Life on mars
För ganska exakt 13 dygn och 2-3 timmar sedan satt jag tillsammans med en drös fina konfirmander och ledare i en buss påväg mot Hemavan. Detta är en resa som jag har gjort vid ungefär samma tidpunkt fyra år i rad (maj -07, -08, -09 och -10). Under samtliga resor har vissa personer närvarat, däribland min vän som satt bredvid mig under årets tripp. Någonstans mellan Vänkan och Hemmisklemmis började vi prata om att det då var ganska exakt ett år sedan vi besökte SMU Fjällgård. Vi kom in på året som har gått. Vad som har hänt och vad som har ändrats.
Man säger att ett år går så fort. Men när man sedan börjar fundera, när jag sedan börjar fundera på mitt år, har det plötsligt gått väldigt långsamt. Inte för att jag har hunnit med ovanligt mycket. Jag har ju varken rest jorden runt eller dragit på mig världens mest häftiga jobb. Jag har inte heller gift mig. Eller förlorat någon nära på riktigt. Jag har inte ens fått barn (som om det skulle vara det mest troliga...). Men trots detta har det ändå hänt saker; hur mycket har inte mitt humör hunnit svikta? Mina känslor? Hur mycket har inte mina uppfattningar om personer ändrats, från det ena till det andra, tillbaka till det ena och från det ena genom det tredje till det fjärde?
Nu vet jag allt om mitt gångna år. För tolv månader sedan visste jag ingenting. Ingenting mer än att jag skulle gå i tvåan till hösten och antagligen vara på konfan och UR. Kanske skulle jag ta någon kvällskurs också. Men skulle jag vara trött? Skulle jag vara ständigt glad eller kroniskt nere? Skulle jag tappa orken totalt och skolka mig igenom hela våren? Skulle det här bli det bästa året i mitt liv? Vad skulle göra mig glad? Vad skulle jag ha för uppfattning om saker och ting? Vad skulle jag göra på min fritid? Vad skulle jag lära mig? Hur skulle mina vänner vara? Skulle jag lära känna några nya personer? Hur skulle jag tänka att de omkring mig tänkte?
Då reflekterade jag inte över att jag inte visste. För det skulle ju inte vara ett unikt år, jag skulle inte gifta mig eller så. Kanske har det inte heller varit ett unikt år. Jag tror inte det. Det har bara varit ett år av mitt liv och det är såhär livet är. Helt oberäkneligt, egentligen. Beroende på vår uppfattning om det är det antingen alltid detsamma eller aldrig sig likt. Men hur mycket vi än tror att vi har koll så vet vi ingenting. Egentligen.
Jag undrar vad jag kommer svara på frågorna i inlägget under nästa bussresa till Hemavan i maj. Om det blir någon. För det vet jag ju inte.
