Julica

...Lord you catch me when I'm falling.

Vi var väl 13-16 år. Hängde på kyrkan varje fredag. Lekte något festligt som På rymmen eller liknande mellan klockan 19 och 20.30 och gick sedan upp till kyrksalen för att delta i andakten. En av ledarna läste något eller berättade något. Ofta sjöng vi och efter det var det fritt att göra som man ville; antingen gick man ned och spelade biljard, umgicks och fikade i caféet eller så stannade man kvar uppe i kyrksalen.

De där andakterna var så värdefulla. De var en stund där man fick fundera och med tanke på att vi var en samling högstadieelever med, som det ju ofta är, alldeles för mycket saker att hantera och med alldeles för lite kunskap om hur vi skulle göra detta måste jag säga att det var välbehövligt. Vi var många som dröjde oss kvar i kyrksalen, lyssnade till musiken, undrade och analyserade. Några av oss bad, andra gjorde det inte. Det var i första hand inte det som var det viktiga heller. Vi blev liksom helade, eller i alla fall mindre trasiga, ändå. Lite som att Gud verkade så oerhört mycket utan att vi egentligen visste det.

För det var inte sällan som det brast hos någon. Det var inte sällan som det som pucklade på och tryckte inuti någon kom upp till ytan just på andakterna och gav uttryck genom tårar. Och det fina var att det alltid fanns någon där som tröstade dessa, som kramade eller som varsamt strök på armen tills tårarna började avta. Då fanns det alltid någon som frågade "Är det något du vill berätta?".

Vissa var väldigt bra på den där berättardelen medan andra mest skakade på huvudet, torkade ansiktet med den pappershandduk som någon hade hämtat och satt tyst ett tag.

Tillslut gick man ned till caféet. Där rullade allting på. Där hade vi oerhört roligt och skrattade hjärtligt åt och med varandra. Där lekte vi konstiga lekar som psykologen och ha-ha-jättekul-jag-dör-av-skratt-inombords framtill midnatt.

Detta är något jag önskar varje tonåring. En plats i närheten av andra där det är helt naturligt att fasaden spricker och mascaran rinner. Där man får möjlighet att berätta om man vill eller gråta nära någon och sedan hålla anledningen för sig själv. En plats där man samtidigt kan ha så oerhört roligt med sina vänner.

För jag tror att det gjorde oss gott att under veckan veta att det varje fredag fanns en liten stund där vi hade möjlighet att fundera i närheten av andra och där det var helt okej att inte vara på topp. En stund där vi, om vi ville och kunde, fick bryta ihop och komma igen. En plats där det var fullt naturligt och varken spektakulärt eller tabubelagt.