Julica

Lyssna gärna på låten. Melodin. Den är som en saga. Man blir alldeles bortkollrad.

Lisa Nilsson – I Hörnet Av Hjärtat

När jag gick hem från bussen i eftermiddag var det vansinnigt slaskigt och blött. Det fanns liksom inga möjligheter i världen att undvika vattnet och alltså var allting som det SKA vara på våren. Tyvärr är ju inte detta någonting som man direkt uppskattar: ingen vill ju blöt om fötterna liksom. Då tänkte jag att jag minsann i år skulle göra det för snön måste ju smälta någon gång. Därför skulle inte töandet få förstöra resten av min dag, tänkte jag.

Sagt och gjort! Jag tänkte positivt! I cirka en sekund. Sedan tänkte jag att om värmen hade behagat komma lite tidigare skulle jag kanske ha sluppit plaskandet denna dag. Irritationen kom smygande, sakta men säkert...

Men hallå, jag skulle ju vara glad över töandet! Det betydde ju att sommaren närmade dig. Skärpning!, tänkte jag sedan och försökte febrilt komma på varför det var positivt att snön smälte så fantastiskt mycket just idag.  Det dröjde inte länge förrän svaret dök upp i mitt huvud:

Om det skulle ha töat tidigare i vinter skulle det ju ha varit mycket kallare och man hade lidit mycket mer av att bli blöt.

Helt seriöst. PUCKO!

När vi var små fick vi lära oss att vi skulle tänka på varandra, ta hand om varandra och inte alltid ställa oss själv främst. Sedan hände något och jag vet inte vad men helt plötsligt vändes allt det där, eller vändes var ju en smärre överdrift men det vinklades om lite. Något smurto började säga till oss att man kunde vara "för snäll". Men vad i hundan menas egentligen?

Ja, jag antar att det menas att man är om man går med på saker som man verkligen inte vill göra. Snattar eller mördar för någon annan, skänker bort allt man äger till grannen som verkligen inte behöver det bättre eller något annat som snarare skadar än helar i längden. Men detta, kära vänner är inte att vara snäll. Detta är att vara mesig, naiv och osmart.

Snäll är man om man gör något gott mot någon, hjälper någon, räddar någon eller för all del "ställer upp". Det sistnämnda går förvisso enligt mig ut på att göra någonting man inte riktigt vill men man gör det för någon annan men då rör det sig också om mindre men värdefulla grejer som inte skadar dig själv.

Dock finns det folk som har dragit in alldeles för mycket i begreppet "för snäll" och tycker att man är "för snäll"  så fort man gör någonting man själv i första hand inte tjänar på, alltså något snällt. DET gör mig less.

Ibland verkar det till och med finnas de som tycker att någon är "för snäll" för att endast få sina egna handlingar att verka nyttiga istället för själviska. Om man drar det till sin spets.

Men säg att det ändå finns något som heter "för snäll" och att kriterierna för denna egenskap är de jag nämnde fyra stycken ovan. Ponera sedan att hela världen skulle vara "för snäll", vilken skada skulle det göra då? Niente. Ingen skulle ju utnyttja någons tjänster, ingen skulle ens be om ett mord eller snatteri och ingen skulle fråga efter hela sin grannes förmögenhet. Alla skulle ju vara snälla och ingen snäll skulle utnyttja någon.

Så egentligen kan man inte vara "för snäll", eller man borde inte kunna vara det. Tyvärr kan man visst det i den här världen.

Men tack och lov känner jag massvis med snälla, kanske till och med "för snälla" enligt någons bedömning. Ni är fina mina vänner!

Hade som sagt utvecklingssamtal idag. Min lärare tyckte att jag skulle vara lite busig ibland. Det tyckte jag var kul! Och jag vet inte vad jag tyckte var roligast; att hon använde ordet busig eller att hon sa det till en människa som fyller 18 i år.

I alla fall så tänkte jag ta det här på fullaste allvar och körde igång redan denna kväll. Det var nämligen så att jag och min far skulle på ett möte för kulturen i Vännäs (väl hemma brinner jag; vill bara vara kultur och hoppa runt bland olika pardanser, mindre konserter och hantverkshus trots att jag knappt vet hur man trär en symaskin). Vi var fotgängare på vägen dit. Det är ju en relativt vardaglig syssla och för att göra den lite trevligare kan man toka till det ibland och spela fotboll. Det gjorde vi! Med en snöklump. Har som blivit lite utav en tradition det där, en tradition som i familjen påbörjades under Piteåresan.

Men som sagt; fotboll stod på schemat. Då mötte vi en tjej, skulle tro att hon var i min ålder eller något yngre. Jag sa till pappa lite halvt på skämt att han skulle sparka till henne bara för att se reaktionen. Men icket, det gjorde han inte! Men då ni, då kom BJ, Bus-Julle i det här fallet, fram! Sicken BJ sen! Helt random och inte alltför medvetet sparkade JAG klumpen till tjejen. HA! In your face!!

