer". Och vid varje farväl är det alldeles för nära.
Men det är någonting annat också. Jag tror att det är insikten att man inte tog vara på alla fina människor tillräckligt mycket eller tanken på allt man ville ha sagt men aldrig sa som blir så påtaglig när man säger hejdå. Och jag är rädd att det inte går att göra någonting åt det för får man allting sagt och tar ständigt vara på sina vänner blir ögonblicket ändå lika smärtsamt för då vet man att kontakten med den väldigt nära vännen aldrig mer blir densamma.
Men våra farväl är nödvändiga. Det finns inget konstant. Varje sekund är en aldrig mer-sekund. Allting förändras. Jämt. Om vi så vill det eller inte så gör det det. Och det gäller att "inse att förändring är det normala", som någon sa en gång. Fast jag kommer nog ändå inte att vara glad på min student.
Alex Schulman drar :;P:P;PPP-skämt och jag undrar om det är medvetet...
Jag känner inte Blondinbella. Eller så gör jag det.
Helt seriöst. Jag trodde att jag kände Blondinbella. Eller att Blondinbella var någon av de människor jag känner. Bloggar är sämst. Eller så är jag det.
Bloggvärlden
Några månader senare var det dags för nästa besked; fyra, FYRA, av mina vänner skulle börja med detta så kallade bloggande. Förvisso tror jag att jag vid denna tid var lite mer insatt i ämnet men det var fortfarande något annorlunda.
Det var våren 2008. Nu, våren 2010, har det hänt grejer. Helt plötsligt blir jag nästan chockad när jag hör att någon inte har en blogg. (Fast det där var en överdrift. Faktiskt.) För det är inte klokt vad det finns bloggar! Inredningsbloggar, matbloggar, djurbloggar, designbloggar, fotobloggar, "vanliga" bloggar, bloggar om sjukdomar, bloggar om livet som ensam mamma, bloggar om livet som ung mamma, bloggar om livet som pappa, bloggar om livet som...fjortonåring, bloggar om livet i allmänhet, karriärsbloggar, schlagerbloggar, julbloggar, musikbloggar, modebloggar (hur kunde jag komma på den så sent?). Helt enkelt bloggar om i princip vad som helst.
Detta har lett till vissa regler. Oskrivna sådana antagligen och förhoppningsvis men ändå regler. Och jag är så dålig på att följa dessa:
- Nämner du en person och denna har en blogg - glöm för allt i världen inte att markera denna som en länk till bloggen när du skriver namnet. (Denna regel gäller inte storbloggare)
- Får du en kommentar och den som har kommenterat har en blogg - svara på kommentaren i det första inlägget i dennes blogg. Är inlägget för sorgligt och din kommentar för glad? Lugn, bara lugn, det spelar ingen roll så länge du kommer ihåg att skriva "sv", eller för all del "svar", innan.
(Exempel; "sv: HAHAHAHAHAHAHA, jag veeeet. Så himla kul!")
Tystnaden som uppstår...så gör den inte det ;;PP:ppP;P:p
- Tystnaden som uppstår när poängutdelarna i Eurovision Song Contest inte tycker att det har varit en wonderful night. Och säger det.
- Tystnaden som uppstår man drar ett "Tystnaden som uppstår"- eller ";;P:P;p:PP;"-skämt för sina föräldrar.
- Tystnaden som uppstår när man kommenterar tystnaden som har uppstått.
Bilsemester - JA TACK
Så ge mig datum och sällskap för min bilsemester NU, tack.
PS. Det gör ingenting om den är gratis. DS.
Till min syster
Kära syster!
I måndags höll något otroligt på att hända. På riktigt otroligt. Det är så otroligt så att om det hade inträffat är sannolikheten stor att du skulle ha anat ugglor i mossen; trott att jag var hittad i frysdisken på Ica eller något liknande. Faktum är att när du läser det här finns risken att du tror det i alla fall. Alltså kan jag i och med detta utsätta mig för den miserabla upplevelsen att få sova i lekstugan, ja, kanske till och med ett tält, hela sommaren eftersom jag inte kommer räknas till familjen längre.
Men jag gör det i alla fall, jag berättar. Det är inte rakryggat att dölja något. Men jag tar det i tredje person. Det blir så personligt annars.
Måndag. Klockan kan vara något mellan 10.05 och 10.24. Solen lyser och vinden svalkar mer än nödvändigt. En klass spelar brännboll. Någonstans i fjärran sitter en person. Yrkesmässigt brukar man kalla denna person idrottslärare. I sin hand har han en pärm. Han kallar eleverna till sig, en efter en. Börjar med bokstaven A. Går vidare till B...
