Jag kan inte prata med dig när du tittar bort...
...snälla ge mig två sekunder innan du ger upp.
Idag berättar DN om en katt som är tolv år och har två ansikten. Det är ju ofattbart och man blir lite ställd när man ser bilden. Vad som är ännu mer ofattbart är ju att kattstackarn var mindre än en tumme när den föddes. Det kan inte vara inklusive ben och svans va?
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/rekordkatt-med-tva-ansikten
Idag berättar DN om en katt som är tolv år och har två ansikten. Det är ju ofattbart och man blir lite ställd när man ser bilden. Vad som är ännu mer ofattbart är ju att kattstackarn var mindre än en tumme när den föddes. Det kan inte vara inklusive ben och svans va?
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/rekordkatt-med-tva-ansikten
Like I said, you know I'm almost dead...
...you know i'm almmoste gone.
Läser en rolig artikel på dn.se. Den tar upp 51 skäl att hata stockholm och bygger på uttalanden som människor har gjort på webben angående staden. Man har väl hittat några favoriter:
02 ”I Stockholm har vi rödljus, sade en stockholmare till mig. Han frågade också om vi hade hört talas om Darin.”
06 ”De tror att de är bättre än alla andra för att de bor i samma stad som kungen.”
13 ”Det ligger närmare Sibirien än resten av Sverige. Det enda resmålet som ligger nära är Finland, vilket är ganska backwater.”
15 ”Stockholmare kan nämna sin stad i samma andetag som New York, Tokyo och Paris vilket gör att de framstår som helt verklighetsfrånvända eftersom sanningen ligger närmare Budapest, Minsk eller Wien.”
21 ”De har så svårt för att tala manligt.”
26 ”Det jobbigaste jag vet med stockholmare är att de alltid ska spela stekare när de kommer utanför hemstaden. Det spelar ingen roll om de bor i Rinkeby, när de är utanför Stockholm så är de stekare som hänger på Stureplan. Det tragiska är att brudar tror på det.”
27 ”Jag hatar staden för att den ligger långt bort.”
Min favorit är nog nummer 26...eller 21, för den är så otroligt dum. För det första är det underförstått att personen tycker att det är negativt att tala kvinnligt, för det andra anser den att manligt/kvinnligt tal är dialektalt, för det tredje så kan man uppenbarligen ha mer eller mindre lätt för att tala manligt och varje gång stockholmarna försöker så misslyckas de, vilket personen i fråga måste ha gjort något slags undersökning för att komma fram till, alternativt förutsatt att alla strävar efter att prata manligt.
Hela artikeln hittar ni här: http://www.dn.se/sthlm/51-skal-att-hata-stockholm
Läser en rolig artikel på dn.se. Den tar upp 51 skäl att hata stockholm och bygger på uttalanden som människor har gjort på webben angående staden. Man har väl hittat några favoriter:
02 ”I Stockholm har vi rödljus, sade en stockholmare till mig. Han frågade också om vi hade hört talas om Darin.”
06 ”De tror att de är bättre än alla andra för att de bor i samma stad som kungen.”
13 ”Det ligger närmare Sibirien än resten av Sverige. Det enda resmålet som ligger nära är Finland, vilket är ganska backwater.”
15 ”Stockholmare kan nämna sin stad i samma andetag som New York, Tokyo och Paris vilket gör att de framstår som helt verklighetsfrånvända eftersom sanningen ligger närmare Budapest, Minsk eller Wien.”
21 ”De har så svårt för att tala manligt.”
26 ”Det jobbigaste jag vet med stockholmare är att de alltid ska spela stekare när de kommer utanför hemstaden. Det spelar ingen roll om de bor i Rinkeby, när de är utanför Stockholm så är de stekare som hänger på Stureplan. Det tragiska är att brudar tror på det.”
27 ”Jag hatar staden för att den ligger långt bort.”
Min favorit är nog nummer 26...eller 21, för den är så otroligt dum. För det första är det underförstått att personen tycker att det är negativt att tala kvinnligt, för det andra anser den att manligt/kvinnligt tal är dialektalt, för det tredje så kan man uppenbarligen ha mer eller mindre lätt för att tala manligt och varje gång stockholmarna försöker så misslyckas de, vilket personen i fråga måste ha gjort något slags undersökning för att komma fram till, alternativt förutsatt att alla strävar efter att prata manligt.
Hela artikeln hittar ni här: http://www.dn.se/sthlm/51-skal-att-hata-stockholm
Om att återvinna med social fobi
När jag och Amanda gjorde test på Aftonbladet eller Expressen fick vi varsin diagnos; jag hade social fobi och hon ADHD. Jag vill gärna påstå att det säger mer om kvällstidningarna och deras tester än om oss men vad vet jag. Hur det nu än månne vara så brukar vi samtala rätt mycket om de där diagnoserna. Oftast tokas om min sociala fobi. Hennes också för den delen, även om den inte är "diagnostiserad".
