Julica

...så vi kör en mano-a-mano till den ene är kvar.

Jag tycker att jag med gott samvete kan säga att jag har varit mycket tydlig med att mitt nostalgiska jag hälsar på hos mig med jämna mellanrum. Därför tänkte jag att jag kan skriva om det ÄNNU en gång, varför göra nya spår när man kan köra i de gamla liksom?

Ofta när det hälsar på, mitt nostalgiska jag alltså, hamnar jag i en bläddrar-fas. Jag bläddrar i mina mappar på datorn. Jag bläddrar på facebook. Jag bläddrar i mina spotifylistor. Ibland ter sig stunden så att jag bläddrar i mina gamla anteckningsböcker och någon gång har det hänt att jag tagit fram min lilla låda i vilken det ligger fynd från tidigare år; vykort, vänskapsarmband och dylikt.
Kvällens bläddring har bestått av inget mindre än min och Loppans f.d. blogg. Där fann jag följande guldkorn:

• "Eran mattelärare gör säkert mycket snyggare uträkningar men det är för att hon ÄR mattelärare...Jag är bara vikarie."

• "Jag heter **** och jag är alltid sugen på nåt att stoppa i munnen" //****

• Idag har vi hål i fyra timmar. Från ca. 10.00 till 14.00. Signe har uttalat sig om det:
  "Hur länge har vi haft hål nu? Två timmar. Och tänk, det är dubbelt så länge kvar!"
  Signe Blom Bringlöv idag klockan 12.00
  

• Signe: Men egentligen skulle det ju kunna vara så...för lera är väl ett grundämne?
  Några dagar senare:
  Okänd: Du ska inte säga nåt för du trodde att lera var ett grundämne!
  Signe: Men jag har kommit på hur jag tänkte nu.. Sten, det är ju ett grundämne och då...
  
• Ammi om delfiner: "Vänta, har dom händer?"
• "Alltså, hon kan ju inte ha haft så bra fantasi.."
  Amanda Salguero Engström, 16 år, pratar om Astrid Lindgren
• "Sen tog han kroppsdelar från döda lik"
• "Det var säkert i nåt USAiskt land"
  
• - Han lät annorlunda. Eller så har jag typ lock för öronen.
  - Det låter som att du har lock...eller nej, vänta... Jag sa inget!
  
• "Jag var vaken 36 timmar det dygnet"

Slabang! Känn på den hörrni!

Vill inte riktigt gå och lägga mig.
Anledningen?
Jag har hittat ny musik.

Det började med att jag för ett par dagar sedan informerades om att ännu en artist skulle bokas till Någonting Större. Terese Fredenwall från Uppsala minsann. Jag planerade att lyssna in mig på henne men jag vet inte, någonting hände och det var inte förrän ikväll som jag tog tag i den uppgift som jag tilldelat mig själv och sökte upp kvinnan på Spotify. Och nu vill jag inte gå och lägga mig för jag har så mycket att lyssna in mig på; både texterna och musiken verkar nämligen mycket intressanta. Helt galet. Är som i extas.

Här har ni:
Terese Fredenwall – Colors from my heart

Godnatt
typ?

...finally you have found yourself.

Dagens minus (ett väldigt stort i och för sig):
- Jossans kollapsade rygg.

Dagens plus:
+ Vakna hos syster.
+ Hade inte med mig någon dator igår och sov i staden natten till idag = ingenting att göra på svenskan = svenskafröken bjöd på sovmorgon (utan att veta om det förvisso).
+ Amanda får göra högskoleprovet.
+ Pers Planet på film @ my place ATM. Tack Skånes Dansteater!
+ Massage+plugg+prat-timmarna i danssalen.
+ Dans med koreografen från Otello (heter hans Edward?). Trots att han har haft för vana att säga att dansen är slut i snitt två gånger per klass för att sedan lägga på nytt material och trots att han har använt lite hårda ord och för oss främmande pedagogik måste jag säga att jag ändå har tyckt om dessa lektioner. Hans rörelsemönster. Punkt.


Dagen till ära bjussar jag på ett fotografi också, här har ni quinnan som ska göra högskoleprovet:
























PS. Jag inledde dagen med att sjunga "Godmorgon världen" och jag tror att det låg till grund för en hel del för dess fortsättning.

Tänkte bara berätta att 130 personer har erkänt att de har mördat Olof Palme.
Kan även säga att förundersökningen på mordet omfattar 225 hyllmeter.
Och att de har jobbat med att försöka lösa mordet i 25 år men inte "har något hett spår just nu". (nähää?)

