Men om ingenting blir sagt är det ju sjukt att lösa...
...för livet är din valuta det är du som slösar.
När jag spatserade runt här i staden ikväll hände det som händer varje vår; det bjöds på den där speciella vårkvällskänslan. Den är svår att beskriva men uppstår när man blandar doften av ljummen, fuktig luft och halvblött gräs, känslan av att gå på asfalt (fast det har ju gjorts ett tag nu men ni fattar grejen) och mörkret som faller på. Jag blir alltid så vemodig av det där men jag har aldrig förstått vad det grundar sig på och inte heller ikväll kom jag på det. Det är som att jag börjar sakna allt och alla och längtar tillbaka till typ ALLT, från lågstadiet till förra sommaren, som är positiva minnen som kan relateras till sommarkvällar. Jag tänker på saker som jag har gjort, tillfällen som aldrig kommer att återkomma och vänner som kanske inte har försvunnit men som inte har samma plats i mitt liv längre. Jag tänker på grillkvällar, promenader, midsommarkvällar, kvällar när vi lekte med våra grannar eller sov i lekstugan när jag var typ sju osvosvosv. Det är det första som slår mig, allt jag saknar som aldrig kommer bli som då. Sen börjar jag längta till sommar och ljusa sommarnätter och då blir jag ledsen för att det inte är det NU. Det är som att jag på något sätt vet att den känslan som jag känner precis i den stunden bara är en känsla som inte kan knytas an till någonting, som att jag är i någon slags icke-existens där allt som finns är det som har varit och det som kommer.
Fast alltså nu börjar jag flumma. Det jag ville säga var att jag blir vemodig av känslan som uppstår när min kropp tror att det är sommarkväll p.g.a. alla sinnesintryck. Därmed basta.
Hejdå.
När jag spatserade runt här i staden ikväll hände det som händer varje vår; det bjöds på den där speciella vårkvällskänslan. Den är svår att beskriva men uppstår när man blandar doften av ljummen, fuktig luft och halvblött gräs, känslan av att gå på asfalt (fast det har ju gjorts ett tag nu men ni fattar grejen) och mörkret som faller på. Jag blir alltid så vemodig av det där men jag har aldrig förstått vad det grundar sig på och inte heller ikväll kom jag på det. Det är som att jag börjar sakna allt och alla och längtar tillbaka till typ ALLT, från lågstadiet till förra sommaren, som är positiva minnen som kan relateras till sommarkvällar. Jag tänker på saker som jag har gjort, tillfällen som aldrig kommer att återkomma och vänner som kanske inte har försvunnit men som inte har samma plats i mitt liv längre. Jag tänker på grillkvällar, promenader, midsommarkvällar, kvällar när vi lekte med våra grannar eller sov i lekstugan när jag var typ sju osvosvosv. Det är det första som slår mig, allt jag saknar som aldrig kommer bli som då. Sen börjar jag längta till sommar och ljusa sommarnätter och då blir jag ledsen för att det inte är det NU. Det är som att jag på något sätt vet att den känslan som jag känner precis i den stunden bara är en känsla som inte kan knytas an till någonting, som att jag är i någon slags icke-existens där allt som finns är det som har varit och det som kommer.
Fast alltså nu börjar jag flumma. Det jag ville säga var att jag blir vemodig av känslan som uppstår när min kropp tror att det är sommarkväll p.g.a. alla sinnesintryck. Därmed basta.
Hejdå.
Kommentarer
Trackback