Denna sociala fobi yttrar sig då i olika sammanhang, både i klassrum och mataffärer till exempel, men det finns en faktor som, oavsett omgivning, alltid spelar in: man tror att man är i blickfånget. Nu sägs det i och för sig att de flesta människor har en tendens att tänka så, att de själva är i centrum och andra i periferin (utom Snook då, för de sjunger om en flicka som är liten och gullig men aldrig i periferin...stackarn), men uppenbarligen så lider inte alla av det. Då skulle vi ju gå omkring som en flock hispiga och socialfobiska varelser. Hur man nu är i flock då.
Idag hamnade jag i en sådan situation. Jag skulle återvinna. Mycket. Och jag visste inte vart jag skulle. Men jag traskade ut, inte särskilt nervös eller så (man arbetar väl på de sociala fobin liksom). I min famn hade jag tre relativt stora kassar med kartonger och plast- och pappersförpackningar. Det var alltså svårt att vara diskret så att säga. Smällde i räcket i trapphuset och hade mig, till exempel.
Så var jag då ute på gården. Och här bör man betänka att det runt omkring finns höghus, höghus och bara höghus. Och träd och vägar och så. Sammanlagt kan det alltså finnas oerhört mycket människor inom en radie på 100 meter. Och det är lätt att tänka att några procent av dessa sitter i sina lägenheter vid sina köksbord och gör ingenting. Kanske tittar ut genom fönstret då och då. Väntar möjligen på glassbilen, vad vet jag. Hur som helst kan man anta att för dessa stackare som inte har så mycket att göra, eller för den delen har väldigt mycket att göra som de inte gör, blir den där 19-åringen som dundrar ut ur höghuset med mer återvinningsbart jox än hon är lång dagens rolighet. Det skulle jag tycka i alla fall. För där vandrade jag till den station som fanns bara tio meter bort, kände livet i mig, var nöjd och glad och duktig och så vidare. Men negativt resultat. Bara glas, aluminium och tidningar. Så spatserade jag vidare nedför gatan, passerade en bil som det tyvärr satt en människa i, kollade av två andra stationer, gick uppför gatan igen, kollade på granngården och gick in i huset igen. Med lika mycket jox som jag hade gått ut med tre minuter tidigare.
Förstår ni? Jag hade tyckt det var askul att se. En vimsig människa med jättemycket grejer liksom.
Men det var inte askul.
Nu har vi lokaliserat ett ställe där det ska finnas plast- och pappersförpackningsåtervinning men jag vågar inte gå dit riktigt än. Måste vänta tills det har gått så lång tid så att de som jag antar satt och tittade ut genom fönstret och såg mig har flyttat sig. För då, mina vänner, då är jag tillbaka på ruta ett. Startar på ny kula. Ingen vet att jag är orutinerad och har dålig koll. För tänk vad pinsamt annars, om jag inte hittar rätt då heller och så ser någon mig traska in i huset med mitt BERG av mjölkkartonger EN GÅNG TILL.
Denna sociala fobi yttrar sig då i olika sammanhang, både i klassrum och mataffärer till exempel, men det finns en faktor som, oavsett omgivning, alltid spelar in: man tror att man är i blickfånget. Nu sägs det i och för sig att de flesta människor har en tendens att tänka så, att de själva är i centrum och andra i periferin (utom Snook då, för de sjunger om en flicka som är liten och gullig men aldrig i periferin...stackarn), men uppenbarligen så lider inte alla av det. Då skulle vi ju gå omkring som en flock hispiga och socialfobiska varelser. Hur man nu är i flock då.
Idag hamnade jag i en sådan situation. Jag skulle återvinna. Mycket. Och jag visste inte vart jag skulle. Men jag traskade ut, inte särskilt nervös eller så (man arbetar väl på de sociala fobin liksom). I min famn hade jag tre relativt stora kassar med kartonger och plast- och pappersförpackningar. Det var alltså svårt att vara diskret så att säga. Smällde i räcket i trapphuset och hade mig, till exempel.
Så var jag då ute på gården. Och här bör man betänka att det runt omkring finns höghus, höghus och bara höghus. Och träd och vägar och så. Sammanlagt kan det alltså finnas oerhört mycket människor inom en radie på 100 meter. Och det är lätt att tänka att några procent av dessa sitter i sina lägenheter vid sina köksbord och gör ingenting. Kanske tittar ut genom fönstret då och då. Väntar möjligen på glassbilen, vad vet jag. Hur som helst kan man anta att för dessa stackare som inte har så mycket att göra, eller för den delen har väldigt mycket att göra som de inte gör, blir den där 19-åringen som dundrar ut ur höghuset med mer återvinningsbart jox än hon är lång dagens rolighet. Det skulle jag tycka i alla fall. För där vandrade jag till den station som fanns bara tio meter bort, kände livet i mig, var nöjd och glad och duktig och så vidare. Men negativt resultat. Bara glas, aluminium och tidningar. Så spatserade jag vidare nedför gatan, passerade en bil som det tyvärr satt en människa i, kollade av två andra stationer, gick uppför gatan igen, kollade på granngården och gick in i huset igen. Med lika mycket jox som jag hade gått ut med tre minuter tidigare.