Här sitter jag och funderar på vad som hände med parenteserna.

...and I do believe it, we rely on.

Vemod. Nära besläktat med nostalgi. Enda skillnaden är att vemodet handlar om nutiden. Och framtiden. Annars funkar dessa två på exakt samma vis, framkallar samma sorgekänsla i kropp och själ. Faktum är att jag nästan är obehagligt bra på det där med vemod också.

Såå, betänk nu detta; jag har levt i 18 inte överdrivet extraordinära eller speciella år men nostalgikar* och vemodar** (heja verb!) som om levnadstiden vore minst den tredubbla.

Man, om jag blir 70+ kan detta bli hårt!


*Känna nostalgi, agera som en nostalgiker.
**Känna vemod.

Ikväll har jag och fina Ammi tittat på Vem vet mest. Kul. Jag förlorade. Mindre kul. Såhär såg ställningen ut när två program var avklarade:


Det är inte så ovanligt, jag förlorar alltid mot henne. En gång i somras vann jag dock och Amanda blev på dåligt humör. Det löste hon genom att göra såhär:


För övrigt; kvällens program var faktiskt lite läskigt, någon fäste sin blick på oss på ett mycket obehagligt vis.

...you will never, never, never know me.

Nyhetsmorgon. Igen. Tilde är rolig. Hon sitter och är förvånad över de -31 grader som utlovades i norra Sverige och säger sedan med skön sarkasm i rösten att man kanske borde skicka ansvariga på SL lite längre norrut så att de får se hur man hanterar trafiken där. Kul, pikar i Nyhetsmorgon. Mer sådant Tilde!

...I'm not bigger than life.

Som tidigare nämnt har jag upptäckt vilken förkärlek jag har till självbiografier. Det är helt klart genren no.1. Det är någonting speciellt i det där att få läsa om andra människors liv och dra paralleller, se likheter med sitt eget och sin omgivning. Ungefär som att jag förstår andra människors tankebanor och reflekterar jag över mina egna PÅ SAMMA GÅNG. En slags effektivitet. 

I nuläget har det dock gått så långt att jag läser två stycken parallellt; Robert Gustafssons och Alex Schulmans, den sistnämnda föga förvånande. Samtidigt läser jag den ytterst personligt skrivna boken "Drabbad av det oväntade", som inte skulle räknas som självbiografi men dock väldigt tankebeskrivande (bra ord, lät snudd på som ett eget påfund men icket). Hur som helst; jag känner en oerhörd misstanke att detta kan gå överstyr. Att jag snart kommer att få för mycket av det goda, träffa på det där rötägget och inte återhämta mig (obs! viss överdrift). Därför har jag bestämt mig för att chilla lite när jag är klar med Robert.

Tänkte att det skulle vara kul för er att veta liksom.

Eller vänta, det gjorde jag väl inte?

...av mitt självsäkra sätt.

Jag kan inte spela fotboll, behärskar inte hockey på långa vägar, kan om jag har tur undvika att riva ribban i höjdhopp om den är lägre än madrassen och drabbas alltid av en mildare känsla av ångest om jag någon gång utsätts för att hoppa längdhopp. Jag är kort och gott ingen sportmänniska. Men om det fanns ett VM i nostalgi, i vilket man skulle tävla om vem som är den sanna nostalgikern, är jag relativt säker på att jag skulle vara en lämplig representant för mitt fosterland.

Det krävs nämligen inte mycket för att jag ska börja minnas, längta tillbaka och önska att jag fick spola tillbaka tiden - inte för att ändra något utan för att uppleva ännu en gång. Ge mig bara rätt låttitel, visa mig rätt bild, film eller valfri skolbok eller säg den rätta meningen och du får mig på fall. Får mig utan större ansträngning att känna en väldig massa känslor. Får mig att känna glädje, oro, ånger, kärlek, skam och en sjusärdeles nostalgi.

Tyvärr råkar det för mig, liksom med största sannolikhet en hel del andra, vara så att denna nostalgi tillslut blir till sorg. Främst när den i grund och botten tillskrivs ett tillfälle som när det ägde rum innebar renodlad glädje. Sorgen är en sorg över att tillfället aldrig kan återupplevas, att det i efterhand kan kännas så knäppt, att det inte ledde till vad man hoppades att det skulle göra eller att man kanske aldrig kommer att ha möjlighet att prata med de verkligt inblandade om det. Då gillar jag inte nostalgin. Alls.

