Julica

Jag är en saknarmänniska, vilket jag har påpekat både en och två gånger. Kan sakna de allra flesta människor och händelser och perioder om det ska vara så. Mina vänner kan jag sakna jättemycket. Och min familj. Jag kan sakna konfirmationen eller högstadiet eller den tiden när jag gick på Umeå Dansskola något alldeles kopiöst. För att inte tala om diverse somrar. Jag kan sakna att jobba med Julshowen, engelskalektionerna (!) på mellanstadiet, ja, faktum är att jag till och med kan sakna Julkul, som vi gjorde i sexan. Jag kan sakna när jag var yngre och mormor var piggare och farmor och farfar bodde i sitt gamla hus. Jag kan sakna jobbet i somras. Utöver detta kan jag sakna när jag, Hanna och Amanda spelade in våran lilla skiva och när vi hade mindre "spelningar" lite här och var i Vännäs kommun. Och sceniska. Och en massamassamassa annat.

Som ni kanske märker finns det inget övergripande tema på min saknad. Det handlar inte om genomlyckliga minnen. Den inkluderar inte bara mina närmaste vänner eller familjen. Den förutsätter inte att händelsen är oåterkallelig. Ändå är känslan densamma oavsett om jag saknar Amanda för att hon är i skolan eller engelskalektionerna i årskurs fyra.

För länge sedan hade jag svårt att finna mig i saknaden. Nu är jag van. Vet att den kommer då och då och att det enda som jag kan göra är att minnas, tänka, sörja eller glädjas. Men bara ett tag. För jag vet också att jag om ett halvår kommer att lyssna på en låt, se en bild eller gå en promenad som påminner om det som är nuet just nu och sakna. Och jag vet att det betyder att livet nu inte heller är sämre än för ett år sedan. Egentligen.