We were meant to live for so much more...

...but we lost ourselves.

Jag vill ju gärna inte påstå att jag är en "sådan" som skriver när jag inte har något vettigt att delge men med tanke på att till och med min mor, som i alla fall så länge jag bodde hemma inte var den mest frekventa datoranvändaren, frågar om jag inte har någon tenta snart så att det sker någon förändring här på bloggen så känner jag att det är dags att börja PRODUCERA. Kosta vad det kosta vill! Plus att jag har svårt att acceptera att det jag senast skrev om handlade om ingen mindre än Oskar Linnros.
Men ja, jag ska väl inte sticka under stol med att det minsann är en tenta på ingående. Biologisk psykologi. Jag insåg ikväll att jag har läst typ fyra fjortondelar av kapitlen. Man kan ändå göra roligare upptäckter, känner jag. Tråkigare också förvisso.
Hur det nu än månne vara så har jag ändå ett ordentligt försök att åtgärda det hela ikväll. Öppnade boken, läste en sida, fick besök på rummet av Amanda och började därför diskutera frågor som jag vill säga var av psykologisk karaktär. Tyvärr har jag dock tvingats inse att de ämnen vi diskuterade inte kommer hjälpa mig ett endaste dugg på la tenta. Men det var ändå trevligt.
Bara så ni vet, tänker jag.
Okej, serri, jag ska bättra mig tänker jag.
Hejdå!

Kommentarer
Postat av: Mamma

Heja Julia!

2011-10-25 @ 20:40:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0