Vet inte om hon blev alldeles till sig och överrumplad men mest troligt märkte hon det inte alls för jag var inte så duktig på att sikta. Vid närmare eftertanke siktade jag inte överhuvudtaget. Klumpen hamnade bakom henne. Tyvärr. Men iallafall; BUSIGT!!!

Imorgon planerar jag tejp under vattenkranen på skolan och ättika i vattenkokaren. Hihi.

Utvecklingssamtal är ju ändå fantastiska...

Nej, helt sant, min dator litar verkligen inte på mig längre. Varenda gång jag ska skriva en liten kommentar på någon trevlig människas blogg så kommer den där säkerhetsrutan där man ska skriva konstiga ord upp. Typ "flying the" eller något annat random.

Random, vi pratade om ordet i ettan någon gång. Jag undrar om det kommer bli ett sådant ord som försvenskas och stoppas in i ordlistan (för jag antar att de ännu inte har kommit dit?).

Sidospår. Det var datorn det handlade om som så många gånger förr.
Känslan är i alla fall ömsesidig! Jag litar inte ett smack på min dator! INTE ETT SMACK! HA!

Nu. Utvecklingssamtal. Har alltid haft någon slags skräck för det. Känslan av att sitta med både sin förälder och sin lärare och bara prata om sig själv. Huvva!

Jag tror att min skräck började ordentligt på mellanstadiet. Vi hade en jättetrevlig lärare och jag tyckte om henne. I vanliga fall skrämde hon mig inte utan var bara snäll, glad och lagom men på utvecklingssamtalen, hugaligen, då var det läskigt! Hon hade en speciell blick, som att hon tittade in i ögonen och vidare in i hjärnan, analyserade allt som fanns där och sedan kom ut på andra sidan. Dessutom log hon hela tiden. Och nickade. Snacka om att man vara uttittad!

Jag var inte ensam om att tycka det. Min kompis tyckte detsamma. Vi sa det till läraren också, lite sådär på skämt. Tyvärr ändrade hon inte sitt beteende men hon visste om det. Tänkte att det kan vara bra att meddela, så att det inte verkar som att jag skriver någonting bakom hennes rygg. Skulle jag aldrig göra mot henne för vid närmare eftertanke är hon nog en av de bästa lärarna jag har haft. Med undantag för utvecklingssamtalen då.

Har varit oerhört fixig i eftermiddag/kväll. Jag vet verkligen inte vad som hände men helt plötsligt fick jag för mig att kirra min tavelvägg som jag tänkt på sedan jul. Dessutom bytte jag plats på lite kort och ljus och sådant i övrigt. Något jag annars brukar göra två gånger/år; före och efter julpyntningen.

Men jag har inte fotograferat detta av 4 anledningar:

1. Jag ser inte poängen med det. Egentligen. Tror helt ärligt inte att någon bryr sig alltför mycket.
2. Tänkte helt enkelt inte på det.
3. När jag tänkte på det drabbades jag av en ofantlig lathet.
4. Nu är det för mörkt och som sagt; begär inte direkt att någon ska vara intresserad av det OCH jag är fortfarande lat.

Istället för att titta på kort på mina vänner kan ni ju titta på det här:
Säger bara en sak:
SNURRIGT!

Ingen kommentar behövs.

Fick alldeles nyss en smärre chock (när ni har hört varför kommer ni antagligen inse att jag inte har ett alltför spännande liv).
Loggade in på blogg.se/publishme, vad heter det egentligen? Kollade in statistiken och undrade vad som hade hänt! Mätaren hade nåt skyarna! Bisarrt! Hur gick detta till? Jag började nästan skratta lite för mig själv. Nästan. Då såg jag; fyra, FYRA, besökare. Detsamma som förut. Det enda som hade hänt var alltså att skalan hade ändrats.

Tur att jag inte skrattade, hade varit som att skratta mig själv rätt i nyllet.

Dagens ord:
(det här är inte ord som jag har lärt mig under dagen utan snarare ord som jag tycker kan vara användbara)

Gasarva = asgarva

Kul!

Adjökens

Igår var jag olydig och sprutade parfym i omklädningsrummet. Det får man inte för det finns allergiker där. I veckan satte dessa upp en lapp som någon borde fotografera och lägga in på www.argalappen.se. Tyvärr kan jag inte formuleringen men den var fantastiskt ilsken och bra. Dock förstår jag dem som skrev den för herrejösses vad det har luktat rosor och godis och vanilj och vad vet jag i veckan! Ettorna smällde av sitt projekt och av någon konstig anledning verkar de tro att man måste lukta gott på scenen.

