Julica

...but we lost ourselves.

Något som jag tycker är fint och viktigt är när människor som verkar till synes neutrala gällande tro ändå på något sätt vittnar om Guds existens. Mitt i allt så känns det äkta, som att den där känslan som, många gånger kanske omedvetet, beskrivs visar lite på den längtan som jag faktiskt tror att vi har inom oss och som är starkt knuten till vår gudslängtan. Längtan efter mening. Längtan efter att göra rätt för fler än en själv. Längtan efter trygghet och förståelse för sin egen och omvärldens existens.

Typ.

Och jag vet inte, men ibland när någon som jag själv ska skriva eller berätta om sådant så kan mitt ständigt skeptiska jag ha lite svårt för det för att det så lätt kan låta så...klyschigt eller något. Då är det bra att mänskligheten (eller...?) i all sin enkelhet liksom kan formulera behovet för sig själv och samtidigt förstå att det inte kan fyllas av just mänskligheten i all sin enkelhet. En sådan grej upplevde jag att  Alex Schulman gjorde idag när han beskrev söndagsångesten som att den "i grund och botten handlar om att vi inte riktigt vet varför vi ­lever" och att den finns i oss trots att vi blir allt mer sekulariserade.

Nu tror jag inte att den längtan som jag nämnde i början egentligen är knuten till just söndagen som sådan. Däremot tror jag att den bland annat kommer till uttryck då, när Sverige ändå går lite långsammare (visst?) av diverse olika anledningar. Framför allt tycker jag dock att Schulman satte fingret på den där längtan efter att förstå varför vi lever och hur den längtan kvarstår trots sekularisering.

Men det är ju min tolkning det.

Med det säger vi hejdå till söndag(sångest)en för den här gången.

Eller gör vi det?