Förstår ni? Jag hade tyckt det var askul att se. En vimsig människa med jättemycket grejer liksom.
Men det var inte askul.
Nu har vi lokaliserat ett ställe där det ska finnas plast- och pappersförpackningsåtervinning men jag vågar inte gå dit riktigt än. Måste vänta tills det har gått så lång tid så att de som jag antar satt och tittade ut genom fönstret och såg mig har flyttat sig. För då, mina vänner, då är jag tillbaka på ruta ett. Startar på ny kula. Ingen vet att jag är orutinerad och har dålig koll. För tänk vad pinsamt annars, om jag inte hittar rätt då heller och så ser någon mig traska in i huset med mitt BERG av mjölkkartonger EN GÅNG TILL.
Dunkande hjärtan klockan kvart över fem...
...imma på rutorna men ingen går hem.
Veronica Maggio. Bruttan som jag ogillade och sedan ogillade att erkänna att jag gillade. Fast ändå bara lite. Hon har en låt som jag oftast har sagt är den bästa av de hennes. Samtidigt är texten så misstolkningsvänlig. Och felhörningsvänlig. Därför ska jag nu ge er en alternativ tolkning av första och andra meningen i andra versen. Och jag ska göra det med hjälp av paint.
Nu kör vi!
Första raden går såhär:
Grannarna har klagat sedan kvart över tio
och det har jag illustrerat här nedan.
Här ser ni alltså grannarna som klagar klockan kvart över tio. Ni ser också Veronicas softa inställning till det hela. Hon bryr sig liksom inte.
Men eftersom hon sjunger SEDAN kvart över tio är det underförstått att de klagar fler gånger vad det lider:
Här är klockan halv tolv och till och med en katt har valt att reagera. Ett litet barn står också och gråter, får inte sova stackarn. Men Veronica är ändå chill med det hela.
Här är klockan kvart i två. Nu klagar så många grannar att jag inte orkade ge kroppar till allihopa. Och nu börjar Veronica tappa tålamodet också, de sabbar ju århundradets fest.
Den grå röken är för övrigt ilska.
Där har ni den första raden: grannarna har klagat sedan kvart över tio
Inget konstigt alls. Det konstiga kommer nämligen nu för fortsättningen går såhär:
Nu är alla i mitt kök och (och här kommer en helt fantastisk felhörning från Josefin Nylander med in i bilden också) jag gör ananaspaj.
Utan större ansträngning och utan att kallas dum kan man alltså anta att grannarna har klagat sedan kvart över tio och därefter, av outgrundlig anledning, hamnat i Veronicas kök, där hon dessutom gör ananaspaj.
Jag väljer att tro att Veronica helt enkelt BRANN AV och band fast dom i sitt kök och sedan tyckte att hennes fest behövde en paj. Det kan lätt illustreras såhär:
Betänk det där va!
Adjö!
Veronica Maggio. Bruttan som jag ogillade och sedan ogillade att erkänna att jag gillade. Fast ändå bara lite. Hon har en låt som jag oftast har sagt är den bästa av de hennes. Samtidigt är texten så misstolkningsvänlig. Och felhörningsvänlig. Därför ska jag nu ge er en alternativ tolkning av första och andra meningen i andra versen. Och jag ska göra det med hjälp av paint.
Nu kör vi!
Första raden går såhär:
Grannarna har klagat sedan kvart över tio
och det har jag illustrerat här nedan.
Här ser ni alltså grannarna som klagar klockan kvart över tio. Ni ser också Veronicas softa inställning till det hela. Hon bryr sig liksom inte.
Men eftersom hon sjunger SEDAN kvart över tio är det underförstått att de klagar fler gånger vad det lider:
Här är klockan halv tolv och till och med en katt har valt att reagera. Ett litet barn står också och gråter, får inte sova stackarn. Men Veronica är ändå chill med det hela.
Här är klockan kvart i två. Nu klagar så många grannar att jag inte orkade ge kroppar till allihopa. Och nu börjar Veronica tappa tålamodet också, de sabbar ju århundradets fest.
Den grå röken är för övrigt ilska.
