Julica

...så finns det ingen annanstans där jag vill va.


Ovanstående är ett utdrag ur skolverkets information om nationella provet i matematik i årskurs 6. När jag av jobbrelaterade anledningar och ganska mycket eget intresse läste detta mådde jag lite smygdåligt, både fysiskt och psykiskt. Faktiskt. Jag överdriver inte alls. Jag fick en påtaglig stresskänsla i kroppen som kombinerades med irritation och lite ledsenhet. Och jag vet vad det berodde på. Tror jag.

Redan i årskurs 1 fick min klass förbereda sig inför utvecklingssamtalet genom att rita en glad, ledsen eller neutral smiley för hur vi kände inför skolrelaterade saker. Jag minns inte om det handlade om konkreta skolämnen, dock gissar jag det, men jag minns att man åtminstone fick rita dem för hur man trivdes i klassen och så. Jag trivdes i min klass, jag hade kompisar och skolan gick bra så rent logiskt finns det ingenting i det där som borde ha traumatiserat mig, och det har det nog inte heller. Fast jag minns att jag ogillade smileysarna.


Så småningom byttes de där gubbarna, som oftast var glada för min del, ut mot papper där man fick skriva några rader om hur man kände inför olika saker. Samma dåliga känsla infann sig och kanske började jag utveckla tanken om att jag kunde svara "fel".

I årskurs nio eskalerade det, tror jag. För varje ämne fick vi då sätta ett kryss på en linje för hur bra vi kände oss i varje enskilt ämne. Min lärare, som jag tyckte väldigt mycket om, sa i all välmening att hon nog aldrig hade sett en linje där någon kryssat sig själv så lågt i förhållande till lärarnas kryss. Jag tog det som ett bevis för att man kunde kryssa fel och att det låg en prestation i det där eviga kryssandet blev ett faktum.

Så kom gymnasiet. Jag har nog aldrig kryssat och utvärderat och vägt och målsatt mina kunskaper så mycket som då. Jag har skrivit hela sidor i svenskan och engelskan om hur jag tycker att jag själv presterar, sidor som jag givetvis ville skulle vara V Ä L F O R M U L E R A D E, och jag har kryssat min jazzteknik och min interpretation som jag minns inte vad. Och jag har alltid gjort det med medvetenheten om att det inte räcker att jag själv har en uppfattning om hur bra jag tycker att jag kan något för den här uppfattningen ska jämföras med lärarens, som i sin tur är något slags facit.

För det är så det alltid har känts, åtminstone för mig. Man kan kryssa fel. Man kan känna fel. Man kan tycka fel. Man kan kryssa för högt, då blir det pinsamt och jobbigt och man har ingen självuppfattning och man kan kryssa för lågt och då måste man tro på sig själv och se att man är BRA. Och det är också ett nederlag, att inte se det.

Jag kan absolut se det positiva i att ha en uppfattning om sin egen förmåga och självklart förstå att det kan vara gynnsamt att höra uppfattningar utifrån om denna. Men jag kan inte se det positiva i att skolvärlden, och givetvis jag själv, har fått mig att tro att det ligger en prestation i det där. Att det finns rätt och fel där någon annans uppfattning om mig själv är mer korrekt än min egen. Och att jag dessutom ska se detta på ett fysiskt papper framför mig, min felaktiga uppfattning och lärarens rätta svar, när det hade räckt gott och väl att höra orden.

Jag tror inte att jag är ensam om känslorna.

Därför mår jag dåligt när jag ser hur de stackars sexorna ska fylla i hur bra de tycker att de är på matematik och sedan tvingas överlämna sin självuppfattning till läraren som sedan ska granska denna i förhållande till de faktiska resultaten. Och eventuellt ge "domen" på utvecklingssamtalet.

Och som det ju alltid är vet jag ju inte hur det skulle ha skadat mig att inte få kryssa mig genom grundskolan och gymnasiet, kanske var detta den bästa vägen trots allt. Men den borde kunna bli ännu bättre, tycker man.