Julica

...kan du inte bara förstå att jag saknar dig?

I veckan som gick började jag och en fjortonåring prata om hennes skolsituation. Åtminstone delar av den. Fjortonåringen berättade att hon inte tyckte om att prata på lektionerna eftersom de andra oftast redan sagt allt och hon inte såg någon anledning till att upprepa deras ord. Problemet var bara det att hennes lärare så gärna ville att hon skulle prata. Lärarens problem var att denne oftast inte såg när eleven väl räckte upp handen för att säga något eftersom de andra eleverna bara pratade rakt ut. Resultatet blev att eleven slutade räcka upp handen. Följden av det blev att läraren konstaterade att eleven var blyg eftersom hon inte sa något på lektionerna och därför "lät henne vara". Det är bara det att det här inte är en blyg person.

Jag.blir.så.arg.av.sånt.där. Vad är grejen med att folk har svårt att förstå att man kanske helt enkelt inte VILL prata? Vad är grejen med att normen har blivit att säga VADSOMHELSTOCHGÄRNANÅGOTSOMNÅNANNANHARSAGT och att annars ses som blyg?

Det handlar inte om blyghet. Det handlar om en människa som inte upprepar det andra redan har sagt när det inte är nödvändigt. En människa som gör det möjligt att gå framåt i undervisningen. Lärarens bästa vän typ.

FATTA.

PS. Blyghet är förresten ingen dum egenskap, den skadar sällan människor. Däremot har människor tyvärr lätt för att känna sig lite obekväma med blyga personer tror jag och försöker därför göra det till något som man bör träna bort. Helst redan på förskolan. Fjantigt ändå. Det enda som bör tränas bort är "icke-självvald" blyghet, att förväntas vara blyg. Där väger omgivningens inställning ganska tungt i arbetet. DS.