Där har ni den första raden: grannarna har klagat sedan kvart över tio
Inget konstigt alls. Det konstiga kommer nämligen nu för fortsättningen går såhär:
Nu är alla i mitt kök och (och här kommer en helt fantastisk felhörning från Josefin Nylander med in i bilden också) jag gör ananaspaj.
Utan större ansträngning och utan att kallas dum kan man alltså anta att grannarna har klagat sedan kvart över tio och därefter, av outgrundlig anledning, hamnat i Veronicas kök, där hon dessutom gör ananaspaj.
Jag väljer att tro att Veronica helt enkelt BRANN AV och band fast dom i sitt kök och sedan tyckte att hennes fest behövde en paj. Det kan lätt illustreras såhär:
Betänk det där va!
Adjö!
Men kanske är jag någon form av känslodyslektiker...
...i grovt behov av nån sorts själavårdstekniker.
Men annars är det kult!
Och bra saker just nu är förhoppningsvis den här veckan från och med tisdageftermiddag för då är tentan bortgjord (roligt uttryck, bortgjord, tydligen norrländskt för mina vänner här förstår mig inte när jag använder det!). På onsdag fyller Amanda år på riktigt och på torsdag är det dans OCH besök av mis padres som stannar t.o.m. söndag. Helfestligt!
Nu: Kapitel 8 - People in groups
Farväl!
Just nu vill jag faktiskt bara att det ska vara typ augusti och att klockan ska vara kvart över fyra och att jag därför ska vara påväg till mitt sommarjobb med den i titeln nämnda sången i lurarna och veta att jag är ledig dagen efter och att jag ska träffa mina fina vänner när jobbet är avslutat klockan 21.15.
Men annars är det kult!
Och bra saker just nu är förhoppningsvis den här veckan från och med tisdageftermiddag för då är tentan bortgjord (roligt uttryck, bortgjord, tydligen norrländskt för mina vänner här förstår mig inte när jag använder det!). På onsdag fyller Amanda år på riktigt och på torsdag är det dans OCH besök av mis padres som stannar t.o.m. söndag. Helfestligt!
Nu: Kapitel 8 - People in groups
Farväl!
You don't form in the wet sand...
...you don't form at all.
För övrigt har vi insett att vi har lite märkliga grannar ändå; en varulv precis under, ett kollektiv mittemot denna och ett rockband ovanför oss. Vi planerar att såga hål i taket och installera en sådan där stång som brandmän åker på för att lära känna det där bandet. Eller Amanda planerar åt sig själv för hon tror inte att jag kommer åka utan istället gå i trapporna. Vad vet hon egentligen!
What you don't have you don't need it now...
...what you don't know you can feel it somehow.
Pluggar igen. Läser just nu om något som kallas för Kognitiv dissonans. Väldigt intressant faktiskt. Här i Högis kallas det oftast för MINDFUCK!!! och de tre utropstecknena är otroligt viktiga i sammanhanget.
Kognitiv dissonans/MINDFUCK!!! uppstår så fort man har en inställning/uppfattning om någonting som någon sedan kommer och messar upp BIG TIME genom att visa på en annan sida av myntet så att säga. Ni vet till exempel känslan när man går i en rulltrappa som INTE rör sig eller ser en snurrdörr som är FETT STILLA. Eller för all del om man inser att fasiken, den där personen var ju rätt smart ändå. Eller kommer på sig själv med att gång på gång njuta när man flyger flygplan fast man alltid säger att man är flygrädd.
Olika typer av Kognitiv dissonans/MINDFUCK!!! och hur vi människortenderar att lösa detta samt mina egna åsikter ser ni nedan:
Selective exposure hypothesis: hålla sig borta från eländet helt enkelt.
Den gillar jag! Praktisk! Man behöver liksom inte anstränga sig så hårt. Tycker jag att bananer är vidrigt utan att ha smakat det så smakar jag aldrig för då behöver jag inte inse att det faktiskt är gott och därmed känna MINDFUCK!!!.
Effort justificaton: uppstår när man frivilligt har gjort något som kräver ansträngning och som dessutom ses som negativt/onödigt/obehagligt. Då ändrar man helt enkelt sin syn på det där dåliga så att man tycker det är bra.
Helt awesome, hellre verka dum och tycka att det är ASVÄRT att ha lagt ut 2 miljarder på hårnålar än att erkänna att det hela gick överstyr.
Induced compliance: uppstår när någon annan har övertalat en att gilla/göra/ogilla/inte göra något som man egentligen inte tycker om/tycker om och man, istället för att vägra eller ljuga, INTALAR sig att man faktiskt gillar det hela.
Den är mest skrämmande tycker jag. Men ändå lite blåst.
Post decisional conflict: dissonans som uppstår när beteendet går emot attityden. För att åtgärda det hela har vi en tendens att ändra vår attityd istället för att sluta med det vi gör.
