Julica

...something you may need when you feel sad and grey.

Packar och har mig. I samma rum som i somras. Lägger ner samma kläder. Viker ihop dem på samma sätt. Använder samma tetrisförmåga för att utnyttja samma väskas utrymme till fullo. För en flytt mot samma stad. Då är det omöjligt att inte jämföra. Svårt att inte tänka på att jag då, den där söndagen i slutet av augusti, packade med vissa andra känslor och inför en flytt mot vad som skulle bli en fantastisk höst med en vän i världsklass. Det går inte att inte tänka på att jag åker själv. Att jag ska bo med någon jag inte känner. Att jag inte ska komma hem från uni och hitta Amanda i "bilen" med sin dator och en gigantisk temugg.

Samtidigt åker jag mot vänner som jag inte hade då. Jag åker med en helt annan säkerhet och kontroll på tillvaron. Jag vet hur universitetet fungerar och ser ut. Till välkomstdagen ska jag gå för att dra lite nytta av den på ett rent materiellt plan och därmed jämt (kanske). Jag kommer inte att tappa bort mig mer än nödvändigt. När jag ska fixa danskurser kommer jag att veta var jag anmäler mig och sedan hitta till Danshögskolan utan problem.

Och precis som då har jag ingen litteratur och känner ingen i min kurs och funderar på hur jag på smidigaste sätt ska komprimera alla mina nära och kära här uppe och lägga dem i tändsticksasken som jag inte har.

Mina vänner, jag tror det är såhär det är helt enkelt.