Julica

...det rusar runt i blodet nu.

Tror att jag tyckte att det här var universums tråkigaste låt första gången jag hörde den. På rikt. Den tilltalade mig inte över.huvud.taget. Jag tyckte att den var en överdriven och tråkig och klyschig kärlekslåt som jag lätt skulle klara mig utan. När den till råga på allt framfördes av en Peter Jöback som var iklädd meterhöga fjädervingar första (och enda) gången jag hörde den live tappade jag helt hoppet om den.

Förlåt Mr. Jöback.

Så hände något. Två år efter skivan släpptes gav jag den ännu en chans. Jag vet inte varför, jag vet inte var, jag vet helt ärligt inte ens om det var den där hösten eller om det faktiskt skedde tidigare. Hur som helst så insåg jag det fina i den. Jag fick ett litet nys om vad det kunde vara tänkt att den skulle förmedla.

Men det får ni tänka ut själva.

Ge den en chans.

Peter Jöback – Stoppa Mig