Slappt! Men praktiskt. Man kan liksom alltid säga att man står för vad man har gjort då. Behöver inte ångra någonting. Och är det något bra man har åstadkommit så var det aldrig en slump, nej, då har man en sådan skön och rätt inställning till det beteendet redan från början. FETT.
Free choice: uppstår varje dag. Först frågar vi oss vad vi ska välja och tänker sedan att shit, jag valde rätt idag också!
Den är bra. Man behöver inte vara så reflekterande liksom. Rationellt ska det va! Nöjd med livet blir man också.
Där har ni lite exempel på lite olika MINDFUCK!!!S Och kom nu inte och säg att ni minsann inte sysslar med det för det gör ni, tro mig. Säger ni så så har ni precis reducerat den kognitiva dissonans som uppstod när ni läste detta!
Så är det att bli ägd av socialpsykologi!
Vi somnar och vaknar och glömmer att vi är osams...
...tokfrans!
Så.
Sjukt.
Himla.
Bra.
Ett tag trodde jag nästan att jag kunde flyga eller springa assnabbt eller bete mig på annat normbrytande och extremt fysiskt krävande sätt. När jag kom in i lägenheten trodde Amanda att jag var arg för att jag smällde i dörren. Det var jag INTE. Jag var glad. Nej, jag var inte glad, jag var euforisk. Övertaggad. Oslagbar.
Sedan lyssnade vi på den här låten flera gånger om och lagade middag. Jag blev inte lugn förrän allt det där var avslutat och vi hade tittat på Magnus Betnér.
På det hela taget en ganska obehaglig upplevelse ändå.
I need some fine wine...
...and you, you need to be nicer.
Just idag vill jag verkligen springa. Jättemycket. Eller gå snabbt. Helst Nybyrundan men den är ju lite långt borta kanske. Och jag är bärare av en förkylning för tillfället så jag tror inte jag är helt fel ute när jag säger att Amanda nog skulle slå ihjäl mig om hon fick veta att jag gjort något fysiskt krävande med den i kroppen. Främst för att det då skulle ta ännu längre tid tills jag slutade väcka henne med min älskade hosta om nätterna.
I övrigt är det intressant att jag bloggar så otroligt mycket just nu. Jag vet precis varför: studiebehov. Det slår aldrig fel. I det där läget innan man har hunnit få panik men ändå vet att man borde plugga, då får jag så otroligt mycket att göra. Blogga till exempel (CHECK). Eller göra nya listor på spotify (CHECK). Eller någonting annat halvviktigt som jag gärna vill hävda är viktigare än exempelvis facebook (också CHECK i och för sig...). Skulle man läsa statistik över frekvensen av Julia Carlssons bloggande och jämföra den med infallandet av inlämning av hennes skoluppgifter eller genomförande av prov skulle man se ett klart samband. En tydlig produktmomentkorrelationskoefficient helt enkelt.
Nä, okej, skärpning. Hejdå.
Eller vänta, tänkte att jag skulle bjuda på en bild av mina två döttrar och grannflickan.
Mina döttrar är då nummer ett och två från vänster. Se så lika de är. Dagen till ära fick de låna mammas sjalar också. Grannflickan heter Frida och det är en riktigt charmig liten tös det också. Är hos oss rätt ofta och så.
Nej, okej, nu är det verkligen skärpning, det här liknar ju ingenting!
HEJDÅ
Det här är värt att dö för...
...jag tror mitt hjärta blöder.
När jag peahundrade som mest använde jag ordet pianoackompanjemangsarrangemang och tyckte att jag var en rätt häftig människa ändå, 31 bokstäver liksom. Nu har jag blivit besegrad av Elisabet Borg och Joakim Westerlund för här sitter jag en helt vanlig måndagsförmiddag och läser om produktmomentkorrelationskoefficient.
36 bokstäver. TRETTIOSEX?!
Det svider måste jag säga.
När jag peahundrade som mest använde jag ordet pianoackompanjemangsarrangemang och tyckte att jag var en rätt häftig människa ändå, 31 bokstäver liksom. Nu har jag blivit besegrad av Elisabet Borg och Joakim Westerlund för här sitter jag en helt vanlig måndagsförmiddag och läser om produktmomentkorrelationskoefficient.
36 bokstäver. TRETTIOSEX?!
Det svider måste jag säga.
They say my ways are nothing normal...
...but hey, the world is wicked too.
De här tjejerna trodde att de redan var tonåringar. De hade också klart för sig vem som hade högst status (hon satt i mitten såklart). De var helt på det klara med vilka tonlägen man skulle använda för att låta social och trevlig och perfekt, såklart var det den mittenvarande tjejen mest insatt.
