Ibland är man bara helt kär i hela världen...
...och det är helt ok, jo det är det.
Jag vet inte vad som flög i mig men jag fick för mig att bläddra framåt årsvis i almanackan på datorn. Inte smart. Kolla här:
23 mars 2022 kommer förmodligen att komma om exakt 10 år. Jag tycker 10 år känns som en ganska lång tid, eller jag tycker snarare att 2022 låter mycket. Kan liksom inte föreställa mig vad som kommer att vara inne, vilka frågor vi kommer att diskutera här i världen och hur världen kommer att se ut om den ens finns kvar. Och jag kan verkligen inte se var min plats (om den finns) i den där världen kommer att vara, men det är ju i det stora hela inget större problem.
Men alltså, det där är ju 10 år. Det har ju ändå någon slags rimlighet i sig. Kolla då här:
23 mars 2062. WHAT?! Då kan det hända att jag firar 70 jordiska år om jag lever och om världen finns kvar. Det är 50 år tills dess. 50! Förstår ni hur mycket som kommer att ha hunnit hända i våra liv och i vår värld då? Sinnes. Den värsta tanken är ju tanken på vilka som inte kommer att finnas kvar. De nära och kära som lever idag liksom. Och de nära och kära som kanske kommer att vara en del av mitt liv från typ...imorgon, nästa år eller om tre år eller ja ni fattar, och som om 70 kanske har flyttat från jorden.
Läskigt.
Okej, kolla nu då:
December 2099. Där tar datorns kalender slut och det är FRUKTANSVÄRT länge kvar. Fast ändå fruktansvärt lite tid i det stora hela.
Jag får lite svindel av detta lilla stora och inser att jag aldrig ska bli rymdforskare.
Och nu är det genusdax.
Hej så länge!
Jag vet inte vad som flög i mig men jag fick för mig att bläddra framåt årsvis i almanackan på datorn. Inte smart. Kolla här:
23 mars 2022 kommer förmodligen att komma om exakt 10 år. Jag tycker 10 år känns som en ganska lång tid, eller jag tycker snarare att 2022 låter mycket. Kan liksom inte föreställa mig vad som kommer att vara inne, vilka frågor vi kommer att diskutera här i världen och hur världen kommer att se ut om den ens finns kvar. Och jag kan verkligen inte se var min plats (om den finns) i den där världen kommer att vara, men det är ju i det stora hela inget större problem.
Men alltså, det där är ju 10 år. Det har ju ändå någon slags rimlighet i sig. Kolla då här:
23 mars 2062. WHAT?! Då kan det hända att jag firar 70 jordiska år om jag lever och om världen finns kvar. Det är 50 år tills dess. 50! Förstår ni hur mycket som kommer att ha hunnit hända i våra liv och i vår värld då? Sinnes. Den värsta tanken är ju tanken på vilka som inte kommer att finnas kvar. De nära och kära som lever idag liksom. Och de nära och kära som kanske kommer att vara en del av mitt liv från typ...imorgon, nästa år eller om tre år eller ja ni fattar, och som om 70 kanske har flyttat från jorden.
Läskigt.
Okej, kolla nu då:
December 2099. Där tar datorns kalender slut och det är FRUKTANSVÄRT länge kvar. Fast ändå fruktansvärt lite tid i det stora hela.
Jag får lite svindel av detta lilla stora och inser att jag aldrig ska bli rymdforskare.
Och nu är det genusdax.
Hej så länge!
Kommentarer
Postat av: amanda
hahahhaha uuuuuuuusch 2099, det ÄR faktiskt FRUKTANSVÄRT länge kvar. fast samtidigt är det året efter det bara 2100. sen är det 900 år kvar tills folk får uppleva ett milleniumskifte, som vi fick. och DÅ har det inte ens gått lika länge till som det har gjort sen jesus föddes nu. PLUS att han var ju inte direkt den första människan på jorden. plus att människor var ju inte direkt dom första varelserna på jorden. plus att jorden fanns ett bra tag utan några varelser också. plus att jorden är inte ens en relevant del av universum så vem bryr sig ens om jorden och jordens varelser och jordens ålder och jordens undergång? aaaaaaaaaaah panik
Postat av: Fanny
usch, gillar inte att tänka på tid. :( önskar man kunde pausa ;)
Trackback
