Julica

Jag vill ju gärna inte påstå att jag är en "sådan" som skriver när jag inte har något vettigt att delge men med tanke på att till och med min mor, som i alla fall så länge jag bodde hemma inte var den mest frekventa datoranvändaren, frågar om jag inte har någon tenta snart så att det sker någon förändring här på bloggen så känner jag att det är dags att börja PRODUCERA. Kosta vad det kosta vill! Plus att jag har svårt att acceptera att det jag senast skrev om handlade om ingen mindre än Oskar Linnros.

...du har ju inte nån plats för mig vad jag ser?

Fem saker och platser i Vänkan som jag saknar just nu:

- Pianot (helst i stämd version)
- Nybyrundan
- Missionskyrkan
- Alla Johannas Klara-böcker (skyhög skämsnivå, förlåt)
- Min stereo

Om någon önskar veta!

...jag är glad att vara här.

Glömde ju bort en kulturell och rolig sak som vi gjorde förra helgen tillsammans med mis padres:


Här ser ni hur det såg ut när vi hade Globen framför oss.


Här ser ni hur det såg ut när vi hade Globen bredvid oss.


Här ser ni hur det såg ut när vi hade Globen UNDER oss.

Och om det mot för modan skulle vara någon som inte förstod så var vi alltså PÅ Globen. Häftigt ändå.

I övrigt är livet väldigt bra just nu: inatt hade vi Jossan på besök, idag t.o.m. söndag besöker jag Örebro, på måndag påbörjas den del av planeringen för Någonting Större som jag är delatkig i, Vänkan 3-8 november kirrat, Spotify Unlimited CHECK = hej igen till en massa musik som jag har saknat (Snook, Timbuktu, Daniel Adams Ray osv), Red Hot Chili Peppers + massa finafinafina vänner som jag inte har träffat på för länge på onsdag och slutligen date med miss FM samt besök av gamla klassisar till helgen (visst?). Plus att Uni är roligt och jag och Amanda är living the dream varje dag här.

Kul!

...high or low, fast or slow.

Kulturella och roliga saker som vi har gjort hittills i Stockholm:
- Billig danskurs
- Gratis sånggrupp
- Gratis stand up (varje tisdag, torsdag och söndag om vi vill)
- Hej Monica
- Photo session (succématerial tydligen, vilket känns lite oroväckande)
- Betraktat foton som hänger på Slussen. Vet inte vem som ligger bakom dem men vet att det räknas som utställning.
- Fotoutställning i Gallerian

Kulturella och roliga saker som vi ska göra här i Stockholm:
- Magnus Betnér live 21 november (firar din födelsedag härifrån Hanna, eller nåt...)
- Svansjön á la Benke Rydman 16 december (med bl.a. Salem Al Fakir som kompositör)

Kulturell och rolig sak som jag ska göra nästa vecka:
- KOLLA OCH LYSSNA PÅ RED HOT CHILI PEPPERS (har fortfarande inte vant mig vid tanken!)

Kulturell och rolig sak som Amanda kanske ska göra:
- Åka till Istanbul ett tag. Till billigt pris. Typ 1000 SEK för resa och boende.

På (den värda sidan av) kulturfronten känns det som att Stockholm levererar lite bättre än en av Europas blivande kulturhuvudstäder så att säga. Vilket kan anses förståeligt men i alla fulla fall är oerhört irriterande. Eller så är jag hemmablind. Vet inte så noga.

...men det du säger att du tycker säger inte mycket.

Ska plugga. Sitter med boken uppe och så. Men det går INTE. Och det handlar inte om att jag inte vill eller så, det handlar om att en bild av hjärnan i olika vinklar tar upp halva sidan. Jag blir äcklad av hjärnan. Klarar inte av att titta på de där äckliga vecken. Föreställer mig liksom att det slibbigaste och sladdrigaste och kladdigaste och mest geléaktiga i hela världen finns i dem. Som när man hittar gelén när man rensar en grillad kyckling ungefär, fast tio gånger värre.

Får lite smygpanik.


serri, kolla...... Uuää!!!!

...snälla ge mig två sekunder innan du ger upp.

Idag berättar DN om en katt som är tolv år och har två ansikten. Det är ju ofattbart och man blir lite ställd när man ser bilden. Vad som är ännu mer ofattbart är ju att kattstackarn var mindre än en tumme när den föddes. Det kan inte vara inklusive ben och svans va?

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/rekordkatt-med-tva-ansikten

...you know i'm almmoste gone.

Läser en rolig artikel på dn.se. Den tar upp 51 skäl att hata stockholm och bygger på uttalanden som människor har gjort på webben angående staden. Man har väl hittat några favoriter:

02 ”I Stockholm har vi rödljus, sade en stockholmare till mig. Han frågade också om vi hade hört talas om Darin.”

