Julica

...'cause after all you do know best.

När jag vaknade imorse var jag less, ville ingenting och så vidare, vilket förvisso inte är unikt.
När jag någon timme senare knöt skorna bestämde jag mig för att försöka få dagen att vända.
När jag åkte buss var jag trött i hela mig, fysiskt som psykiskt.
När jag gick in på balettlektionen intalade jag mig själv gång på gång att det här skulle bli en bra dag.
När jag tränade hoppkombination kände jag verkligen syrebristen i mig. På riktigt kände. Sådär så att man tror att man inte klarar av att hålla kroppen uppe.
När jag sedan skulle byta om och plocka ihop mina grejer gjorde jag det i ultrarapid (nästan) för att jag var så less.
När jag gick över bron försökte jag vända dagen en gång till.

Och sådär har det fortsatt i princip hela dagen, trots att den hade alla förutsättningar att bli bra; en inställning att dagen skulle bli bra + endast en lektion som dessutom var balett, kom igen, det finns värre saker. Vid närmare eftertanke är det ju få saker i skolan som kan vara så mycket bättre.

Och vart vill jag komma med detta? Jo, att det här trots allt var väldigt häftigt för jag läste något väldigt intressant på herr Schulmans blogg för bara några minuter sedan, nämligen att det här är den mest deprimerande dagen på året. Ja, på riktigt! Om han räknas som trovärdig källa, det vill säga...

Jag tyckte det var intressant.

Sedan finns det väl värre dagar än denna men det behöver vi inte fundera på nu.