En av dessa tre ägde en iphoneliknande telefon (behöver jag säga att det var den mittenvarande nu också?) och de började titta på bilder. Plötsligt hör jag en av de andra två säga följande:
- Oj, här är ju jag. Hur länge sen är det här? Ett år sen? Vad smal jag var!
Betänk att om detta nu var för ett år sedan så var denna tjej nio år. Det är liksom normalt att ändra kroppsform en gnutta i den där åldern, och många år framåt också såklart. Vad hon sa skar i hjärtat på mig. Men, det allra värsta var svaret som hon fick av den mittenvarande och statushavande flickan som kontra´de med:
- Ja fast titta, du var lite tjock på armen där.
Då kände jag att nääe, jag gillar inte den här världen. Jag avskyr den ibland. Vad gör vi för fel när tioåringar pratar såhär med varandra utan kanske egentlig insikt om hur de kan skada? När ska vi ändra på det här?
Det hände sig på ersättningsbussen för ganska exakt två veckor sedan. Det var helt vansinnigt trångt och varmt och tidigt. Eller ja, jag har blivit lite tidsbortskämd här nere, klockan var väl ändå efter åtta på morgonen. I vilket fall som helst så fick jag ståplats i närheten av tre tjejer i tioårsåldern. Det verkade som att de skulle på äventyr någonstans med sin klass eller nåt.
De här tjejerna trodde att de redan var tonåringar. De hade också klart för sig vem som hade högst status (hon satt i mitten såklart). De var helt på det klara med vilka tonlägen man skulle använda för att låta social och trevlig och perfekt, såklart var det den mittenvarande tjejen mest insatt.
En av dessa tre ägde en iphoneliknande telefon (behöver jag säga att det var den mittenvarande nu också?) och de började titta på bilder. Plötsligt hör jag en av de andra två säga följande:
- Oj, här är ju jag. Hur länge sen är det här? Ett år sen? Vad smal jag var!
Betänk att om detta nu var för ett år sedan så var denna tjej nio år. Det är liksom normalt att ändra kroppsform en gnutta i den där åldern, och många år framåt också såklart. Vad hon sa skar i hjärtat på mig. Men, det allra värsta var svaret som hon fick av den mittenvarande och statushavande flickan som kontra´de med:
- Ja fast titta, du var lite tjock på armen där.
Då kände jag att nääe, jag gillar inte den här världen. Jag avskyr den ibland. Vad gör vi för fel när tioåringar pratar såhär med varandra utan kanske egentlig insikt om hur de kan skada? När ska vi ändra på det här?
I have told you, you should be your friend...
...there won't be another you again.
Nåväl, fredagen spenderades först på Universitetet med fina människor. Sedan på akuten med fantastiska Amanda. Sedan i soffan med en då diagnosisterad ryggskottsinnehavare (Amanda igen då) och diverse föda. Sedan i Högdalskyrkan. Sedan i hemmet igen såklart.
Lördagen var rätt bra till en början, kyrkhelgen som vi kallar den var det inget fel på eller så. Efter många om och men blev även senare delen av kvällen acceptabel, jag och Amanda gjorde till exempel klart för oss vilket otroligt skitår 2009 ändå var. När vi sedan försökte räkna upp bra saker med det kom vi på två (nu har jag tänkt efter lite så jag är uppe i fyra). Ett skitår som sagt. Sedan började vi på fullaste allvar misstänka att grannen under är en varulv, tills vi insåg att det inte var fullmåne.
Idag har jag, i enighet med mitt eget beteendemönster, städat och fixat. Senare blir det storhandling. Också det föga förvånande. Amanda måste bara komma hem från sitt studerande på bibblo först. Kanske ska roa mig med studier i väntan på hennes hemkomst.
Dagens bästa hittills är ju för övrigt att Terese Fredenwalls nya skiva äntligen finns på spotify.
Nää: utbildningsdax!
Feels like yesterday to me...
...when you past outside my window.
Men de lyckas inte. Det hela blir patetiskt.
Håll i mig och släpp aldrig taget...
...tänk om jag faktiskt gick av.
Jag lever mellan raderna...
...dansar i marginalerna.
Nu har och kommer vi ju inte drabbats alltför länge av detta ersättningsbussfördärv, närmare bestämt mindre än en månad totalt, eftersom tunnelbanan ska börja gå den 26 september igen. Detta till trots har jag känt ett mycket starkt behov av att tänka ut fördelar med bussåkandet för att liksom känna mig tillfreds med min tillvaro.
Exempel på dessa fördelar kommer nu:
1) Jag får en helt annan uppfattning av min närmiljö eftersom jag faktiskt uppmärksammar Bäckahagens skola, Lidl vid Sockenplan, Enskedegård, Slakthusområdet etcetera då buss går ganska långsamt emellanåt och det finns mycket tid för att giva uppmärksamhet till olika ting och platser.