06 ”De tror att de är bättre än alla andra för att de bor i samma stad som kungen.”

13 ”Det ligger närmare Sibirien än resten av Sverige. Det enda resmålet som ligger nära är Finland, vilket är ganska backwater.”

15 ”Stockholmare kan nämna sin stad i samma andetag som New York, Tokyo och Paris vilket gör att de framstår som helt verklighetsfrånvända eftersom sanningen ligger närmare Budapest, Minsk eller Wien.”

21 ”De har så svårt för att tala manligt.”

26 ”Det jobbigaste jag vet med stockholmare är att de alltid ska spela stekare när de kommer utanför hemstaden. Det spelar ingen roll om de bor i Rinkeby, när de är utanför Stockholm så är de stekare som hänger på Stureplan. Det tragiska är att brudar tror på det.”

27 ”Jag hatar staden för att den ligger långt bort.”

Min favorit är nog nummer 26...eller 21, för den är så otroligt dum. För det första är det underförstått att personen tycker att det är negativt att tala kvinnligt, för det andra anser den att manligt/kvinnligt tal är dialektalt, för det tredje så kan man uppenbarligen ha mer eller mindre lätt för att tala manligt och varje gång stockholmarna försöker så misslyckas de, vilket personen i fråga måste ha gjort något slags undersökning för att komma fram till, alternativt förutsatt att alla strävar efter att prata manligt.

Hela artikeln hittar ni här: http://www.dn.se/sthlm/51-skal-att-hata-stockholm

När jag och Amanda gjorde test på Aftonbladet eller Expressen fick vi varsin diagnos; jag hade social fobi och hon ADHD. Jag vill gärna påstå att det säger mer om kvällstidningarna och deras tester än om oss men vad vet jag. Hur det nu än månne vara så brukar vi samtala rätt mycket om de där diagnoserna. Oftast tokas om min sociala fobi. Hennes också för den delen, även om den inte är "diagnostiserad".

Denna sociala fobi yttrar sig då i olika sammanhang, både i klassrum och mataffärer till exempel, men det finns en faktor som, oavsett omgivning, alltid spelar in: man tror att man är i blickfånget. Nu sägs det i och för sig att de flesta människor har en tendens att tänka så, att de själva är i centrum och andra i periferin (utom Snook då, för de sjunger om en flicka som är liten och gullig men aldrig i periferin...stackarn), men uppenbarligen så lider inte alla av det. Då skulle vi ju gå omkring som en flock hispiga och socialfobiska varelser. Hur man nu är i flock då.

Idag hamnade jag i en sådan situation. Jag skulle återvinna. Mycket. Och jag visste inte vart jag skulle. Men jag traskade ut, inte särskilt nervös eller så (man arbetar väl på de sociala fobin liksom). I min famn hade jag tre relativt stora kassar med kartonger och plast- och pappersförpackningar. Det var alltså svårt att vara diskret så att säga. Smällde i räcket i trapphuset och hade mig, till exempel.

Så var jag då ute på gården. Och här bör man betänka att det runt omkring finns höghus, höghus och bara höghus. Och träd och vägar och så. Sammanlagt kan det alltså finnas oerhört mycket människor inom en radie på 100 meter. Och det är lätt att tänka att några procent av dessa sitter i sina lägenheter vid sina köksbord och gör ingenting. Kanske tittar ut genom fönstret då och då. Väntar möjligen på glassbilen, vad vet jag. Hur som helst kan man anta att för dessa stackare som inte har så mycket att göra, eller för den delen har väldigt mycket att göra som de inte gör, blir den där 19-åringen som dundrar ut ur höghuset med mer återvinningsbart jox än hon är lång dagens rolighet. Det skulle jag tycka i alla fall. För där vandrade jag till den station som fanns bara tio meter bort, kände livet i mig, var nöjd och glad och duktig och så vidare. Men negativt resultat. Bara glas, aluminium och tidningar. Så spatserade jag vidare nedför gatan, passerade en bil som det tyvärr satt en människa i, kollade av två andra stationer, gick uppför gatan igen, kollade på granngården och gick in i huset igen. Med lika mycket jox som jag hade gått ut med tre minuter tidigare.

Förstår ni? Jag hade tyckt det var askul att se. En vimsig människa med jättemycket grejer liksom.

Men det var inte askul.

Nu har vi lokaliserat ett ställe där det ska finnas plast- och pappersförpackningsåtervinning men jag vågar inte gå dit riktigt än. Måste vänta tills det har gått så lång tid så att de som jag antar satt och tittade ut genom fönstret och såg mig har flyttat sig. För då, mina vänner, då är jag tillbaka på ruta ett. Startar på ny kula. Ingen vet att jag är orutinerad och har dålig koll. För tänk vad pinsamt annars, om jag inte hittar rätt då heller och så ser någon mig traska in i huset med mitt BERG av mjölkkartonger EN GÅNG TILL.