På planen står din syster, fortfarande helt omedveten om vad som väntar henne. Hon gör (till din lättnad?) inga extraordinära insatser.
Så blir det dags för C. Hon lämnar planen och går mot domen.
Kanske har du nu börjat ana varthän denna till en början så oskuldsfulla historia barkar? Kanske förstår du vad det är de pratar om? Just det! Såklart för de en konversation om det man brukar kalla för betyg. Och personen med pärmen säger något i stil med att din syster är en sådan som han alltid har velat placera på högsta level i skalan. Din syster fnissar lite inombords. Då säger han att med lite mer glädje på lektionerna skulle det kanske ha lyckats.
Lite mer glädje.
Din syster fnissar lite till men kan inte undvika att känna en liten lättnad. Hon tänker på sin äldsta syster. Tänker på vad hon har sagt. Någonstans långt bak i huvudet hör hon rösten som säger: "I våran familj kan vi inte få mer än G i idrott". Just därför är hon lättad, för det hade ju kunna vara så att med ett MplusVplusG i detta av familjen ej omtyckta ämne hade hon riskerat att bli bortstött för all framtid. Det skulle ju ha varit alldeles för långt ifrån familjens traditioner och värderingar.
Antagligen skulle hon ha sårat dem allihop.
Kanske hade hon gjort det nu också, då hon var så nära, tänker hon där hon sitter på sin pall
Ibland skjuter kanske nära en hare?
Det är med oro för sin framtid som hon går iväg och kallar på nästkommande offer.
Nu, kära syster, har jag lättat mitt hjärta.
Tyckte att du behövde få veta.
Jag hoppas du förlåter mig för det jag höll på att ställa till med.
Jag hoppas att jag inte har utsatt dig för en alltför traumatisk upplevelse.
Och jag hoppas att jag ändå får vara din syster.
//Julia, i skam.
PS. Pappa har också mörkt hår, så att jag har det är inget bevis på att du och jag skulle ha olika gener. DS.
Life on mars
För ganska exakt 13 dygn och 2-3 timmar sedan satt jag tillsammans med en drös fina konfirmander och ledare i en buss påväg mot Hemavan. Detta är en resa som jag har gjort vid ungefär samma tidpunkt fyra år i rad (maj -07, -08, -09 och -10). Under samtliga resor har vissa personer närvarat, däribland min vän som satt bredvid mig under årets tripp. Någonstans mellan Vänkan och Hemmisklemmis började vi prata om att det då var ganska exakt ett år sedan vi besökte SMU Fjällgård. Vi kom in på året som har gått. Vad som har hänt och vad som har ändrats.
Man säger att ett år går så fort. Men när man sedan börjar fundera, när jag sedan börjar fundera på mitt år, har det plötsligt gått väldigt långsamt. Inte för att jag har hunnit med ovanligt mycket. Jag har ju varken rest jorden runt eller dragit på mig världens mest häftiga jobb. Jag har inte heller gift mig. Eller förlorat någon nära på riktigt. Jag har inte ens fått barn (som om det skulle vara det mest troliga...). Men trots detta har det ändå hänt saker; hur mycket har inte mitt humör hunnit svikta? Mina känslor? Hur mycket har inte mina uppfattningar om personer ändrats, från det ena till det andra, tillbaka till det ena och från det ena genom det tredje till det fjärde?
Nu vet jag allt om mitt gångna år. För tolv månader sedan visste jag ingenting. Ingenting mer än att jag skulle gå i tvåan till hösten och antagligen vara på konfan och UR. Kanske skulle jag ta någon kvällskurs också. Men skulle jag vara trött? Skulle jag vara ständigt glad eller kroniskt nere? Skulle jag tappa orken totalt och skolka mig igenom hela våren? Skulle det här bli det bästa året i mitt liv? Vad skulle göra mig glad? Vad skulle jag ha för uppfattning om saker och ting? Vad skulle jag göra på min fritid? Vad skulle jag lära mig? Hur skulle mina vänner vara? Skulle jag lära känna några nya personer? Hur skulle jag tänka att de omkring mig tänkte?
Då reflekterade jag inte över att jag inte visste. För det skulle ju inte vara ett unikt år, jag skulle inte gifta mig eller så. Kanske har det inte heller varit ett unikt år. Jag tror inte det. Det har bara varit ett år av mitt liv och det är såhär livet är. Helt oberäkneligt, egentligen. Beroende på vår uppfattning om det är det antingen alltid detsamma eller aldrig sig likt. Men hur mycket vi än tror att vi har koll så vet vi ingenting. Egentligen.