Igår var det i alla fall parfymdags som sagt. När två av mina vänner kom på att det luktade mig lät dom lite glada. Då blev jag glad. När jag själv luktar på den där parfymen vet jag inte om jag blir glad. Jag får en sådan där känsla i magen som man inte vet om den är glädje, längtan, saknad eller vemod. Det pirrar som till, känns som när man är nervös men inte som det där klassiska kärlekspirret. Förresten, pirrar gör det inte, det suger till. Eller nej, men nästan. Och jag tänker på min och Amandas resa till Stockholm förra påsklovet, på min systers f.d. lägenhet, på tunnelbana, på Bounce, på vår, på hur trevlig resan var.

Av en ren slump spelas nu också The Man Who Can't Be Moved och känslan kommer nästan tillbaka. Lyssnade på den tokmycket samma vår. Jag tänker på mina promenader till bussen och på Danstalang 2009. Vet inte om jag saknar det.

Det är en konstig känsla i alla fall. När jag tänker på vissa händelser kan jag också känna den. Saker jag varit med om som jag gillade väldigt mycket. Saker som antagligen aldrig kommer upprepas. Jag tror det är det den handlar om. Händelser som vi tror aldrig kommer tillbaka. På gott och ont.

Fem dagar i veckan åker jag buss, cirka 70 minuter/dag. Det blir 350 minuter i veckan. Under denna tid hinner man med mycket om man vill:

1. Se ett antal filmer.
2. Kanske läsa ut en bok.
3. Plugga om tagg finnes.
4. Sova, sova, sova...
5. Lyssna på 87.5 låtar á 4 minuter.
6. Räkna vansinnigt långt (varför man nu skulle göra det).
7. Föra en konversation.

När vi kommer till punkt nummer 7 finns det två olika typer av konversationer:

1. Vanlig konversation - Om livet i allmänhet, gemensamma vänner, gemensamma händelser, tråkiga saker, roliga saker och andra vettiga samtalsämnen.
2. Busskonversation - Det här är en underlig sak minsann! En busskonversation går till på följande vis:
   
   - Man sitter bredvid varandra och tittar nästan bara rakt fram (den här har den gemensam med typ nummer 1).
   
   - Man byter meningar som "jaha, vad har ni för lektion idag då...", "jaha, lät drygt...vi har ganska slapp dag idag", "vad less jag blir på att det är så långt mella Umeå och Vännäs".
   
   - Det hinner ofta bli några sekunder obekväm tystnad som båda är alltför medvetna om.

Återigen ett sådant där meningslöst inlägg. Egentligen hade jag tänkt att det skulle handla om min och Mumlllans teori om kopplingen mellan jantelagen och självförverkligande. Men det kanske jag tar en annan gång. För det är seriösa grejer!

Nu blir det Ben & Jerrys nästa tror jag!

Märk väl hur fullkomligt värdelösa bloggar kan vara ibland. Vem skulle vilja läsa om huruvida jag knyter upp skorna eller inte liksom? Nej, det ska bli skärpning här! Hade ju iallafall en läsare igår, då vill man ju publicera inlägg i världsklass... på ett ungefär...

Igårkväll var jag duktig, jag knöt nämligen upp skorna innan jag tog av mig dem. Brukar ha en ovana att avstå det för att det känns så jobbigt. Det tycker jag är lustigt! Det är ju ändå samma person, d.v.s. jag, som måste knyta upp dem morgonen därpå så vad tjänar jag på det egentligen? Ingenting. Vad förlorar jag på det? Mer:
1. Skorna slits ut snabbare.
2. Jag måste både knyta upp OCH knyta skorna morgonen där på = dubbel pina på för kort tid.

Så jag tänkte att jag alltid skulle knyta upp skorna för jag kände hur rättvist det var mot dem.
Idag när jag kom hem trampade jag av mig dojorna precis som vanligt. Fail.


Från det ena till det andra så satt jag och läste på felsms.com alldeles nyss och hittade den här:

Till: Mig
Sms: Hihi japp jag får göra det :) <33>
Svar: Jaha, låter trevligt.

Förklaring: Vet inte vem det var som skickade det här till mig, men när jag fick smset så tänkte jag på den här sidan direkt:)

Käre tid! På vilket sätt var det där kul egentligen?

taskiiiiigt.

Jag ursäktar min ofattbara inaktivitet. Från ett snitt på två inlägg om dagen till noll på tre dagar är inte godtagbart. Dock kanske min förklaring är det.
I helgen reste jag nämligen ännu längre upp i landet, Piteå närmare bestämt, och besökte söstra mi. När man håller på med sådant kan man inte blogga! Särskilt inte när man inte vill påpeka ägandet av bloggen.

När jag ännu är inne på detta så kan jag säga att antalet läsare inte har ökat mer. Det gick drastiskt från 2 till 5 men sedan hände inte mycket. I alla fall inte åt det positiva hållet.