2) Jag kommer verkligen att GILLA och UPPSKATTA tunnelbana extremt mycket när den kommer igång.
3) Jag kan åka alla tre gröna linjer eftersom jag ändå måste byta vid Gullmarsplan.
4) Jag får jättemycket tid att fundera över konstiga socialpsykologiska fenomen som irriterar mig.
Okej, den sistnämnda är verkligen inte en fördel men en bra övergång till det som jag egentligen skulle skriva om, nämligen fenomenet att folk går så långsamt trängsel.
Alltså, det låter ju självklart, jag vet det, men i grund och botten är det jättekonstigt. Exempel:
Vi är en jättestor skara som ska byta vid Gullmarsplan. Vissa ska ta tvärbanan, andra bussar och väldigt många ersättningsbussar mot Hagsätra. De allra flesta har, eller tycker sig ha, bråttom. Alla har ett mål. Man kan lätt anta att ytterst få av oss har en inre önskan att flanera på perrongen eller i trapporna på Gullmarsplan. Detta till trots så går det långsamt. Så. Fruktansvärt. Långsamt. Ibland.
Jag förstår det inte fullt ut. Det är inga som stoppar flytet genom att gå sakta i bredd eller så men likafullt så hinner jag bli irriterad på den knappt existerande hastigheten. Alla andra verkar gå så otroligt mycket långsammare än mig men det är omöjligt för jag är inte unik. Vad är det som gör detta? Man tycker ju att de som går längst fram borde sätta ribban för hur snabbt proceduren ska gå och vi som hamnar efter (också intressant; varför blir jag aldrig först?) liksom ska hålla efter dem efter bästa förmåga eftersom vi också vill komma framåt. Men så verkar det inte blir eftersom jag tycker att de som hamnar först borde bära på en helt otrolig vinnarinstinkt när de faktiskt lyckas med det omöjliga, att hamna först, och även ha en sinnessjuk fart i sina ben.
Trångt blir det oavsett. Det vet man. Så det är inte värt att ge människorna lite utrymme eftersom det är allmänkänt att det hur som helst blir en viss närkontakt med främlingarna omkring.
Så vad i hundan är det som händer egentligen? Jag vill ha en studie som förklarar detta. Annars gör jag den själv!
Hejdå.
Jag ser smutsen och mörkret i gamla stan...
...känner doften av rädsla från Stureplan.
Och det är här det oerhört irriterande med psykologi kommer in i bilden! Så fort jag vill BRINNA AV på något (gärna något system på universitetet, helst det faktum att så få böcker går att låna) eller på annat sätt överreagera eller bete mig så hinner jag inte mer än tänka tanken innan jag inser att tusan också, det finns ett ord att sätta på det här beteendet också. Och då känns den där irritationen plötsligt så banal och inte alls sådär briljant som man så gärna vill.
Förstår ni? Känslan av att man liksom blir ägd av sitt ämne. Inte så kul. Men ämnet i sig är fortfarande kul.
Någonting jag vill ha mer än något annat just nu
Jaha, sist jag skrev på den här utmaningen bodde jag i Vänkan och hade inte ens packat ihop mitt liv och det är väl två veckor sedan men ja, nu är det dags för det här igen då.
Såå, någonting jag vill ha mer än något annat just nu.. Matriellt, om det nu är så den ska tolkas, kommer jag faktiskt inte på något. Annars vore det soft att redan nu kunna allting som jag förväntas kunna på tentan. Men det är orealistiskt. Och förresten inte ens det som jag vill ha mer än något annat just nu. För vet ni vad det är? Det är ett besök från en person som nästan allt som oftast befinner sig på jättenorra breddgrader och som jag saknar BIG TIME.
Så är det med det.
Det här är fem-i-tolv-valsen på klippans kant
Nu mina vänner ska jag bjuda på lite diversefakta om de senaste dagarna. Jag börjar med en lista över saker som vi är stolta över än så länge. Vi håller gärna på så. Berömmer oss själva när vi tycker att vi presterar väl här i hemmet.
Såå, stolthetslistan kommer här:
- De gånger vi har handlat har vi tagit oss tiden att skriva inköpslista (mycket listor nu här) och planera mat för ett par dagar framöver.
- Mackorna den första kvällen var fail men i övrigt har vi presterat bra på matfronten; pasta och hemmagjord tomatsås (Amanda briljerade verkligen!), potatis och korv, pannkakor, gröt...ja, ni ser, vi LAGAR alltså maten. Gröten var för övrigt frukost en morgon. Dessutom.
- Vi har som ni ser köpt potatis.
- Vårt skafferi och kylskåp domineras av råvaror; krossade tomater, fil, smör, ost, bönor, linser, bulgur, pasta, morötter, ägg och så vidare. De enda halvfabrikat som vi har är nog müsli och korv, men vem ställer sig och gör sin egen korv liksom.