Jag undrar vad jag kommer svara på frågorna i inlägget under nästa bussresa till Hemavan i maj. Om det blir någon. För det vet jag ju inte.
Att säkerhetskopiera är fasansfullt tråkigt och tidskrävande
Skyll inte på att historien upprepar sig...
Jag bor i övre Norrland. Det märks lite då och då. När jag pratar, till exempel. En annan gång när det märks är när jag tittar på tv. Inte på grund av de program jag väljer utan på grund av hur jag reagerar på vissa program. Framför allt nyheterna. Framför allt de regionala nyheterna. Jag är så ovan att se min omgivning på tv att jag tycker det är rent ut sagt häftigt att på tv4 kunna se exempelvis foajén till Idun. En miljö som jag kan identifiera. En miljö som gör att jag när den visas kan säga "Ah, där har jag varit!".
Och nej, det spelar ingen roll att det bara är regionala nyheterna. Absolut ingen roll. För det händer inte särskilt ofta i alla fall. Om jag hade bott i exempelvis Stockholm skulle jag antagligen inte ha tyckt att det var lika imponerande om något liknande inträffade.
Tilläggas bör att jag inte har någon speciell "relation" till den i texten nämnda platsen, det är inte så att jag jobbar där eller befinner mig där cirkus två gånger i veckan. Jag känner inte heller en enda person som gör det. Jag bor inte ens i staden där den finns. Men den är mig tillräckligt nära för att jag ska tycka att det är häftigt att den är en av miljöerna där man intervjuar en förtroendevald politiker som inte haft alltför hög närvaro på mötena.
Det är både lustigt, pinsamt och patetiskt.
Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att sluta skratta åt det här, del 2
Det roliga är att hon är så otroligt engagerad i början och man ser att hon verkligen gör allt för att vara en sådan där entusiatisk reporter som försöker få alla att förstå hur fantastiskt något är (vilket det här bygget förvisso är). Ungefär som folk som smakar på mat och i princip skriker "mmmmmm" med en makalös inlevelse samtidigt som de blundar och kniper ihop munnen på det där speciella sättet.
Och sedan händer det som inte får hända; hon klantar till det och FÖRSTÖR det som hon för bara några sekunder sedan höjde till skyarna. Hennes min då. Hon är så omtumlad, tafatt och man känner riktigt hur pinsam och klumpig hon känner sig, stackaren.
DEN MINEN är det roliga!
Och nu lät jag alldeles för hemsk för mitt eget bästa. Jag förstår verkligen henne men det är fortfarande något med minen. Den är så typisk en person som har gjort bort sig inför fel människor.
Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att sluta skratta åt det här
Sedan är det ju väldigt kul att hon säger typ "Ska jag inte hjälpa dig" och han svarar något i stil med att hon ska backa.. Och ja, vad ska jag säga, på något sätt förstår jag hans tanke..
Det här med bilder
Men det är trevligare. Känns öppnare. Kan inte säga något annat.
Vad jag däremot kan säga är att jag har ett boktips! Brukar aldrig ta mig tid att läsa böcker men nu, jag vill inte göra något annat än att läsa den här boken (okej, en överdrift men inte en stor sådan):
Skynda att älska av Alex Schulman
I januari detta år tipsade min vän Amanda om Alexs blogg (http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen) för att hon sa att han skrev så roligt, inte sådär typiskt som många andra bloggare gör. Jag började läsa den och fastnade mer och mer. Tillslut bestämde jag mig för att också läsa hans bok och, ja, vad ska man säga, den är så fin! Han skriver om sin pappa och det hela är en sådan fin blandning av barndomsupplevelser, psykologbesök, humor och allvar. Samtidigt är den intressant. Den får mig att vilja dra slutsatser, fundera på varför han reagerade som han gjorde när pappan dog. Och den är så ärlig, så öppen, man får förmånen och chansen att höra hur en annan människa tänker, vad en annan människa minns och hur en annan människas uppväxt har varit.
Och det bästa av allt; han glorifierar inte och han gör inte heller någon till offer. Han bara minns. Och beskriver. Och jag vill bara veta mer. Förstå.
Nu avslutar jag med en bild. Vågat.
Kan du vissla Johanna?
