Det här med bilder
Nej, det här med bilder är inte riktigt min starka sida. Jag vet att texter för en majoritet av världens läsande befolkning blir intressantare med dem. Jag vet det. Jättemycket. Men fortfarande, jag har respekt för bilder, bilder på internet alltså.
Men det är trevligare. Känns öppnare. Kan inte säga något annat.
Vad jag däremot kan säga är att jag har ett boktips! Brukar aldrig ta mig tid att läsa böcker men nu, jag vill inte göra något annat än att läsa den här boken (okej, en överdrift men inte en stor sådan):
Skynda att älska av Alex Schulman
I januari detta år tipsade min vän Amanda om Alexs blogg (http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen) för att hon sa att han skrev så roligt, inte sådär typiskt som många andra bloggare gör. Jag började läsa den och fastnade mer och mer. Tillslut bestämde jag mig för att också läsa hans bok och, ja, vad ska man säga, den är så fin! Han skriver om sin pappa och det hela är en sådan fin blandning av barndomsupplevelser, psykologbesök, humor och allvar. Samtidigt är den intressant. Den får mig att vilja dra slutsatser, fundera på varför han reagerade som han gjorde när pappan dog. Och den är så ärlig, så öppen, man får förmånen och chansen att höra hur en annan människa tänker, vad en annan människa minns och hur en annan människas uppväxt har varit.
Och det bästa av allt; han glorifierar inte och han gör inte heller någon till offer. Han bara minns. Och beskriver. Och jag vill bara veta mer. Förstå.
Nu avslutar jag med en bild. Vågat.
Men det är trevligare. Känns öppnare. Kan inte säga något annat.
Vad jag däremot kan säga är att jag har ett boktips! Brukar aldrig ta mig tid att läsa böcker men nu, jag vill inte göra något annat än att läsa den här boken (okej, en överdrift men inte en stor sådan):
Skynda att älska av Alex Schulman
I januari detta år tipsade min vän Amanda om Alexs blogg (http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen) för att hon sa att han skrev så roligt, inte sådär typiskt som många andra bloggare gör. Jag började läsa den och fastnade mer och mer. Tillslut bestämde jag mig för att också läsa hans bok och, ja, vad ska man säga, den är så fin! Han skriver om sin pappa och det hela är en sådan fin blandning av barndomsupplevelser, psykologbesök, humor och allvar. Samtidigt är den intressant. Den får mig att vilja dra slutsatser, fundera på varför han reagerade som han gjorde när pappan dog. Och den är så ärlig, så öppen, man får förmånen och chansen att höra hur en annan människa tänker, vad en annan människa minns och hur en annan människas uppväxt har varit.
Och det bästa av allt; han glorifierar inte och han gör inte heller någon till offer. Han bara minns. Och beskriver. Och jag vill bara veta mer. Förstå.
Nu avslutar jag med en bild. Vågat.
Kommentarer
Trackback