Nu tänkte jag ta ett skutt på cirkus fyra associationer och hoppa till dagens händelser. Eftersom en blogg oftast har någonting med vardag att göra så tänkte jag att jag kan rada upp några saker som jag varit med om under dagen. Dock inte alla, då skulle jag bli en bidragande orsak till tristessen i världen. Därför skulle kanske ett korrektare tilltal vara dagens MER UDDA händelser.

Here we go!
- Klockan 10.08 stukade jag fingret (tror jag). Ett finger på vänsterhanden. Lillfingret närmare bestämt. Alltså ingen skada skedd. Ingen större i alla fall. Varken ambulans, operation, amputering eller obduktion behövdes.

- Klockan 12.06 hände något konstigt (konstigare än vanligt) med min dator. Den stängde av sig helt utan förvarning! Sedan var den inte redo för arbete förrän tio minuter senare. Inte okej!

- Klockan 12.06 hade redan två andra datorer i klassrummet stängt av sig av samma mystiska och okända anledning. Antar jag.

- Klockan jag-vet-inte-vad-men-mellan-12.06-och-13.00 stängdes ytterligare två datorer i klassrummet av sig.

- Klockan jag-vet-inte-vad-men-mellan-12.06-och-13.00 (d.v.s. samtidigt) drog jag och mina klasskompisar slutsatsen att datateknikerna på skolan hade jobbat av alldeles för mycket under lovet och nu satt på sitt arbete utan någonting att göra och därför stängde av datorerna lite efter behag.

- Klockan 14.15 satt jag på en bänk och sa "jag...jag...jag..." (sjukt egoistiskt lät det. Antagligen var det ett försök att starta en konversation) utan att vara medveten om det. Bredvid mig satt Jossan med något liknande mantra, dock minns jag inte vad det var. Vi var i något konstigt tillstånd misstänker jag.

Sådärja! Nu ska jag läsa spanska nyheter var det tänkt. Kan bli sömn istället. Mest troligt.

Adjöken!

Via finska google insåg jag att jag stavat fel (det ska vara SANA-SOL) och när jag rättat till det hittade jag en guldgruva!



Sana-sol
Alla föräldrar önskar att ge sina barn de bästa förutsättningarna till en bra uppväxt. Sedan 1933 har små barn växt upp med Sana-sol och för många har Sana-sol varit en självklarhet i kylskåpet. Med den goda smaken som du känner igen från din barndom är det lätt att ge barnen de vitaminer som de annars kanske får för lite av.
http://www.axellus.se/index.php?option=com_content&task=view&id=15&Itemid=3



Mission Vad hände med SANA-sol?
CHECK

Jag hade varit på kyrkan. Tänkte jobba lite med solouppgiften men internetuppkopplingen fungerade inte så väl. Med dåligt samvete plockade jag ihop mina grejer och gick mot utgången. När jag öppnade dörren slog värmen emot mig och efter ett snitt på -20 grader en hel vinter kändes +7 som en chock. Det spelade ingen roll att jag bara en timme tidigare hade varit ute - uppenbarligen hade jag redan glömt hur värme kändes.

När jag gått cirka 10 meter mötte jag två kvinnor. De bar ganska tunna jackor. Jag hörde hur det knastrade när de gick. Med ens blev jag lite vemodig. Ljudet fick mig att tänka på alla promenader till konfan i åttan, alla dagar när vi skrattandes gick till matsalen i nian, omedvetna om att vissa av oss knappt skulle träffas ett år senare. Det fick mig att tänka på den där dagen när jag och min vän började planera ett barnfilmsmarathon, den där eftermiddagen när vi bakade tårta till hela klassen och alla påskhelger hos min farmor och farfar. Jag tänkte på det påsklov då jag såg Sound of Music för första gången, de vårar jag tittade på Titanic otaliga gånger och den tid då jag jämt kollade på Rännstensungar. Kände hur jag längtade efter att få sitta i soffan och plöja mig igenom samtliga... Jag såg tillbaka på alla sportlovsläger under låg- och mellanstadiet. Hur många ronder mörkerkurragömma har jag egentligen kört? Hur många kilo godis köpte vi tillsammans? Varför åker jag inte skrana längre? Så mindes jag nians idrottslektioner med snölekar. Ganska snart kom jag också att tänka på den riktiga våren i nian. Kom på mig själv, ännu en gång, med att sakna den.

Så gick solen i moln. Allt blev grått och kyligt och precis som vanligt. Plötsligt fanns bara nuet och allt jag skulle göra. Men då kom jag på mig själv. Jag visste att jag i framtiden skulle sakna just det här; att jobba med solot, att ha sportlov även om det inte kändes som lov, att veta vilka fina människor jag skulle tillbaka till efteråt.

