Låt mina fötter få gå...
...på vägar du vill jag ska vandra.
Nu ska jag nog skriva ett av mina klyschigare inlägg så vissa (Amanda) kan ju sluta läsa redan nu om ni (du) inte vill få rysningar.
Ikväll gick jag en promenad, en mycket lugn sådan eftersom jag är bärare av en förkylning och därför inte ville anstränga mig. Och detta med promenader, det är SÅ min grej! (Jag vet, redan här låter det klyschigt.) Alltså, det finns nog ingen gång som jag tänker så flitigt som under mina promenader. Tänker till och tänker bort. (Det blir värre och värre.)
Kvällen till ära gick jag efter strandpromenaden och, vet ni, det liksom är mitt ställe! Blir så...typ glad...av att få gå där med bra musik i öronen och kliva på bara de större stenarna, ni vet sådär som folk bara gör i filmer. (Okej, nu är det illa så klyschigt det låter.). För jag har så mycket minnen därifrån och det fantastiska är att de bara tillhör tillfällen som jag mår bra av att tänka på. Det handlar till exempel om konfirmationsfotograferingar och picknickar men också andra promenader som har blivit viktiga för mig och som jag då och då kan se tillbaka på.
Summa summarum: promenader, det är grejer det. Promenader längs strandpromenaden med bra musik, det är fantastiskt. Hur klyschigt det än må låta. Så nu vet ni det.
Adjöken. 
Är ju inte direkt fotoquinnan själv men jag hittade iallafall en bild från detta ställe från ett (såklart) fint tillfälle