Fly on the wings of love
Visst har det hänt förut, för bara 2 månader sedan var det ju exempelvis jordbävning i Chile och bara några månader innan det på Haiti där en stor skara människor sedan bland annat blev boendelösa men nu är det annorlunda. Nu drabbas västvärlden. Och det som händer är att flygbolagen förlorar en halv miljon kronor om dagen för att vi inte kan flyga. De ber om hjälp från staten. Och den där affärsresan blir inte av. Några råkar till och med bli kvar i Thailand! Och det blir nästan kaos. Kaos i vår värld. Enligt vår mening. Själv har jag sovit dåligt hela veckan för att jag funderat så mycket över planet jag och mina vänner ska resa i på fredag för att se på en föreställning.
Det är konstigt, vi är inte vana detta. Vi är vana flexibilitet men det ska vara kontrollerad sådan: Vi ska kunna göra vad vi vill, åka vart vi vill och färdas hur vi vill med absolut inte styras av någon annan. Speciellt inte vädret. Speciellt inte naturen. Det brukar ju alltid lösa sig. Jag tror att vi alla blev lite chockade när det inte fanns någon direkt lösning.
Men vi lever. Vi har mat. Vi har boende. Vi har allting. Egentligen. Ingen kommer fullständigt att gå under, även om det kanske inte gynnar någons ekonomi. Och jag är rädd att jag kommer behöva åka buss istället för flyg när jag ska åka bort för att roa mig. Roa mig! Helt seriöst; märker ni det ironiska, eller snarare det lustiga? Märker ni hur lyckligt lottade vi är? Ja, det antar jag. Hoppas jag.
Det är ganska fascinerande att när vi drabbas av "kaos" så är det inte på liv eller död (i alla fall inte nu) utan det är på möte eller inställt möte, 1 eller 9 timmar, underhållning eller ej.
Men visst får vi klaga! Så mycket vi vill! Låt oss oroa oss, låt oss ligga vakna om nätterna och låt oss bli frustrerade men låt oss inte glömma att även om det är påfrestande och allmänt illa så är det inte livet. Det är en flygresa.
Och jag kommer antagligen ligga vaken ikväll också. Fundera på hur det går. För man får oroa sig. Hoppas jag.
Galindo ha desaparecido
- kap. 14
- kap. 6
- kap. 7
- kap. 8
- kap. 9
- kap. 12
- kap. 13
och sådär fortsätter det. Helt utan större logik. Skumt. Det står någonting i innehållsförteckningen om att man har lagt kapitlen i den ordningen för att intrigen är lättare att förstå då. Okej, det var ju pedagogiskt och omtänksamt och fint på alla sätt och vis men jag är förvirrad. Jag vet inte om jag nu ska läsa boken i "rätt" ordning (1-2-3-4 o.s.v.) eller i den ordning kapitlen är i utgåvan som ligger bredvid mig. Blir nog det sistnämnda. Det skulle ju tydligen vara lättare.
Men på fullaste allvar, jag har aldrig sett det här upplägget tidigare. Är nästan lite skakad.
I never thought I’d get this old dear
När jag lyssnar på den här sången blir jag alldeles stilla, förmår mig inte att göra någonting och låter tankarna röra sig helt fritt. Egentligen kan jag inte relatera till något speciellt när jag hör den men den är så...ja...fridfull. Behöver inte säga mer. Kan inte säga mer.
Thursday doesn't even start
Postat av: Äldst´n
Ey, jag läser också!:) Puss och kram /Jo the pro
2010-04-10 @ 12:44:40och när jag tänker efter är jag inte förvånad. Denna Jo the Pro har alltid varit för det här med att ha koll på läget, milt uttryckt. Det finns en hel del trevliga undersökarhistorier om den fina människan, bland annat loggade hon in på sin mans apberget (detta var när den sidan var något ganska hippt) och klickade runt lite. Trots att hon tagit bort sitt konto för att det var just spanarvanan hon ville lägga ned. Naturligtvis visste inte karln i denna historia om någonting förrän ett bra tag efteråt. Alla vet ju att spioner inte avslöjar sin verksamhet för vem som helst.
Något annat som också är väldigt roligt och som jag fick veta på påsklovet är att Jo the Pro dessutom, när hon har tråkigt, brukar logga in på birthday.se för att se vem som är äldst på området eller i hyreshuset där hon bor. Dock förstår jag inte om detta är någon form av vana för i sådana fall tycker jag att den är ytterst konstig; inte ändras väl åldersförhållandet mellan grannarna särskilt mycket från vecka till vecka i ett hyreshus?
Så... för att återgå till där jag började så var det ett dumt misstag av mig att inte räkna med denna person som en av läsarna då hon faktiskt till och med visste om bloggen.