Det blev ljust igen. Solen kom tillbaka. Jag tänkte på förra året när jag satt på altanen och pluggade ekonomi. Hur jag verkligen hade ogillat det. Jag kom ihåg att jag på kvällen pratade med två stycken på Msn. Jag minns båda samtalen.

Det är något förunderligt med våren, eller vårvintern som jag skulle kalla den.

Min vän Irma skrev att hon också drack Sanna-Sol. Importerad från Finland. Det tyckte jag var coolt!
Men frågan kvarstår; VART TOG DEN VÄGEN?

En man ~35 råkar stöta till en äldre kvinna ~70 på väg ut från köpcentret. Han fortsätter gå men kvinnan stirrar på honom ett bra tag. Till slut skriker hon.
Kvinnan: Du, jag såg ditt ansikte! Jag ska lägga upp det här på min blogg! Snorvalp!
www.tjuvlyssnat.se

Det finns många fantastiska poänger i den här händelsen:
1. Att kvinnan, som är ungefär 70, har en blogg.
2. Att hon hotar med att hon såg hans ansikte
3. Att hon vad historien förtäljer inte har fotograferat mannen.

Så, vad tänkte hon göra? Skriva såhär:
Idag på köpcentret stötte en man i mellanblont hår och grönblå ögon till mig. Sicken snorvalp!!
Ser inte riktigt det hotfulla, kanske för att det är jag själv som har skrivit texten.

Men jag skulle gärna hitta kvinnans blogg, tycker det känns som att hon skulle skriva intressanta saker. Det menar jag faktiskt! Gillar att höra hur folk tänker och tyvärr får man sällan läsa något som 70-åringar skriver. Tyvärr. Allvarligt.

Tog ett glas från diskmaskinen. Gjorde misstaget att hälla juice i det och fick erfara den där smått läskiga känslan av att dricka ur ett ljummet glas.
Men då var det något som hände; åsynen av den gula färgen och smaken som blev lite annorlunda fick mig att tänka på Sanna-Sol; C-vitaminskuren som verkligen var huuur god som helst! Det var nästan dagens höjdpunkt när man skulle ta den.

Nu undrar jag vad som hände? Var är den nu? När jag googlar på namnet hittar jag den inte, varken när jag söker på nätet eller på bilder. Jag saknar den! Antagligen var den svindyr och tänkt för barn (det hör man ju förresten på namnet, ingen vuxen tar "Sanna-Sol" seriöst. För vuxna ska det ju heta mega+asidyl eller något annat kryptiskt för att det ska räknas som kosttillskott eller vad min kära c-vitamindos kallas.) men den var ju fantastisk! Dricker barnen sådan nu för tiden?

Försökte rita en bild men av någon anledning går det inte att lägga in den här.. Men flaskan var brun och lite genomskinlig och på etiketten var det en bild på ett barnansikte i en sol.

...'cause after all you do know best

Det är lustigt det här; igår ville jag hellre jobba med historian än engelskan, bara för att jag tvingade mig själv att det var bättre att börja med det sistnämnda, idag vill jag hellre göra matte än historia och imorgon kommer jag hellre vilja skriva det sista i syftesformuleringen istället för att räkna. Varför blir det så? Och, framför allt; varför måste jag säga vilka skolarbeten jag helst vill göra under lovet? Vad hände med det där att vara ledig liksom?

Nej, nu ska jag inte slösa mina ord här utan använda alla krafter till att skriva om Första Världskriget, Mellankrigstiden och Andra världskriget. Tror att det kommer bli ett fantastiskt dokument, ett sådant som arkiveras för att man om 2000 år ska kunna plocka fram det och förundras över hur man använde språket, att typsnittet är Times New Roman och att det inte finns någon röst som felfritt och med rätt betoning läser upp vad jag skrivit. Kanske kommer man till och med fundera på vilka krig jag egentligen har skrivit om. Kanske.

Men mest troligt kommer det att skickas in till min lärare, läsas, bedömas, finnas kvar på min dator ett tag och sedan försvinna samtidigt som den ger upp.

Muntert.

I fredags, tror jag det var, skrev jag en liten ilsken betraktelse om grannpojkarnas töntiga beteende.
Dagen efter pratade jag med min mor om dessa.
Hon att de även visslar på henne.

Eeh?

PS. Som ni förstår är hon betydligt äldre än mig och därmed också dessa stackars killar.

Det blev ingen skiss. Jag ursäktar. Lägger istället in en bild som jag tog för några somrar sedan. Brukar kalla den "En hund i en ryggsäck".

Idag har det inträffat två händelser som har gjort att det har dragit lite i mina smilband.

Händelse nummer ett
Faktor ett:
En av mina systrar har en katt. Jag tror att hon är ganska kär i den för på facebook har hon ett album med 23 bilder, samtliga på kattskrället.
Kattskrället ska jag förresten inte säga för även jag får något ömt i blicken när jag ser på denna arma lilla varelse.