Men ganska snabbt återhämtar jag mig. Inser för miljonte gången att jag har så mycket fint omkring mig nu som jag kommer att sakna om ett år, att jag ska vara glad att jag har finna minnen och ett gott minne och mat på bordet och vänner och familj ochsåvidareochsåvidare. Då är jag och nostalgin på god fot med varandra igen. Och jag varken aktar eller söker den. Den korsar liksom min väg om några timmar i alla fall.

Godnatt.

...that life is beautiful around the world.

Sitter och tittar på nyheterna, vilket jag har gjort ungefär hela morgonen. Vid varje sändning har ett inslag visats där Ylva Johansson, vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet, reagerat på "de omänskliga kraven på personal inom Arbetsförmedlingen".

Jag har så svårt för det där, att man kallar det omänskligt. För jag kan inte riktigt tro att kraven på personalen inom Arbetsförmedlingen verkligen är omänskliga. Att de kan vara höga, för höga, säger jag inte emot men jämfört med vilka krav människor i andra delar av världen har på sig i sina yrken kan de knappast vara omänskliga. Vad är i sådana fall kraven på de fyraåriga barnen som tvingas jobba upp till 16 timmar per dygn? Eller på arbetarna på bananplantagerna som utan skyddsutrustning hanterar hälsofarliga gifter? Jag skulle säga att kraven på dessa är omänskliga och jag har väldigt svårt att tro att Arbetsförmedlingens krav spelar i samma liga.

Ibland skäms jag över vad som verkar vara hemskt, orättvist och omänskligt i svenska mått.

Alltså, jag vet inte, tycker att det här känns lite fel.

...to shut my mouth and let you speak.

Vareviga gång som jag ska sjukanmäla mig lyckas jag alltid snörvla till det sista jag gör innan jag lägger på. Jag kan liksom inte hålla mig i en sekund till. Sedan skäms jag och fnissar töntigt åt mig själv. Tycker nämligen att det måste låta lite komiskt för de som lyssnar av telefonsvararen:
- DN3, Julia Carlsson, personnummer. Dagens datum är 7 februari.... *snörvel*. *klick*.

Är nostalgisk ikväll.







Godnatt!

Jag listar utan inbördes ordning.

Först den här:
Red Hot Chili Peppers - Snow
Jag vet inte. Videon är så enkel men dom där människorna, jag vill veta vilka ALLA är och varför dom är med. Jag tror inte att det bara är randoms precis. Det känns som att det är alldeles för mycket stämning för det. 

Och sedan den här:
The Almost - Hands
Tycker bara att den är så otroligt fin. Dom där meningarna. Och bilderna.

...this feeling inside.

Ser på Nyhetsmorgon och då och då kommer inslag från Liljevalchs konstmuseum där de har nån form av utställning. Jag har ingen aning om var detta museum ligger, vad utställningen har för tema men det är verkligen den där typiska utställningsmiljön där inne...konstigt nog....

I vilket fall som helst så måste jag ge cred åt snubben som är reporter. Han är så malplacerad. Så full av energi och samtidigt så avslappnad i den där...icke avslappnade och ganska samlade miljön. Nyss la han sig på en bänk där inne och sa att han var en del av en installation, bara som ett exempel. Kul!

Hett vatten + honung + kanel = Top.notch.nu

Bättre än te.
Nästan, fast bara nästan, bättre än kaffe.
Nej.
Jag skojar.
Inte.

...together we cry.

Jag har upptäckt att jag är helt såld på självbiografier och för tillfället läser jag "Scar Tissue" av Anthony Kiedis som är sångare i Red Hot Chili Peppers. Dom hamnar för övrigt och utan tvekan på top 5 när jag ska lista band som jag aldrig kommer att tröttna på.

Nåväl, de enligt min mening absolut bästa styckena i boken är de när han berättar om bakgrunden till vissa låtar. Och när han kom till "Under the bridge"... Jag säger bara att jag kände en lättare smärta i hjärtat då. Men ni får läsa själva och kanske känna detsamma om ni vill. Scar Tissue som sagt.

Tills vidare kan ni ju alltid lyssna på låten:

Red Hot Chili Peppers – Under The Bridge

Om jag fick välja skulle jag ha pengar. Och en vän som har liknande intressen som jag själv har. Och som kunde tänka sig att:

1. Åka på roadtripp i Europa. Gärna framåt våren.
2. Åka på roadtripp i Sverige. Gärna denna sommar.
3. Bo i Stockholm. Gärna nästa år.

Naturligtvis med mig.

Och nu undrar jag, är det du?