...i grovt behov av nån sorts själavårdstekniker.

Jag gillar att bo med Amanda! Det är som att ha sleepover hela veckan! På måndag, på tisdag, på onsdag, på torsdag, på fredag, på lördag, på söndag, på måndag, på tisdag, ja, ni fattar. Med det lilla undantaget att man inte har bråttom. Alltså, annars har man ändå lite som man måste hinna med vid ett sleepover; skratta, prata viktigt, äta gott, sova och så vidare och det kan ju bli ett rätt tajt schema att på ett dygn. Men det problemet har vi inte nu. Vi har hur många dygn som helst så vi behöver inte ens skynda oss. Värsta grejen ju! Askalas!

Pluggar igen. Läser just nu om något som kallas för Kognitiv dissonans. Väldigt intressant faktiskt. Här i Högis kallas det oftast för MINDFUCK!!! och de tre utropstecknena är otroligt viktiga i sammanhanget.

Blev musikknäpp idag på bussen. Lyssnade på Red Hot Chili Peppers för första gången på länge och blev alldeles lycklig inombords. Alla låtar var så BRA idag.

Just idag vill jag verkligen springa. Jättemycket. Eller gå snabbt. Helst Nybyrundan men den är ju lite långt borta kanske. Och jag är bärare av en förkylning för tillfället så jag tror inte jag är helt fel ute när jag säger att Amanda nog skulle slå ihjäl mig om hon fick veta att jag gjort något fysiskt krävande med den i kroppen. Främst för att det då skulle ta ännu längre tid tills jag slutade väcka henne med min älskade hosta om nätterna.

...jag tror mitt hjärta blöder.

När jag peahundrade som mest använde jag ordet pianoackompanjemangsarrangemang och tyckte att jag var en rätt häftig människa ändå, 31 bokstäver liksom. Nu har jag blivit besegrad av Elisabet Borg och Joakim Westerlund för här sitter jag en helt vanlig måndagsförmiddag och läser om produktmomentkorrelationskoefficient.

36 bokstäver. TRETTIOSEX?!

Det svider måste jag säga.

...but hey, the world is wicked too.

Detta har varit konstiga och innehållsrika dagar. Fredagmorgon känns så länge sedan. Fast det gör allt i och för sig. Det känns till exempel sjukt himla knäppt att vi bara har bott här i två och en halv vecka. Ännu konstigare känns det att jag för exakt en månad sedan var påväg till Örebro. Har hunnit vänja och vänja av mig vid så mycket.

Jag hade nästan lovat mig själv att inte kommentera idol 2011 (8:e säsongen. Serri.) över huvud taget. Men nu kan jag inte hålla mig längre. Hela grejen är så vansinnigt ironisk. De vill provocera. Men lyckas inte. De tar in Mr Bard. För att provocera. Säger att personer går vidare på grund av deras utseende. För att provocera. Säger hårda kommentarer. För att provocera. Säger nej till personer som på riktigt är bra. För att provocera. Och, det värsta av allt, låter de sökande som bor i övre halvan av Sverige att spela in sig på video och sedan åka ned till Stockholm istället för att fördela sökningarna. Och det gör det, ja, just det, FÖR ATT PROVOCERA.

Jag har Amanda här bredvid mig. För tillfället läser hon lingvistikbok. Fonetik kanske det är, jag vet inte, ni vet, jag är inte så insatt. Men hon gör inte bara det. Hon funderar även på hur jag lyckades med att föda mig själv eftersom jag är mamma åt både henne och mig själv.

För tillfället åker vi ersättningsbussar mellan Högis och Gullmarsplan. Det är inte det roligaste man kan göra för det är för det mesta väldigt varmt och ofta ganska trångt. Utöver det prövar bussåkandet mitt kontrollbehov, som jag gärna inte vill påstå är alltför stor men ändock finns där, en aning eftersom jag har fått för mig att tabellerna inte stämmer och därför utsätts för viss stress och förvirring varje gång jag ska åka. Med viss överdrift såklart.

Alltså, jag tycker verkligen att psykologi är intressant och på varenda föreläsning blir jag alldeles salig för att någon sätter ord på sådant som jag har tänkt på. Problemet är att jag inte minns orden. Priming vet jag vad det är. Och självtjänande bias. Ordet bias vet jag för övrigt vad det betyder i sig också. Sedan har jag koll på konformitet. Och konfirmeringsbias. Men sedan vill jag gärna påstå att det tar stopp. För så känns det. Fast eftersom jag läser om just sådant här, bias, feltänk och så vidare, så jag vet att det inte är så.