Faktor två:
Själv är jag tämligen road av "gilla-knappen" på facebook. Detta av två anledningar:

1. Redan innan facebooks glanstid fann jag och mina syskon ordet "gilla" mycket roande. Varför kan jag kanske svara på en annan gång. Om någon av er två som följer bloggen känner er intresserade, förstås.
2. Den är praktisk. Jag gillar (He...He...He... känn det torra skrattet) när saker är praktiska.

Därför väljer jag ofta att klicka på den lilla symbolen. Komik och praktik i ett. Bingo!

Resultat:
Idag slogs dessa två faktorer ihop. Jag gillade jag mycket, 22/23 (d.v.s. alla utom en suddig) bilder i min systers album närmare bestämt, och fann det ytterst underhållande.

Händelse nummer två
Mina farföräldrar var på besök idag. Vi åt tacos och hade trevligt. Tillslut gled samtalet in på promenaden hem till oss och det faktum att de hade mött en kvinna i deras trapphus. Min farfar gav en inte alltför allvarlig kommentar om kvinnan:
"Hon var nog det största fruntimmer jag har sett. Särskilt te ögona.".
Nu funderar jag hur man ser ut om man är stor runt ögonen? Som jag förstod det var det inte stora ögon hon hade.

Kanske återkommer jag med en skiss när jag har funderat klart.

Ja, sannerligen, är hon inte fantastisk så säg. Läs gärna föregående kommentar och se hur hon ställer upp!

Gällande attet var det hemskt; om jag skulle ha läst det igen skulle jag antagligen tagit bort det. Det värsta var att jag inte hade skrivit det från början utan LA TILL DET. Ish, obehagligt! Nu måste jag dock ha kvar det för att kommentaren ska vara korrekt.

Återigen; tack Amanda!

Det värsta med att jag över huvud taget publicerade det tidigare inlägget är att jag för alltid kommer att bli irriterad på mig själv så fort jag är osäker på vilka verbformer jag ska sätta in i mina texter här. Å andra sidan har jag alltid blivit det. Nu blir det dock värre för att det kan verka som att jag anser att mina texter annars är felfria.

MEN jag vill framhäva att jag inte påstår att jag skriver korrekt. Vore ytterst osant och utan större självinsikt i sådana fall.

PS. Ammi är fantastisk på fler sätt också; utan sina prestationer. DS

PS nr 2. Haha, jag är fullt medveten om att vi förmodligen bara är två som intresserar oss av dessa två inlägg. DS nr 2.

PS nr 3. Nu gäller det att lämna datorn så fort som möjligt; den har nämligen hamnat i det där läget när den låser sig och tickar. Det där läget som jag skrev om för ett tag sedan. Det där läget som jag var, och fortfarande är, livrädd att erfara i min egen hjärna. Flykt! DS nr 3.

Är en sådan där dryg människa som är otroligt brydd om grammatik och ordval. Inom de flesta språk skulle jag dock påstå att jag är chanslös, utom just svenskan, där går det bättre. Satsdelar har jag någorlunda koll på, i alla fall fyra av dem, de vanligaste ordklasserna likaså och bindeord, eller "samordnade konjunktioner" som jag har lärt mig att det heter, har jag inte heller alltför svårt med (även om detta inte syns så tydligt här på bloggen av den enkla anledningen att jag är mycket förtjust i att börja meningar med Men och Och. Och Fast. Fast det är fel. Jag vet.). Men, ja, ni ser ju, det finns vissa saker som jag aldrig lär mig eller får svar på:

• Före och innan. Kära Ammi brukar snällt så fort jag undrar svara på när man använder vad. Lika snabbt glömmer jag bort det. Tyvärr. Det grämer mig!
• Skulle och hade blivit/hade varit. Det händer ofta att man exempelvis säger "Jag hade sprungit om jag kunde" istället för "Jag skulle ha sprungit om jag kunde". Min fundering är om detta verkligen är istället för eller om båda alternativ är tillåtna? Jag tror att det här har något med konjunktiv, som vi så idogt jobbar med på spanskan, att göra men det besvarar fortfarande inte min fundering.
• Nyligt och nyss. En kompis, som jag tyvärr inte umgås med nu, brukade påpeka det där, att vi ofta använder dessa ord fel. Finns det någon regel? Är båda ens godkända ord eller är det sista talspråk?
• Läka och Läcka. I hela min släkt säger man i detta fall det första när man syftar på det andra. Jag är medveten om när man använder vad men likafullt säger också jag fel ibland. Nästintill frustrerande faktiskt.
• Meningar i paranteser. Får man skriva långa meningar inom parantes? Får man sätta punkt i paranteser?
• Citattecken eller citationstecken. Om jag i min skrivna mening ska citera en hel mening från någon annan text, hur gör jag då?
  Exempel:
  - Jag skrev tidigare att "I hela min släkt säger man i detta fall det första när man syftar på det andra." men jag ljög.
  - Jag skrev tidigare att "i hela min släkt säger man i detta fall det första när man syftar på det andra" men jag ljög.
  - Jag skrev tidigare att "I hela min släkt säger man i detta fall det första när man syftar på det andra" men jag ljög.
• Ifrån och från. Jag tror inte jag behöver förklara. Finns det någon regel eller är ett bara talspråk eller gammelsvenska?

