Julica

Det var i ettan på gymnasiet. Jag och min fränd Amanda satt och beklagade oss över det faktum att engelskanationella närmade sig med stormsteg. Jag vill gärna säga att vi brann av ett okänt antal gånger under det samtalet allt eftersom vi kom på fler värdelösa saker med det där provet. Att man skulle sitta och prata instängd i ett rum med en klasskompis om ett ämne som oftast inte var alltför intressant och som man dessutom på knappast mer än en kvart förväntades ha åsikter om som skulle framföras på engelska samtidigt som engelskaläraren antecknandes satt bredvid är bara ett exempel på vad som gav oss rejäla minusmuskler i ansiktet.

När vi hade suttit där vid varsin dator, för det var över msn det skedde detta samtal, ett längre tag så skrev jag något i stil med att mitt mål med nationella ändå var att överleva. Det ledde till att jag där och då, som den förvirrade sextonåring jag var, formulerade mitt mål här i livet: att överleva.

Jag står fast vid det.

Bildligt talat betyder det att varje sak som jag tar mig an vill jag överleva. Det betyder inte att jag inte bryr mig om resultatet utan snarare att jag absolut bryr mig om resultatet men inte så hårt att jag inte överlever processen. Jag skulle med andra ord inte slita så hårt för att nå ett visst resultat eller mål att jag skulle dö på vägen. Bildligt som sagt dårå.

Men faktum är att det slutar inte där för det går också att ta mig på orden gällande mitt mål. Jag vill överleva livet. Jag hoppas verkligen att jag överlever livet. För jag tror på ett liv efter det här livet, eller snarare en fortsättning. Detta betyder att mitt mål är att jag ska ta mig igenom livet, livet i den mening som vi har en tendens att definiera det i vår värld (man föds, man jobbar, man dör, ni vet), och faktiskt överleva det. Att jag, när jag är i det läget att jag dödsförklaras på jorden, fortfarande är vid medvetande men troligtvis någon annanstans och på ett annat sätt och då kan säga "Tack Gud".

Där har ni det, mitt mål här i livet. Mina drömmar och önskningar riskerar bara att bli klyshiga och långa och jobbiga så vi lämnar dem.