- Redan på fredagen tog vi oss till Kungens Kurva och IKEA och inhandlade sådant som vi tyckte att vi saknade, inget slöande här inte! Det är för övrigt anledningen till varför det fattas en middag, vi åt givetvis middag på IKEA då. För endast 19 kronor var såklart.
- Vi källsorterar.
- Vi har inlett godisförbud för ekonomins skull.
Sedan kan jag meddela att vi har dragit på oss lite spännande vanor, till exempel kläckte Amanda redan på fredagen den briljanta idéen att dela frukosten i två delar när man börjar klockan 13:00. Det innebär att man inleder med att äta fil kanske klockan 10.00 för att sedan göra sig vacker och liknande och avsluta med smörgås och kaffe innan det är avgång till skolan. Då kan man alltså äta en ordentligare frukost än om man pressar allt på en gång och dessutom vara mätt både på sena morgonen och eftermiddagen i skolan. För man kliver ju liksom inte upp så tidigt att man hinner med en lunch också.
Vad gäller universitetet går det väl också bra trots att vi inte har fått våra böcker än. Och ibland kallar Amanda det för moderatskolan när hon blir arg. Men annars är det lugna gatan.
Här i Stockholm har vi också lärt oss ännu mer om vår relation; när jag säger åt Amanda att göra eller inte göra något säger jag det i egenskap av hennes mamma, när Amanda gör detsamma mot mig är jag hennes hund.
Hejdå.
Vårt första dygn i lägenheten
Okej, nu har vi landat i vår lägenhet tillslut. När vi entrade platsen på onsdagskvällen klockan 19:43 eller liknande hade vi flyttat sammanlagt 100 kilo bagage från Östermalm till Högdalen, det vill säga över hela stan. Då var vi föga intresserade av krångel och dylikt men insåg ganska snart att var det något vi skulle få så var det just krångel. Handfatet läckte, eller det var snarare sönder, och ett tag trodde vi att duschen inte heller fungerade. Dessutom fungerade endast ett fåtal lampor. Men vi misströstade inte (bara lite) utan skrev en inköpstlista och gick iväg till MATREBELLEN (den heter egentligen MatDax här i Högis men det är ju ett hittepånamn förstår ju vem som helst, kedjans namn är Matrebellen och vi handlar på Matrebellen, så är det bara). Vi tog även chansen att besöka Ica (isha) när vi ändå var i farten eftersom Matrebellen är bra på det mesta förutom glödlampor, vilket vi alltså inhandlade där.
Hemma i lägenheten var första upptäckten att vi inte hade någon tändare till spisen och därmed inte kunde laga mat. Upptäckt nummer två blev att vi hade köpt fel lampor. Då tappade vi modet ett tag. La oss i varsitt hörn och utstötte obehagliga läten och sådär. Sedan konstaterade vi att äsch, vi är ju ändå studenter, lika bra att gå ut hårt från början liksom. Så vi förtärde mackor till middag efter att ha ätit oss mätta på provsmak på universitetet under dagen. Klockan kanske 21:30.
När vi satt där och åt i halvmörkret hörde vi plötsligt ett väldigt obehagligt ljud som av gnisslet från en garderobsdörr. Föreställ er den situationen; två ensamma 19-åringar som sitter i halvmörker och samtalar om vilken tur det är att de har varandra i denna okända lägenhet med ett enligt deras uppfattning massakerat badrum hör plötsligt hur det gnisslar i garderobsdörrarna. Föreställ er blickarna som 19-åringarna ger varandra. Föreställ er deras puls. Exakt så som ni nu tror att det var, var det. Gissar jag.< br />
Som tur var visade det sig att källan till detta läte fanns någonstans i trapphuset, förmodligen en annan lägenhetsdörr tänkte vi. Då bjöd vi lungorna på luft igen.
Sedan fixade vi lite med kläder och så och gick tillslut till sängs.
Det var våra första timmar i lägenheten. Kanske inte de mest behagliga hittills.
Dagen efter var vi inte riktigt lika modlösa längre utan inhandlade tändare, förstod hur duschen fungerade och fick äntligen träffa henne som vi hyr av. Hon kirrade handfatet och lampor och bekräftade vår teori gällande gnisslet (det är hissdörren som beter sig, fortfarande ett helt brutalt ljud). Bitarna började alltså falla på plats och allt kändes plötsligt mycket enklare.
Sedan hängde vi i skolan och utbildade oss i några timmar innan vi kom hem igen och lagade middag för att sedan fixa och dona i vårt hem. Sentsentsent fick vi jättefint besök.
Där har ni det, vårt första dygn i lägenheten + några timmar.
PS. Nu några dagar senare trivs vi väldigt bra och allt är frid och fröjd. DS.