Det finns någonting som kan få mig att bli sådär irriterad att det kliar i fingrarna; killar som busvisslar. När jag hör de äckliga, väsande, pipiga, flöjtiga tonerna som svänger på det där jättejättejättevidriga sättet får jag verkligen krupp! Nävarna knyter sig och jag önskar att vågade gå fram och drämma av med vilka kommentarer som helst som skulle få dessa människor att långsamt sjunka ner på jorden och inse att deras försök till, ja, vad de nu försöker med, inte är okej. Men jag gör det inte.

Det värsta är att jag inte kommer ifrån dem. Varken denna typ av killar eller busvisslingarna. Jag bor nämligen väldigt nära en gymnasieskola och vissa på skolan finner just dessa förfärliga ljud ytterst roande. Senast i förrgår var det någon som visslade på mig när jag var påväg hem. Jag andades hårt, inte av rädsla utan av ilska. Vad vill dessa människor? Vad i hela fridens dagar är de ute efter egentligen?!?!?!

Förhoppningsvis inte kontakt för då tycker jag synd om dem. Det kan på fullaste allvar inte finnas en enda kvinnlig själ i våran kultur som finner en busvissling smickrande. Finns det det så känner jag ett starkt behov av att samtala med denna kvinna och få se lite andra perspektiv.
Så vad är det då? Status? Får man som kille status om man visslar på en tjej som går hem från ett styrelsemöte klockan halv tio en onsdagkväll? Jag hoppas inte.

MEN, jag har fått revansch! Inte bara i onsdags (jag var osminkad, fortfarande inte helt fräsh efter dagens danslektioner och trött och de visslade på mig, som om de ville ge illusionen av att de ville ha kontakt med mig. De skulle bara veta...). Nej, redan innan jul fick jag min första, och än så länge också största, seger.

Det var förmiddag och jag skulle gå ut med soporna. Jag tog på mig min faders skor och traskade iväg de 10 meterna mot vår gröna tunna. Så stod de där på balkongen till huset på gatan mittemot. Som om inte det var nog drämde de iväg en sådan där äckelsak till vissling! Då log jag för mig själv för vad de inte hade en aning om var:

1. Jag hade inte vistas ute på närmare en vecka.
2. Jag var äcklig. Fruktansvärt äcklig. Prickig. TOTALPRICKIG! Jag hade vattkoppor (mesigt med barnsjukdom, jag vet). 86 stycken vidriga vad-det-nu-är-typ-blåsor-(?) i ansiktet. Säkert tredubbelt på resten av kroppen.

DE SKULLE BARA VETA!!

2-0

För högst tjugo minuter sedan hörde jag ett samtal mellan två tjejer. Den ena var ytters upprörd (ni vet det där läget när upprördheten är en milimeter från att övergå till ilska). Hennes anledning då? Ja, den var av det extremt banala slaget. En som hon kände, hur väl framgick inte av samtalet, hade på facebook blivit vän med någon hon aldrig hade träffat i verkliga livet. Och person nummer ett, den upprörda alltså, blev så vansinnigt irriterad när hon läste det. Av vilken anledning egentligen?

Jag gillar facebook. Jag gillar att man kan få en liten inblick i vad ens (helt ärligt, får man säga "ens"?) vänner tänker och gör, nära liksom bekanta. Jag gillar att man kan ha en gruppkonversation över mail. Jag gillar att man kan hitta förlorade kontakter, dock är jag fortfarande lite för ung för det kanske. Men när det blir på så blodigt allvar att man måste bli irriterad, nej, upprörd var det, för så små saker som den i föregående stycke, ja, då gillar jag det inte.

Kom igen, kvinnan kanske till och med frågade fel person? Har jag gjort en gång. Jag frågade en tjej som jag inte ens halvkänner, bara vet vem hon är genom bekanta. Hoppas ingen blev alltför arg.

I måndags gjorde jag ett grovt misstag här på bloggen. Jag stavade "passerade" med ett s. Pinsamt. Särskilt pinsamt blev det eftersom jag bara några timmar tidigare hade fnissat lite åt min lärare som skrev "märrktes" istället för "märktes".

Det kändes som att få igen för gammal ost.

Du sitter vid datorn. Ett lugn, om än ett väldigt kortvarigt sådant, innefinner sig i rummet. Du har Msn uppe. Du har också ett x antal flikar uppe, inklusive facebook (såklart). Din vän på Msn, vi kan kalla denne för Kim (ett bra namn, både manligt och kvinnligt) skriver "hej". Du svarar något tillräckligt artigt. Sedan frågar Kim en fråga som kräver ett längre svar.
Du börjar skriva.
Och skriva.
Och skriva.
Du skriver ett hiskeligt bra svar och fingrarna bokstavligt talat dansar fram över tangenterna. Du är biljant! Dina ögon betraktar fascinerat hela senariot. Inte en chans att du lyfter blicken mot skärmen nu när det skapas kost på tangentbordet!

Innan du trycker på enter vill du läsa igenom ditt svar. Men då ser du; det finns inget svar. Istället tickar datorn och du börjar förstå vad som har hänt. Trots detta finner du lugnet inom dig för du vet att snart, snart kommer det -

Precis! alla bokstäver rullar fram i en hiskelig hastighet framför dina ögon. Vilken fart, vilken intensitet, vilken kraft!

Du klickar på "skicka".

Men du vet att det där bara är ett förskalv. Snart, snart kommer det -

Exakt! Nästa gång du ska skriva någonting (den här gången behöver det inte ens vara långt) upprepas samma sak. Alla bokstäver fullkomligt smäller fram på skärmen typ 30 sekunder efter att du skrivit dem.

Ilskan närmar sig. Snart, snart kommer det -

JUST PRECIS!! Din vän, din arbetskamrat, ditt...okej, inte ditt allt.. ger upp. Plötsligt låser sig/hänger sig/laggar allt. ALLT. Du väntar tålmodigt. Väldigt tålmodigt. I sju sekunder. Sedan klickar du på alla ikoner och knappar som är någorlunda rimliga. Ingenting händer. Du vill slå till datorn på ett lite fartgivande sätt och är precis på väg att bjuda på en lite snärt. Men först ctrl-alt-delete...

Men då, då -

Ja, då händer det där obehagliga! Plötsligt är det som att datorn fått nytt liv. Energiskt liv. Hujedamej vilken fart det blir! Det är som att någonting ohörbart klickar till i dess innandöme och plötsligt förstår den allt den skulle göra och gör allting på samma gång:

• Du kommer in på oanade sidor på facebook.
• Du upptäcker att du visst har öppnat ytterligare 9 internetrutor.
• Msn blinkar hysteriskt.
• Och ett antal andra händelser chockerar dig.

På två sekunder.

Vet du vad? Det där är nästan en mardröm för mig. Att som människa behöva uppleva det datorn då går igenom. Kan du tänka dig känslan av att allt låser sig och hela du strejkar? Tänk dig känslan av att du sedan inser att
- Just det, jag skulle dricka vatten!
- Just det, jag skulle skriva spanskan!
- Just det, jag skulle skriva ett mail!
- Just det, jag skulle ringa min kompis!
- Just det, jag skulle diska!
- Just det, jag skulle andas!
Kan du tänka dig paniken när du sedan gör allt det där samtidigt?

Du skriver ett mail på spanska samtidigt som du diskar telefonen som du egentligen skulle använda för att ringa din vän. Du andas OCH dricker vatten. Och får kallsup.

Jag är glad att jag inte är en dator. Och jag är glad att datorn är en sak. En sak som förmodligen inte har känslor.

...Fast det skulle ju vara skönt om man sedan var klar efter två sekunder...

Sitter på skolan. I ett litet bås (eller egentligen på en bänk med en bänk mittemot och båda har väldigt höga ryggar men det är betydligt coolare att säga att man sitter i ett bås fast det är ju lögn och det här är en väldigt lång mening). I vilket fall som helst så syns jag alltså inte. I min burk från IKEA har det tidigare legat nudlar, kyckling och wok. Rester från gårdagen. Det smakade bra! Lite längre bort passerade alldeles nyss några yngre killar. Några killar som antingen har en musikalisk talang och ett intresse eller föräldrar som önskar att deras barn hade det. I vilket fall som helst (igen) så kommenterade de extremt unga männen doften. De sa att det luktade baconchips, jag tror att de syftade på min mat.

Jag önskar att det var så, att jag satt och åt baconchips. Inte för att jag är särskilt förtjust i det, vid närmare eftertanke gillar jag det nog inte alls, utan för att chips=helg. Fredagsmys alltså! Fast vid närmare eftertanke (igen) så brukar jag inte äta chips på helgen.

Det där kan ni (jag?) mest se som ett slags intro för det fyllde absolut ingen, INGEN, funktion. Dock har jag inte heller någon fortsättning så detta blev ett totalt meningslöst inlägg. Den typen av inlägg som jag nästan har lovat mig själv att inte publicera.

Men jag sa nästan.